Ett nytt parti efter uteslutningen?

Läs även: Kristofer Lundberg utesluts ur V

Av Per-Åke Westerlund

Enhetsfront för Palestina, med bas i Göteborg, har gått ut i media med uttalanden om att de vill  bilda ett nytt parti efter att Kristofer Lundberg uteslutits ur Vänsterpartiet. På Facebook skriver Enhetsfronten att den ska verka för “en vänsterfront, en enhetslista eller ett rött valalternativ inför valet 2026”.

Det finns grund för kritiken mot Vänsterpartiets svaga opposition när det gäller Nato, Tidöavtalet och Palestina, samt att V är frånvarande i en stor del av kampen mot rasism, sexism och klimatkrisen. Det nya vänsterinitiativ som nu lanseras presenterar inte en tydlig socialistisk plattform. I sitt uttalande hänvisar man till “en form av allianser” som finns “ute i Europa”, utan hänvisning till vilka dessa är. 

Palestina står i centrum för det nya projektet, “Vi utgår från en dekolonial ideologisk grund och förtryckta folks rätt till självbestämmande”.

Kamp mot kolonialmakter och för nationellt självbestämmande tillhör socialismens grunder, ända sedan Marx och Lenins tid. De gav stöd till exempelvis Irlands respektive Norges och Finlands självständighet. De betonade samtidigt att arbetarklassen är internationell och att dess kamp är avgörande i befrielsekampen. Nationalistiska kapitalistiska ledare agerar utifrån sina egna intressen, inte folkets. Detsamma gäller ledare och organisationer som allierar sig med de styrande i andra stater. 

Masskamp och revolutioner ledde till att tidigare kolonier blev nya stater under decennierna efter andra världskriget. Idag betecknas de som postkoloniala, det vill säga de finns kvar i den internationella kapitalismens järngrepp. Det imperialistiska systemet tvingar majoriteten av befolkningen kvar i fattigdom och nöd.

Att bilda ett nytt parti vars viktigaste krav är “en enstatslösning för det historiska Palestina”, som Enhetsfront för Palestina och Kristofer Lundberg för fram, bortser från dessa lärdomar. Kampen mot folkmordskriget, ockupationen och förtrycket löses inte med en paroll om “enstatslösning”. 

Det är arbetarklassen i Mellanöstern och internationellt som har styrkan att driva fram verklig självständighet. Det betyder en kamp mot imperialism och kapitalism.

Den långvariga palestinska kampen erbjuder många lärdomar. Israels ockupation 1967 av Västbanken och Gaza utmanades aldrig på allvar av resolutioner i FN och palestinska ledares samtal med regeringar som den svenska. Inte heller de terrordåd som olika palestinska grupper genomförde tog kampen framåt. 

Det var den första intifadan 1988 som verkligen skakade den israeliska statens ockupation och imperialism. Intifadan var ett massuppror med demonstrationer, strejker och masskamp, organiserad demokratiskt i de ockuperade områdena. Kampen fick stort stöd internationellt och även i Israel.

Men med Osloavtalet 1993 lyckades imperialismen och den härskande klassen i Israel avleda kampen. Avtalet, som gav fredspris 1994 till PLO-ledaren Arafat och Israels premiärminister Rabin, sades öppna för en palestinsk stat. Men den palestinska myndighet som upprättades var underordnad den israeliska staten, som kontrollerade ekonomi och gränser, samtidigt som bosättningarna på palestinska områden mångdubblades. Den tvåstadieteori som fördes fram av vissa inom vänstern – först en demokratisk stat, sedan en socialistisk längre fram – grusades snabbt.

I Offensiv varnade vi, tillsammans med våra kamrater i Israel och Palestina, för den här utvecklingen. Utan att rubba kapitalets och imperialismens makt skulle självständigheten inte uppnås. Vi förde fram att kampen är socialistisk, både för Palestina och i Israel.

Arbetarklassen i Israel är avgörande i kampen mot Israels regering, oavsett vilket kapitalistiskt parti som styr den, och dess militär. Arbetarklassen har genom sin ställning i produktionen potentialen att genom strejker och masskamp stanna ekonomi och pressa makten, även att ena arbetare av olika minoriteter och etniska grupper utifrån klassintresse.  Det gäller även i ett läge där krigspropagandan ännu håller i en majoritet i Israel i sitt grepp. Våra kamrater i Israel för fram att kampen mot regeringen är en kamp mot folkmordskriget och ockupationen, att arbetare och förtryckta måste kämpa gemensamt. 

Den israeliska staten har hela Västimperialismen bakom sig vilket visats i under årtionden genom krig och ockupation. Det visar att den israeliska arbetarklassen behövs i kampen. Hamas blodiga attack den 7 oktober 2023innebar att den pågående massrörelsen mot Netanyahu avbröts – en kamp som hade kunnat fälla regeringen och avancera möjligheterna till enad kamp mellan judar och palestinier (som vi såg tecken på när den “arabiska våren” spreds till Israel 2011-2012). 

Kristofer Lundberg, som tidigare stått för denna uppfattning, har nu bytt ut klasskampen till en kamp mellan stater. I Aftonbladet får han frågan “Har Israel rätt att existera?” och svarar: “Det finns inget självändamål för någon stat att vara för evigt. Vi har sett stater komma och gå. Vi har sett att stater förändras av att man väljer nya politiska ledningar, stater som slagits samman och splittrats upp.”

Svaret ger ingen vägledning till hur detta ska gå till. Det saknar konkreta historiska och internationella jämförelser. En sådan hållning bidrar inte heller till att bygga enhet i kampen och försvaga den israeliska staten. Det är också ett svar som gynnar propagandan från de styrande i Israel och från högern i Sverige, att det är frågan om att Israel ska “gå”, om än oklart på vilket sätt. I denna beskrivning är Israel inte ett kapitalistiskt klassamhälle.

Att stå upp för palestiniernas rätt till en stat innebär ett ansvar att visa på en väg framåt. Enligt Aftonbladet ger Kristofer Lundberg stöd till PFLP, som deltog i den av Hamas organiserade reaktionära attacken den 7 oktober 2023, som Israels regering använt som skäl för massakern av Gaza. Men varken Hamas, PFLP eller missiler från Iran och Jemen kommer att leda till palestiniernas befrielse. Ett verkligt socialistiskt alternativ till Vänsterpartiets kapitulation behöver förespråka en socialistiskt samhällsomvandling där ekonomi ägs och styrs gemensamt av arbetare och fattiga i syfte att bygga välfärd och fred för alla. 

Det återstår att se hur långt det nya initiativet bär, vilket i sin tur hänger på organisationens politik.