foto: Offensiv
RS var med och byggde upp elevkampanjer mot krig i den enorma antikrigsrörelsen i början av 2000-talet. Här marscherar 100 000 i Stockholm mot Irakkriget.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) gick in i det nya millenniet med en stärkt position inom vänstern. Under 1990-talet hade partiet med rättviserörelsen spelat en betydelsefull roll i den utomparlamentariska kampen mot regeringarna Bildt och Perssons nedskärningar i välfärden. Runt om hörnet väntade nu EU:s toppmöte i Göteborg 2001.
Under hela 1990-talet gick RS i spetsen för kampen mot rasism och decenniet avslutades också med flera RS-ledda kampanjer mot rasism och nazism runt om i landet. De många krigen i det forna Jugoslaviens skapade ett stort behov av skydd och asyl i Sverige. När regeringarna samtidigt följde EU:s och det internationella finanskapitalets krav på nedskärningar i välfärden och privatiseringar skapades en jordmån för en rasistisk draksådd, ”vi eller dem”, som högerpopulistiska och rasistiska partier som Sverigedemokraterna, som då demonstrerade tillsammans med nazistiska organisationer, kastade ut över landet.
RS har alltid pekat på att resurserna finns, men i fel fickor, och manar till gemensam kamp för såväl rätten till asyl som mot rasism, nedskärningar och orättvisor.
År 1999 mördade nazister den syndikalistiske fackföreningsmannen Björn Söderberg utanför sin lägenhetsdörr i Sätra. Stora antirasistiska solidaritetsmanifestationer följde som svar.
År 2002 demonstrerade tusentals i Uppsala efter mordet på Fadime Sahindal den 23 januari. Fadime var en känd kämpe mot förtryck i hederns namn och Rättvisepartiet Socialisterna gav särskilt stöd till kampanjen Vägra kallas Hora som drevs av flera RS:are i Elevkampanjen under 1990- och 2000-talet.
År 1998 ställde RS för första gången upp i valet med en egen valsedel och fick efter en mäktig gräsrotskampanj två mandat i Umeå kommunfullmäktige.
Avregleringarna av finansväsendet under 1980- och -90-talen fick finansmarknadernas omsättning att explodera. Den dagliga valutahandeln var vid millennieskiftet tio gånger större än handeln med varor och tjänster.
Detta har lett till en globaliserad, nyliberal och kortsiktigt profitdriven politik som har skapat ökade klyftor världen över, men också till plötslig turbulens och storm på finansmarknaderna och världsekonomin.
År 1997 skakade den så kallade Asienkrisen om ekonomin i hela Sydostasien. Valutorna föll som fallfrukt då världens finansmatadorer spekulerade mot dem. Den ekonomiska krisens följder medförde bland annat att en massrörelse av närmast revolutionär karaktär 1998 avsatte Indonesiens diktator och massmördare Suharto efter ett trettioettårigt korrupt styre.
Finanskapitalets globala utpressning om vilkoren i världshanden, de ökande kyftorna mellan fattiga och rika, imperialismens maktanspråk i Mellanöstern, miljöförstöring och alarmerande klimathot med mera, födde en motkraft, den så kallade anti-globaliseringsrörelsen.
Anti-globaliseringsrörelsen präglades av internationalism under parollen ”En annan värld är möjlig”. Sedan upp mot 100 000 demonstrerat och lyckats blockera Världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte i Seattle i november 1999 följde en våg av antikapitalistiska protester vid varje ekonomiskt toppmöte för de multinationella företagen och dess lydiga politiker. Det var en återspegling av en ökad internationell medvetenhet, speciellt bland unga.
Ungdomar, arbetare, fackföreningar och miljöaktivister demonstrerade sida vid sida i Washington, Seoul, Melbourne, Prag, Nice, Québec – och i Göteborg juni 2001.
År 2001 var Sverige ordförandeland för EU och ett toppmöte arrangerades i Göteborg den 15-17 juni med statsminister Göran Persson som värd. Två olika nätverk samordnade demonstrationerna mot EU-toppmötet: Nätverket Göteborg 2001 var ett av dem, som begränsade sitt program till EU-kritik och kravet på att Sverige skulle ut ur EU. Här samlades de flesta ”Nej till EU”-grupperna och dåvarande KPML(r), idag KP, var de mest drivande och aktiva.
RS anslöt dig till det andra nätverket, Göteborgsaktionen, som hade band till globaliseringsrörelsen och bredare paroller som förutom mot kapitalets EU riktade sig mot den storföretagsledda globaliseringen. Flera RS:are åkte till Göteborg flera veckor i förväg för att hjälpa till och tillsammans med andra organisationer i nätverket planera, samordna, förbereda och mobilisera till Göteborgsaktionens aktiviteter under toppmötet.
När det blev klart att USA:s president George W. Bush skulle besöka toppmötet tog RS tillsammans med andra iniativet till en motdemonstration under parollen ”Bush not welcome”. På dagen innan demonstrationen omringade kravallpolis Hvitfeldska gymnasiet, som tjänade som förläggning till demonstranter. Skolan förseglades med con-
tainrar. Ingen fick lämna området och hundratals hindrades från att demonstrera. Ändå blev vi minst 12 000 som på torsdagen tågade till Avenyn och skanderade saker som ”Bush not Welcome”, ”Krossa USA-imperialismen”, ”Dina bomber och sanktioner dödar barn i miljoner”.
Efter Bushdemonstrationen följde 2 000 demonstranter med RS till Hvitfeldska för att protestera och kräva att inspärrningen skulle upphöra. Stämningen var fantastisk och fyllde alla anti-EU-demonstranter med självförtroendet inför de kommande dagarna. Men många var också överraskade och chockade över polisens provokativa och brutala start på toppmötet. Det skulle bli värre.
Anarkister och grupper som Ya Basta (ickevåldsanarkister i vita Michelingubbedräkter) planerade egna, ”hemliga” aktioner mot EU-toppmötet.
Men RS manade till en stor och öppen demonstration – ”Antikapitalistmarschen” som fredligt skulle marschera så nära toppmötet som möjligt. Marschväg var överenskommen och godkänd av polisen.
På fredagsmorgonen deltog flera tusen i Göteborgsaktionens protestmöte på Götaplatsen samtidigt som EU-toppmötet startade. Mattias Bernhardsson från RS avslutade sitt tal med att bjuda in till Antikapitalistmarschen som börjat ställa upp sig. Och många anslöt sig. Längst bak ställde sig anarkisterna som ett svart block då de hade ställt in sina egna planer.
RS och CWI (den internationella socialistiska organisation som RS är den svenska sektionen av) hade tillsammans med norska Internationella Socialister sett till att egna funktionärer höll ordning och god stämning i tåget. Talkörer som ”The Schengen Wall – let´s make it fall” studsade mellan väggarna då tåget gick nerför Berzeligatan.
Tåget stoppades två kvarter längre fram av en polisavspärrning. RS och CWI:s funktionärer i fronten gjorde en heroisk insats som lyckades hålla tillbaka trycket från 2 000 demonstranter. Demonstrationen blev stillastående, men stämningen var fortfarande bra med talkörer och sånger som avlöste varandra.
Plötsligt, från ingenstans, anföll kravallpoliser som hållit sig gömda på sidogator och delade demonstrationståget på mitten. De skrek, hytte och hotade med sina batonger och schäferhundar. RS funktionärer samlade de uppskrämda demonstranterna som hade pressats upp på trottoarer och mot husväggar. Polisstyrkan stormade sedan under stridsvrål anarkisterna i den bakre delen av tåget. Anarkisterna svarade med ett regn av stenar och poliserna tvingades tillfälligt retirera.
Förberedda ridande poliser anslöt och polisen kunde våldsamt driva delar av demonstrationen mot Avenyn. I det kaos som följde utbröt skadegörelse och vandalisering, vilket också blev ett slag mot kampen när etablissemanget och media tog detta som ursäkta för att demonisera protesterna.
Tidigt samma kväll samlades 16 000, de flesta mobliserade av Nej till EU och dess danska och norska motsvarigheter, i en stor fredlig demonstration med stor publik längs gatorna.
Men polismästare Håkan Jaldung hade satt polisen på stridsfot och senare på kvällen angrep kravallpolis Reclaim the Citys fest i Vasaparken flera kilometer från toppmötet. I SVT:s Uppdrag granskning kan vi senare se hur en kille går mot poliserna och argumenterar. Han kastar en pinne mot dem som inte träffar. När han sedan vänder ryggen till dem skjuts han i ryggen av en polis och svävar sedan mellan liv och död i flera dagar. Detta var första gången sedan Ådalen 1931 som ”ordningsmakten” sköt skarpt mot demonstranter.
Resten av Göteborgshändelserna är fortsatt polisrepression mot de som vill protestera mot EU-toppmötet och storföretagens förödande nyliberala globalisering.
Hundratalet demonstranter rycktes klockan 22.00 på lördagskvällen ur sina sovsäckar på Schillerska gymnasiet av svartklädda kravallpoliser beväpnade med automatvapen. De föste hårdhänt ut ungdomarna och beordrade dem att i timmar ligga på mage med ansiktet tryckt mot skolgårdens våta asfalt.
170 poliser anmäldes av demonstranter, 5 åtalades. Ingen blev fälld. Samtidigt grep 2 500 poliser 534 personer (459 i aktionen mot Hvidfeltska) och 385 omhändertogs. Ett 80-tal av dessa demonstranter åtalades. De flesta dömdes till fleråriga fängelsestraff för våldsamt upplopp.
Vikten för RS av att ha en veckotidning underströks efter dessa dagar. All etablerad media frossade i kravallbilderna på Avenyn och gav en mycket skev bild av vad som utspelades i Göteborg dessa dagar. Offensiv gav veckan efter ut ett unikt temanummer med rubriken ”Sanningen om Göteborg” med vittnesmål och analyser skrivna av RS:are som var på plats – ett nummer som sedan inspirerade annan media att gräva djupare.
Sammanlagt demonstrerade över 50 000 i fyra fredliga demonstrationer. De var fantastiska att uppleva på plats, där en ny generation radikaliserade ungdomar i anti-globaliseringsrörelsen demonstrerade tillsammans med fackföreningar, miljöaktivister, antirasister och andra rättvisekämpar. Den sista demonstrationen arrangerades på lördagen den 16 juni av Göteborgsaktionen 2001 – för ett annorlunda Europa, och efter allt som hade hänt samlade den fantastiska 20 000 deltagare i ett långt tåg med paroller mot EU:s nyliberala politik, militarisering och flyktingmur.
Några månader efter EU-toppmötet och demonstrationerna i Göteborg slog al-Qaida till mot USA i ett spektakulärt och brutalt terrorattentat där kapade passagerarplan flögs in i World Trade Centers tvillingtorn i New York och militära högkvarteret Pentagon. Uppemot 3 000 oskyldiga människor dog i attacken och president Bush utlyste ”Kriget mot terrorismen”. Han gjorde klart att alla som inte ställde upp på USA:s linje och villkor i detta krig räknades som fiender och på terroristerna sida. Lagar om medborgerligt integritetsskydd luckrades upp i USA och den totala avlyssning och lagring av telefon och datatrafik, som Edward Snowden senare avslöjade, sattes i sjön.
USA anföll Afghanistan i oktober 2001 i ett krig som fortfarande pågår.
Efter några år av FN-stödda sanktioner mot Irak anföll USA landet i mars 2003 under förevändning att landet hade massförstörelsevapen – en lögn som även avfärdades av IAEA:s kärnvapeninspektörer under ledning av Hans Blix.
Krigen mot Afghanistan och Irak var ett led i Washingtons strävan skapa en ny världsordning under USA:s ledning. Men USA-imperialismen försvagades. När man till sist började dra bort sina trupper lämnade man ett Afghanistan där våld och terror härskar och där det fortsatta kriget skördar allt fler civila offer. USA:s krig och ockupation av Irak innebar att landets blodiga sönderfall och ur de sekteristiska striderna föddes terrorgruppen IS. Landet har kastat flera årtionden tillbaka.
Motståndet mot USA:s krig i Irak födde en ny supermakt enligt New York Times. Globalt demonstrerade omkring 30 miljoner människor mot kriget den historiska helgen 15-16 februari 2003. I Stockholm marscherade minst 100 000 den 15 februari och bland talarna fanns Elever mot Krigs Sofia Marklund.
Elever mot Krig hade bildats av unga RS:are och medlemmar i Elevkampanjen.
Vid Bush anfall mot Irak dem 20 mars 2003 organiserade Elever mot Krig skolstrejker och demonstrationer som samlade 17 000 elever i en rad städer runt om i landet.
Elever mot Krig växte till en av de största elevrörelserna någonsin i Sverige. ■
