Kapitalismens kris förvärras särskilt mycket i Sverige. För IF Metalls industriarbetare är arbetslösheten nu 17 procent och stigande, eftersom långt ifrån alla varsel ännu utlösts och fler kommer.– Samtidigt ersätter allt fler företag sina tidigare arbetare med personal från bemanningsföretag när de åter behöver öka produktionen, säger Kaan Özsan, som själv vägrar att åter jobba för bilunderleverantören IAC till betydligt sämre villkor än tidigare genom Manpower.
När Septemberalliansen samlar gräsrötterna till en massdemonstration mot kapitalismens kris och högerpolitiken den 15 september kommer både Kaan Özsan och lagerarbetarna vid Lagena i Jordbro – som strejkat vilt mot att ersättas av bemanningsföretag – att delta, efter en egen samling på Slottsbacken.
Ledningarna för LO, TCO och fackförbunden bär själva ett stort ansvar genom sin passivitet inför högerregeringens sabotage av a-kassan och alla massuppsägningar, då en politisk strejk och massiva protestaktioner borde ha varit självklara.
Facktidningen Dagens Arbete jämför läget i Sverige med Tyskland och Frankrike, där arbetslösheten inte alls har ökat på samma sätt, på grund av korttidsvecka och statliga permitteringslöner, och där produktionen inom bilindustrin åter ökade under andra kvartalet tack vare skrot- ningspremier. I Sverige fortsatte industriproduktionen att falla med ytterligare 6,8 procent mellan årets första och andra kvartal, och med 20,8 procent i årstakt.
Värst är krisen inom motorfordonsindustrin, där produktionen föll med ytterligare 17,6 procent un- der andra kvartalet och med 53,5 procent i årstakt.
Enligt IF Metalls ordförande Stefan Löfvén valde förbundet ”fem i tolv” att slå till reträtt med lokala lönesänkningar sedan man bara fått ”nej, nej, nej” från regeringen när förbundet vädjade om statligt stöd till kompetensutveckling i stället för massuppsägningar. Men vare sig IF Metall eller LO har lagt två fingrar i kors för att pressa regeringen och kapitalägarna genom att mobilisera medlemmarna till de massprotester som vore självklara i Tyskland och Frankrike.
Konsekvensen är ett historiskt ras för den fackliga organisationsgraden, från 85 procent under 90-talskrisen till dagens 71 procent, varav raset de två senaste åren varit 7 procentenheter. I en stor opinionsundersökning där 6 000 personer tillfrågats av Nor-dic Brand Academy, som delägs av Stockholms universitet, får också LO och särskilt dess ledarskap ett ”fruktansvärt dåligt betyg” i ett ”anseendeindex”.
– Vi har uppfattats som gubbiga, tråkiga och irrelevanta, är TCO-basen Sture Nordhs självkritiska uttalande om medlemsraset.
Situationen kan bli ännu mer katastrofal, om Saab tillåts gå under och Volvo PV lämnas vind för våg, i ett läge där jobben kan räddas och produktionen klimatomställas, om facken skulle mana till massiv kamp för ett förstatligande under kontroll av de anställda. På ett motsvarande sätt måste kampen tas upp för mer resurser till skola, vård och omsorg.
Redan idag fruktar sex av tio att de inte klarar ekonomin om de blir långtidssjukskrivna. Sveriges arbetare och lågavlönade, vare sig de har jobb eller är arbetslösa, långtidssjuka, studerande, asylsökande eller fattiga pensionärer, har inte längre råd att tiga still.
Maximal mobilisering underifrån till en stor demonstration för jobben, välfärden, klimatet och asylrätten när riksdagen öppnar den 15 september måste därför bli ett första steg i kampen för att väcka den sovande jätten till strid. Offensivs läsare kan bidra genom att delta i affischeringen och utdelningen av 50 000 flygblad, mobilisera på arbetsplatser, skolor och torg och sprida budskapet på internet (Septemberalliansen.wordpress.com).
Arne Johansson
