foto: Wikipedia Creative Commons
Demonstration i Lund mot Vietnamkriget. Radikaliseringen växte under hela 1960-talet och fick sitt kanske tydligaste uttryck i motståndet mot Vietnamkriget.
Det är svårt att hitta en bättre översikt över hur 1960- och 70-talets våg av radikalisering världen över slog igenom i Sverige än i historieprofessorn Kjell Östbergs och Bokförläggarna Röda Rummets nyutgåva av boken 1968 – när allting var i rörelse.
Som Östberg skriver i förordet väcker inget årtal i svensk samtidshistoria så starka känslor som 1968, det år av dramatiska händelser som står som symbol för en hel period av vänstervridning. För en del av den borgerliga högern är detta kanske, som för den förre Folkpartiledaren (idag Liberalerna) Per Ahlmark tyckte, ”en epok att känna förakt för”.
Men inte minst för tidens många nya unga studenter från arbetar- och lägre tjänstemannahem innebar de skakande tv-bilderna från Nordvietnams och FNL:s mäktiga Tet-offensiv mot USA:s upptrappade Vietnamkrig, morden i USA på Robert Kennedy och Martin Luther King och den tjeckoslovakiska Pragvåren för en ”socialism med mänskligt ansikte” ett politiskt uppvaknande med mäktiga impulser till att själva engagera sig.
Vad som mer än något annat väckte hoppet om att även Europa och industriländerna kunde revolutioneras blev den mer än månadslånga maj-revolten i Frankrike. Denna, som börjat bland studenterna, ledde i protest mot kravallpolisens brutalitet till den mäktigaste generalstrejken någonsin med uppåt tio miljoner franska arbetare i strejk och spektakulära fabriksockupationer.
Därmed gavs en tydlig replik gentemot de akademiska teoretiker inom den ”nya vänstern” som hävdade att arbetarklassen för lång tid skulle vara passiverad och förborgerligad av materiella förbättringar. Snart nog bekräftades detta även här i Sverige av den våg av vilda strejker som inleddes med den stora gruvstrejken i Malmfälten i årsskiftet 1969-1970.
1968 är det enskilda år som mest står ut, men var varken början eller slutet. I boken ger Östberg en översikt över hela den cirka 20-åriga perioden från det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets protester mot atombomben och växande engagemang för kampen i den tredje världen till 1970-talets vilda strejker, löntagarfondsstrid och kärnkraftsmotstånd. I centrum för uppmärksamheten står nya rörelser, som FNL-rörelsen, värnpliktsvägrare, mods, nya formationer av bokstavsvänster, Grupp 8, miljögrupper och så vidare.
Tillsammans bildade dessa en spretig uppsjö av sociala rörelser, löst förenade av antiimperialism, jämlikhetskrav och socialistiska idéer som också påverkade inte bara socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, utan hela samhällsklimatet. Allt utmynnade sedan i ett 1970-tal av oöverträffade sociala välfärdsreformer som förändrade det svenska samhället.
Östberg indelar radikaliseringsperioden i ”det liberala 60-talet” (decenniets första hälft), ”det röda 60-talet” (andra hälften) och ”det mångfacetterade 70-talet”.
Till de ekonomiska och sociala förutsättningarna hör efterkrigstidens långa period av stark ekonomisk tillväxt med både ökande framtidstro och reformkrav, som drevs på av vad Tage Erlander fyndigt kallade ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Med ATP-striden för en rejäl pension lyckades Socialdemokraterna också under några år fånga upp detta.
Efterkrigsårens växande barnkullar innebar mot denna bakgrund av god tillväxt både fler relativt ekonomiskt oberoende tonåringar och öppnade dörrar till högre utbildning för unga från arbetar- och medelklasshem, varav många med andra värderingar i bagaget än tidigare studenter.
Medan universiteten fram till år 1960 hade varit överklassreservat översvämmades de från mitten av 1960-talet av nya studenter, vars antal vid Sveriges universitet ökade från 36 000 år 1960 till 125 000 år 1970. Dessa blev också fysiskt sammanförda som kollektiv i ”de nya utbildningsfabrikerna” på ett sätt som till och med får Östberg att associera till Kommunistiska manifestets beskrivning av arbetarklassens formering 150 år tidigare.
Viktiga impulser till en ny syn på världen kom samtidigt från den koloniala frigörelsekampen, reaktionerna mot det kalla kriget med dess hotfulla kärnvapenkapprustning och andra internationella konflikter. Under några år fördes också en stor och framgångsrik kampanj mot svenska atomvapen, där inte minst det socialdemokratiska kvinnoförbundet spelade en viktig roll.
”Det är”, som Östberg skriver, ”svårt att överskatta den betydelse som utvecklingen i tredje världen hade för 60-talsradikaliseringens inledande fas. Algeriets befrielsekrig, den kubanska revolutionen och kampen mot apartheid i Sydafrika, särskilt efter Sharpville-massakern 1960, engagerade ett skikt av författare och radikala debattörer, som snart också skulle bli viktiga i opinionsbildningen mot Vietnamkriget. Samtidigt som kritiken ökade mot västimperialismen skakades de stalinistiska partiernas anhängare både av Sovjetunionens krossande av upproret i Ungern 1956 och resandet av Berlinmuren 1961.”
Östberg påminner också om att den tidiga 60-talsradikaliseringen i betydande grad var ”en liberal historia”, baserad på en kulturradikalism i frågor som könsroller, en friare sexualmoral, abortfrågan, narkoman- och fångvård, u-landsbistånd och apartheid. Kritiken växte mot allt från skolans konservativa sexualundervisning till monarkin, ordensväsende och, låt mig lägga till, universitetslivets överklasstraditioner. Det här var frågor där unga liberaler kunde samarbeta med socialdemokratiska studenter och SSU:are.
När jag själv började studera vid Umeå universitet och mycket snart gick med i den socialdemokratiska studentföreningen (USSF) var en av de första spektakulära aktionerna våren 1968 att bränna studentmössor som symboler för gammal överklasskultur, vilket påtagligt störde universitetsrektorns valborgsmässotal till våren om studenternas ljusnande framtid.
I sin översikt av studentrörelsens radikalisering nämner Östberg som exempel på hur djupt även de liberala studenterna hade radikaliserats att en liberal valdes till studentkårens ordförande i Umeå, ”i det rödaste av alla universitet”. Men denna episod i Umeå, då S-studenter och liberaler enligt modell från Uppsala samlade radikala demokrater för att driva igenom politiska kårval och bryta upp det studentikosa kotteri med snävt ”studentfacklig” agenda som dittills kontrollerade studentkåren, var snabbt över. Mycket snart splittrades denna allians upp på initiativ av USSF och hissades en röd flagga med hammare och skära på kårhuset efter det socialdemokratiska kårpartiets valseger.
Vad som mer än något annat färgade 1960-talets andra hälft röd var de växande protesterna mot Vietnamkriget, särskilt i och med USA-presidenten Lyndon Johnsons stora upptrappning av detta 1965. Under samma år som stor uppmärksamhet ägnades åt mellanöl och modskravaller – där även den ”nya vänstern” blev ett begrepp – tog FNL-rörelsen fart. Även Olof Palme utmärkte sig för ett skarpt tal mot Vietnamkriget på Broderskapsrörelsens kongress.
Den ”nya vänstern”, som Göran Therborn lanserade i en bok med samma namn 1966 och ville frigöra från stalinism, var starkt påverkad av de ”västmarxistiska” idéer som Perry Anderson med flera propagerade för i den engelska tidskriften New Left Review. I denna torgfördes inte minst den italienske kommunisten Antonio Gramscis fängelseskrifter om den borgerliga hegemonin och Herbert Marcuses om massproduktionens och överflödssamhällets manipulation av arbetarklassen, vilket bidrog till idéer om studenters och intellektuellas roll som det nya avantgardet (förtrupp).
Mycket populära blev Marx ungdomsskrifter, där intresset riktades mot den alienation som hindrar individens fria utveckling och den fransk-österrikiske sociologen André Gorz idéer om att utmana kapitalismen med radikala strukturreformer som biter varandra i svansen – idéer som fick starkt genomslag både i CH Hermanssons reformerade Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), som 1967 bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), idag Vänsterpartiet, och det socialdemokratiska studentförbundet.
I föreningen Clarté, som länge samlade både socialdemokratiska och kommunistiska studenter, kantrade samtidigt opinionen i takt med stödet till FNL:s befrielsekamp och det ökade intresset för Maos Kina i en mer revolutionär, men maoistisk riktning. Anförda av Bo Gustafsson, som ännu tillhörde SKP/VPK, men snart skulle bli ett ankare i det maoistiska KFML, angreps både den nya vänsterns gramscianska hegemoniteorier och strukturreformism.
Men även Lenin och av en del även Trotskij började läsas i takt med det ökade intresset för en revolutionär samhällsförändring. Under en kort period kunde Vänsterns ungdomsförbund (SKP/VPK) segla upp som en tummelplats för alla dessa riktningar.
En hel del intresse knyts i boken till den nya bokstavsvänster med grupper som KFML, KFML(r), MLK, FK, FAM och RMF (föregångare till Socialistiska partiet), som fick en kraftig tillväxt från 1970. Trots att de alla föddes ur en kritik av ”sovjetkommunismens förstelning” (Östbergs snälla benämning av den Moskva-trogna stalinismen) och alla ansåg sig som de enda rätta uttolkarna av den ryska revolutionens leninism, lyckades de tre första av dessa inte ta sig längre än till ett knäfall för maoismen och olika perioder av Maos förhärligade stalinism.
Efter gruvstrejken 1969-70 i Malmfälten hade de plötsligt alla trott sig förstå arbetarklassens betydelse för revolutionens seger. Utan att själva ha några arbetare i sina partier, men samtidigt vara lika övertygade om ett uttalande av Lenin i Vad bör göras om att arbetarklassen själv bara kan utveckla ett begränsat politiskt medvetande (något han själv ändrade sin mening om), blev både maoisternas och RMF-trotskisternas slutsats att de nu måste ta teorin till arbetarna genom att själva proletarisera sig.
Östberg visar tydligt att 1970-talets reformer inte bara var de sociala rörelsernas förtjänst, utan att 1970-talet även är den socialdemokratiska arbetarrörelsens stora stund, med en miljon medlemmar i S, två miljoner i LO och 50 000 i SSU. Han redovisar också att både S och LO genomgick en tydlig radikalisering.
En lucka i bokens beskrivning av vänsterns utveckling och radikaliseringens påverkan på socialdemokratin är hans förbiseende av den roll unga marxister spelade för att påverka denna inom både S-studentklubbar som USSF och många andra SSU-klubbar efter det socialdemokratiska studentförbundets upplösning i början av 1970-talet.
Visst hade förbundet tappat många medlemmar till olika vänstergrupper. Men förbundets nedläggning sågs samtidigt av många som en bättre chans att nå ut i arbetarrörelsen genom att mer målmedvetet revolutionera både ungdomsförbundet, lokala partiföreningar och fackföreningar inifrån.
Det var under de försök som gjordes under 1970-talet att vinna majoritet i SSU för socialistiska övergångskrav och att formera en revolutionär vänster inom socialdemokratin som Offensiv lanserades på sensommaren 1973, efter förebild från Storbritannien där trotskister hade varit aktiva i Labourpartiet under nästan hela efterkrigstiden.
Samtidigt var perspektivet klart att de radikala reformernas period stod inför vägs ände, då kapitalisterna varken skulle vara beredda att låta sig trängas ut av den offentlig sektorns expansion eller av nya löntagarfonder – att valet står mellan borgerlig reträtt och nederlag eller att koppla socialistiska övergångskrav till kamp om makten och ägandet över storföretag och banker. Det var en debatt och organisering som i mitten av 1970-talet firade så pass spektakulära framgångar att S-byråkratin tvingades stämma i bäcken inför sin reträtt med en mångårig uteslutningskampanj.
Tydliga skiljelinjer gentemot maoister och delvis även RMF var Offensivarnas hårda kritik mot allt sekteristiskt tal om studenterna som ett nytt avantgarde och att stödet till den koloniala revolutionen måste förenas med en insikt om att vare sig landsbygds- eller stadsbaserade gerillarörelser kan leda till en sund socialism utan att de kontrolleras av en arbetarklass-baserad revolutionär demokrati och revolutionens spridning till mer utvecklade länder.
