1989: Året som förändrade världen – Sovjetunionens fall

av Rob Jones, Sotsialisticheskaya Alternativa (CWI Ryssland) // Artikel i Offensiv

Detta är den första av en rad artiklar i Offensiv som kommer att analysera året 1989. 
I Polen den 13 september 1989 bildade facket Solidarność, som vann en överväldigande majoritet i valet, den första ”ickekommunistiska” regeringen i det tidigare Sovjet sedan 1948. Två månader senare revs Berlinmuren. De spektakulära händelserna 1989 i Östeuropa inspirerade arbetarklassen i hela världen, även om året avslutades med arkebuseringen av den hatade rumänske diktatorn Nicolae Ceauşescu och hans fru Elena, direktsänt för hela världen på tv på juldagen. 
Inom två år hade det forna DDR (Östtyskland) tagits över av Väst, Jugoslavien bröt samman och efter en misslyckad kupp i augusti 1991 kollapsade Sovjetunionen.

Kapitalismen återinfördes i hela regionen. Kalla kriget avslutades då Warsawapakten, det militärblock som sattes upp mot amerikansk imperialism, upplöstes. Den borgerliga filosofen Francis Fukuyama kungjorde ”historiens slut”.
Massrörelsen drevs av hoppet om att genom att bli av med de motbjudande byråkratiska diktaturerna som styrde i Sovjetblocket skulle livet dramatiskt förbättras. Men regionen spenderade nästa årtionde i en hemsk ekonomisk depression, värre än under 1930-talet, då de formellt centralt planerade ekonomierna byttes ut mot frimarknadskaos med drag som oftare hittas i utvecklingsländerna.
Till och med Världsbanken, en av huvudarkitekterna bakom omställningen, rapporterade att Central- och Östeuropas BNP hade sjunkit med 15 procent vid år 2000 och med 40 procent i före detta Sovjetunionen. Antalet som levde i absolut fattigdom steg från 4 till 20 procent.

De tidigare stalinistiska staterna var auktoritära regimer med storskalig övervakning av och repression mot opponenter. Ofta utlöstes de första tecknen på missnöje i Sovjet av olyckshändelser eller sekundära frågor. Explosionen och branden vid Tjernobyls kärnkraftverk 1986 väckte oron angående miljön.
I de tre baltiska staterna, som infogades i Sovjet som en del av Hitler-Stalinpakten 1939, lämnades ett väldigt bittert arv. Nationalistiska protester utvecklades i början utifrån miljöfrågor – i Estland kring planerna om fosfatgruvor, i Lettland mot bygget av ett enormt vattenkraftverk. 
Folk började sjunga ”patriotiska” sånger efter officiella musikfestivaler. På andra håll var det bristen på mat och andra hushållsvaror som spädde på missnöjet.
Den sovjetbyråkrati som skapats av Stalin och hans efterföljare hade inga likheter med Lenins, Trotskijs och bolsjevikernas ideal 1917. Den ryska revolutionen hade som mål att etablera ett genuint demokratiskt och socialistiskt samhälle där landets rikedomar och resurser togs i offentlig ägo där produktion och distribution planerades av valda arbetarkommittéer. 

Bolsjevikerna var internationalister som garanterade rätten till självbestämmande för nationer inom det tidigare ryska kejsardömet, samtidigt som de argumenterade för en frivillig federation av socialistiska stater. Bolsjevikerna var övertygade om att den nya arbetarrepubliken bara kunde överleva och gå mot socialism om revolutioner segrade i mer avancerade länder. 
Den revolutionära vågen som avslutade det första världskriget och störtade den tyska monarkin, bildade sovjetiska republiker i Ungern och Bayern samt bildade sovjeter (arbetarråd) i Österrike och Tjeckoslovakien, misslyckades tyvärr. Den nya ryska republiken invaderades av 15 imperialistiska arméer och tillsammans med de reaktionära vitgardistiska arméerna ödelades landet. Många av de bästa arbetarna dödades i strider. Andra tvingades lämna fabrikerna för att sköta den nya staten. Det revolutionära Ryssland avslutade inbördeskriget utmattat, förkrossat och isolerat. 
Ett skikt byråkrater, varav många var emot revolutionen och som i avsaknad av en internationell revolution stärktes, hittade en ledare i Josef Stalin och slet den politiska makten ur arbetarklassens händer. De konsoliderade sin makt genom ett nytt inbördeskrig med massarresteringar, terror och avrättningar av de gamla bolsjevikerna, störtade deras internationalism och bytte ut det med ideologin ”socialism i ett land”. 
Detta var en politisk kontrarevolution som lämnade kvar en byråkratisk statsapparat med många drag av ett tsaristiskt och till och med kapitalistiskt samhälle som övervakade den förstatligade, planerade ekonomin.
För att återställa en genuin sovjetdemokrati krävdes det som Trotskij förklarade inte en social revolution för att förändra samhällets ekonomiska grundval, utan en politisk revolution för att störta byråkratin. 

Tack vare den planerade ekonomin och beslutsamheten hos Sovjets befolkning kom de segrande ur andra världskriget, trots inkompetensen hos den stalinistiska byråkratin. Östeuropa, däribland delar av Tyskland, kontrollerades av Sovjets armé. Allt eftersom den avancerade föll de gamla borgerliga staterna, och i Tjeckoslovakien och andra ställen utvecklades en gryende revolutionär rörelse. Från början ämnade Stalin behålla kapitalismen i regionen med marionettdockeregeringar som en buffert mellan Öst och Väst. Men det var ogenomförbart. 
Rädda för att utvecklingen av oberoende socialistiska republiker skulle underminera det byråkratiska Sovjetstyret upplöste den sovjetiska armén aktioner av arbetare och rebeller. Den byråkratiska planerade ekonomin utvidgades över hela regionen. Den ryska revolutionen degenererade, medan de nya regimerna i Östeuropa var deformerade redan från första början. 
Även om den planerade ekonomin led av en hemsk byråkratisk misskötsel och svinn var den under en period mer effektiv än Västs marknadsekonomi. I Sovjet gick ekonomin framåt. På 1970-talet nådde levnadsstandarden nästan Västs nivåer. I de krigshärjade östeuropeiska ekonomierna var per capita-tillväxten de 20 åren efter andra världskriget omkring 2,4 gånger högre än i Europa som helhet. 

När Stalin kom till makten bestod byråkratin av några hundratusen. På 1980-talet hade den blivit ett 20 miljoner starkt allomspännande monster. Utan arbetardemokratins skötsel och kontroll över ekonomin, plundrade byråkratin samhällets rikedomar via stölder och mutor, och deras byråkratiska misskötsel slösade bort upp till 30 procent av industri- och jordbruksproduktionen. Du kunde inte ens begravas utan en muta. En mindre elit styrde dem, vars groteskt rika livsstil exemplifierades av Brezjnevs enorma samling av lyxbilar. 
Avsaknaden av arbetardemokrati skapade krisen som började i Sovjet under 1970-talet. Gorbatjov (som blev ny ledare för Sovjet­unionen 1985, och också den sista) representerade de byråkrater som såg det desperata behovet av att väcka nytt liv i ekonomin och få ett slut på ”stagnationens era”. Han började med att bannlysa alkohol, vilket slog slint när det uppstod en sockerbrist som ett resultat av att folk brände hembränt. 
Hans reformprogram glasnost (öppenhet) och perestrojka (omstrukturering), vilket exempelvis tillät kooperativ och samriskföretag att etableras, ledde bara till ett ökat ekonomiskt kaos. Arbetarna blev alltmer missnöjda, men byråkratin kunde inte möta deras behov. 

När de sovjetiska massorna såg att den härskande eliten var i kris återfick de självförtroendet att höja sina röster. I 60 år hade den härskande eliten exkluderat massorna från politiken. När de kom tillbaka tog de trevande steg, men fick självförtroende när protesterna blommade ut. 
I slutet av 1980-talet bröt protester från en början ut kring miljöfrågor. Luften i många städer var så förorenad att medellivslängden sjönk. Bajkalsjön och Kaspiska havet fylldes av industriellt avfall. Aralsjön i Centralasien, en gång världens fjärde största sjö, praktiskt taget försvann på grund av Brezjnevs tvångsbomullsplanteringar i Uzbekistan.
Dessa protester visade det massiva missnöjet inom det sovjetiska samhället, särskilt kring den nationella frågan. 
På 1980-talet släpptes en uppdämd förbittring lös då nationaliteter kämpade för att fly den förtryckande centraliserade kontrollen. Medan massorna kämpade för nationell frigörelse var det många inom den härskande eliten, som anade att Sovjet snart skulle upplösas, som klädde sig i nationalismens färger för att utnyttja dessa stämningar för sina egna intressen.
En blodig varning om vad som komma skulle gavs 1988. För att upplösa en massrörelse som krävde att Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan fördes över till Armenien organiserade kommunistpartiet en blodig pogrom – hundratals armenier slogs ihjäl. Det etniska krig som följde höll i sig i flera år och har inte blivit löst ännu.

Händelserna i Östeuropa snabbade på händelserna i Sovjet, vilket i sin tur accelererade processerna på andra håll. Sovjets dödsstöt kom i juli 1989 när en stor gruvstrejk drabbade Kuzbass kolfält i Sibirien, Donbass i Ukraina, Vorkuta vid polcirkeln och Karaganda (Qaraghandy) på den kazakstanska stäppen. 
Den härskande eliten hävdade att Sovjet var ett ”utvecklat socialistiskt samhälle” styrt i arbetarklassens intresse. Verkligheten var helt annorlunda. Många arbetare hade levnads- och arbetsvillkor som påminde om den viktorianska eran. Gruvarbetare i Sibirien vid polcirkeln med relativt höga löner hade inget att spendera pengarna på. Ofta levde flera familjer tillsammans i träbaracker från innan revolutionen.
Saker ställdes på sin spets efter att tvålen tog slut i gruvornas duschar. Hundratusentals gruvarbetare krävde förbättrade levnadsvillkor och att den statliga och industriella byråkratin skulle skäras bort.
De stod inför ett val. Om de och den bredare arbetarklassen hade sitt egna politiska parti skulle de ha kunnat störta byråkratin och etablera ett genuint socialistiskt samhälle. Det skulle ha varit arbetarkontroll och styre på varje nivå, från planerad ekonomi till industrigolvet.
Det skulle ha varit frihet för fack och politiska partier, resfrihet, frihet att protestera. Nationer skulle ha rätt till självbestämmande med en genuin union av fria, jämlika socialistiska stater som det mest fördelaktiga alternativet.
Resurserna som släpptes lös när byråkratins svinn och överdrivna konsumtion avslutades skulle dramatiskt ha förbättrat arbetarnas levnadsvillkor.

De som fick betala priset för bristen på ett socialistiskt alternativ till stalinismen var framför allt arbetarklassen och de unga.

Arbetarna var dock politiskt helt oförberedda. När strejkerna startade var ett skikt av gruvarbetarna öppna för de genuina socialistiska idéerna. Tre viktiga strejkkommittéer svarade på solidaritetsmeddelanden som skickades av Terry Fields, en brittisk parlamentsledamot och medlem i CWI, som höll med om hans förslag att en återgång till Lenins idéer var nödvändig. Men denna politik hade ingen organisatorisk form.
Den stalinistiska regimen hade i 60 år undertryckt alla former av arbetarnas självorganisering. Även om ett antal ”leninistiska” och ”marxistiska” undergroundcirklar hade bildats under 1970- och -80-talet var de oförmögna att förvandlas från små cirklar till att ingripa i massiva arbetarklassrörelser. Som en konsekvens, även om gruvarbetarna inte hade någon önskan om att gå mot kapitalism, förlorade de tilltron på att det sovjetiska systemet som av byråkratin beskrevs som ”socialistiskt” skulle kunna lösa deras problem. 
Men ett växande skikt inom byråkratin hade sina egna planer. Ledande inom partiet, särskilt de privilegierade ungkommunisterna och KGB-medlemmar, drogs till Västs livsstil och hade tillgång till lyxprylar. Många av dessa parasitära byråkrater såg att deras system krånglade och vände sig till kapitalismen för att rädda dem. I ökande takt argumenterade de för marknadsreformer. För att återställa ”ett civiliserat samhälle” borde industrin lämnas över till privata händer, alltså till dem själva. 

Utan ett organiserat politiskt arbetarklassalternativ fick dessa idéer stöd i samhället, särskilt när vanligt folk jämförde den dåliga kvaliteten och livsmedelsbristen med de på ytan attraktiva och överflödande matvaruhyllorna i Väst. Även om Gorbatjovs ”perestrojka” var ämnad att minska byråkratins svinn och misskötsel utan att ta makten ifrån dem (reformer från ovan för att hindra revolution underifrån) öppnade den istället för återförandet av kapitalism i Sovjet och resten av Östeuropa.
När händelser rör sig i våldsam fart utvecklas också medvetenheten. Men som händelserna 1989 visar fanns det en ideologisk kamp för rörelsens politiska ledning. Vad som startades som potentiella revolutionära rörelser mot stalinismen i Östeuropa slutade med att makten lämnades över till öppna kontrarevolutionärer. Arbetare måste ha sina egna politiska alternativ, ett parti beväpnat med ett socialistiskt program om inte fientliga klasser ska vinna.
Arbetet med att bygga ett sånt alternativ kan inte vänta tills en rörelse börjar. Revolutionära socialister måste samla sina styrkor nu för att vara förberedda.
De som fick betala priset för bristen på ett socialistiskt alternativ till stalinismen var framför allt arbetarklassen och de unga – när etniska konflikter bröt ut – samt de miljontals östeuropéer som flydde sina länder i jakten på jobb.

Men stalinismens kollaps hade också en djupgående effekt på arbetarrörelsen internationellt. Ända sedan bolsjevikerna segrade 1917, till och med under de mörka dagarna av Stalins utrensningar och sedan det kalla kriget, visade existensen av det sovjetiska blocket att det var möjligt att ha ett alternativ till kapitalismen. När detta skenbara alternativ försvann såg vi hur tidigare vänsterpartier i hela världen övergav en socialistisk orientering. Bara nu, efter 30 år, kan vi se början på återuppståndelsen av stödet för socialistiska idéer, särskilt bland ungdomar. 
Oavsett visade de enorma händelserna 1989 makten hos den organiserade arbetarklassen. Vår uppgift nu är att försäkra oss om att vi nästa gång är redo att kanalisera energin till att besegra alla former av kapitalistisk reaktion och skapa ett genuint demokratiskt och internationalistiskt socialistiskt samhälle.