1990-talet: Ett decennium av kamp, hopp och förlorade illusioner

av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv

Karaktäristiskt för hela 1990-talet var att trycket på arbetare hela tiden ökade och att allt fler började känna av vad Arbetsmiljöforskare kallar ”intensitetsökningen”. Detta gällde i alla de stora sektorerna i samhället och för både män och kvinnor. Detta ledde till flera kamputbrott och kampanjer för rättvisa – något som behövs igen idag.

Den svenska ekonomiska rikspolitiken ändrades under de första åren på 1990-talet. ”Inflationsbekämpning”, inte ”full sysselsättning”, sattes högst på dagordningen. Arbetslösheten sköt i höjden och diskussionerna om ”effektivisering”, främst av den offentliga sektorn, intensifierades.
Stora förändringar tvingades fram under kort tid. Plötsligt började man säga upp personal i vård och annan offentlig verksamhet. Nedskärningar och omorganisationer skapade turbulens, ökat kaos och oro hos personal och inte minst förvirring hos tjänstemän och arbetsledning.

När jag flyttade till Stockholm 1989 fick jag jobb inom hemtjänst och något som hette Boendeservice. Enligt kollektivavtalet hade vi lön efter två kriterier: Utbildning och erfarenhet. Det kallades lönetrappa och var lätt att förstå.
Jag var sedan länge medlem i Kommunalarbetarförbundet. Nu blev jag aktiv även politiskt, två av de bästa fackligt aktiva i Stockholm visade sig vara medlemmar i Offensiv, som Rättvisepartiet Socialisterna hette då. Imponerad av deras arbete och övertygelse kastade jag mig in i de gryende protesterna mot nedskärningar och privatiseringar.
Jag skrev en av de första artiklarna om privatisering av servicehus och dess konsekvenser redan 1991 i en tidning som all kommunalt anställd personal fick hem. Nästan alla på Gärdets servicehus sade upp sig direkt eller inom ett år efter övertagandet. De äldre fick börja betala för allt, till och med hygienprodukter, dagterapi lades ner, bibliotek stängdes. En rejäl försämring. År 2022 är det vardag.

År 1992 trädde en ny lag, Ädelreformen, i kraft. En Äldrevårdsutredning hade jobbat ett tag med förslag på hur man skulle modernisera och effektivisera äldrevården. Kommun och landsting delade på ansvaret (och kostnaderna), men nu flyttades den slutna långtidssjukvården och en stor del av hemsjukvården till kommunerna, motsvarande 40 000 vårdplatser och cirka 55 000 anställda till en kostnad av drygt 20 miljarder kronor.
Det var dåvarande socialminister Bengt Westerberg (Folkpartiet, idag Liberalerna) och statsminister Carl Bildt (Moderaterna) som initierade och genomförde försämringen. Innan 1992 fick allvarligt sjuka äldre sjukvård på vårdhem som tillhörde landstingen. Nu fick kommunerna ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre och handikappade. Kommunerna fick också ett betalningsansvar för ”utskrivningsklara patienter”.
Borgarnas verkliga syfte med reformen var att pressa den offentliga sektorn, skära ner och försämra, inte att sätta de äldres och deras anhörigas behov först.

Kommunerna var inte förberedda. Många svårt sjuka hamnade nästan helt utan vård, och det var först när media började skriva om frysande dementa som hade låst sig ute och irrade runt i nattlinne på stan, eller hittades gömda och skräckslagna (som i den stadsdel där jag arbetade) som man började förstå att nya vårdformer behövdes och det snabbt.
I Stockholms kommunfullmäktige regerade högern och applåderade när kommunens äldreomsorg gick miljoner kronor i plus, eftersom de hade vägrat att bygga nya äldreboenden. Sedan Ädelreformen infördes 1992 har antalet slutenvårdsplatser minskat med minst 46 procent.
För mig som personal i hemtjänst märktes tydligt den nya borgerliga regimen i Stockholm. Fackets ledning var på den tiden helt sammanlänkat med Socialdemokraterna, som mer och mer gick åt höger, ett förborgerligande som fick trogna medlemmar och väljare att känna sig både arga och svikna.
Högersvängen som S-ledningen hade genomfört under flera år blev halsbrytande skarp 1989 och 1990, då partiledningen över en natt bytte från ett nej till ja till EU. De gjorde upp om ”århundradets skattereform” med Folkpartiet.

Sedan Ädelreformen infördes 1992 har antalet slutenvårdsplatser minskat med minst 46 procent.

S gjorde också en brakförlust i valet 1991 och gjorde sitt sämsta val sedan 1928. Moderaterna ökade något och bildade regering tillsammans med C, FP och KDS (KD). KDS blev invalda för första gången, liksom det nya högerpopulistiska partiet Ny Demokrati, som lyckades lura till sig 6,7 procent. Det var ett arbetarfientligt och alltmer rasistiskt parti som blev ett stödparti till högerregeringen. Miljöpartiet åkte ut ur riksdagen.
Det kändes som om en flock vargar kastade sig över oss; Stockholm skulle bli högerns flaggskepp och här började omorganisationer och privatiseringar i snabb takt. Jag var förtroendevald, vald av mina arbetskamrater till lokalt kontaktombud och blev alltmer aktiv, men också allt mer ifrågasättande när det gällde ombudsmäns och den övriga fackledningens uttalanden och brist på aktivism.

På den här tiden fanns knappt privat vård och omsorg, inte ägt av stora vinstbolag, bara några få ideella enheter och i skolans fall föräldrakooperativ. Det fanns ingen efterfrågan, men borgarna pressade på av ideologiska skäl. En massiv propaganda, ett oändligt antal konsulter och kampanjer vällde över oss alla.
Inom vården fanns det många vårdbiträden och annan personal med lång erfarenhet och med vana att arbeta självständigt, planera arbetet och hålla en hög kvalitet på omsorgen. Det räknades som ingenting, eller sämre än ingenting för det nya styret. De såg oss som myror, eller som utbytbara legobitar, längst ner i en lång beslutskedja. Beslut kom om nedskuren budget och ett nytt sätt att räkna på kostnader för vården, arbete per timme och olika kostnad beroende på tid på dygnet.
Nattpersonal inom kommunen blev genast för dyrt, med det sättet att räkna. Jag jobbade natt när vi fick order om att en ”läggning” max fick ta en kvart, oavsett vem vi var hos. Omänskligt.
Östermalm sade upp all nattpersonal och gjorde en deal med Securitas istället, ett mycket dyrt avtal. Det var tydligt att ideologiska skäl låg bakom. Runt om i landet växte ilskan mot högerpolitiken och över de passiva fackledningarna. Våra kamrater i olika fackförbund och på arbetsplatser drev på för protester och för kampanjer, men också för strejk.

Likt en budkavle förr skickades en uppmaning om att ansluta sig till kampanjen ”Hugg huve’t av svångremspolitiken”, en facklig vänsterprotest som vi samordnade. För mig var det självklart att vår kommunalsektion skulle bjuda in Per Johansson, offensivare och facklig kommunalare till ett medlemsmöte så att vi kunde rösta om att gå med i kampen.
Tyvärr ansåg inte vår ordförande det, utan hon, tillsammans med Kommunals ledning, höll ett hemligt möte där de uteslöt mig ur Kommunal. Mötet hade förstås röstat ja till att ansluta oss till protesterna.
Min uteslutning blev ett bra tillfälle att visa hur högervriden fackets ledning var och att de var beredda att göra vad som helst, inklusive bryta mot sina egna stadgar, i jakt på ”farliga vänsteraktivister”. Vi bjöd in Radio Stockholm och hade ett roligt stormöte på ett servicehus, där personalen häpnade över att kamp kunde ge uteslutning. Jag var ju vald av medlemmarna, så de kunde inte sparka mig utan de fick backa.

Våra fackliga kamrater runt om i Sverige blev ofta hårt attackerade av högerpolitiker och fega fackledningar, men med medlemmarna i ryggen organiserade vi många protester och demonstrationer, inte minst tillsammans med Elevkampanjen, elevfacket som kämpade mot avgifter på måltider och den nya elevpengen med mera.
1990-talet blev både decenniet med gräsrötternas kamp, med högerpopulismens uppgång och fall, med en generation unga som kämpade för en bättre värld, men också den slutgiltiga urgröpningen av allt arbetarvänligt eller vänster från Socialdemokraterna.