Strejkvågen i Frankrike i slutet av 1995 gav ett tydligt besked om arbetarklassens styrka. Efter flera veckors strejker och massdemonstrationer tvingades den dåvarande högerregeringen att backa. Många av nedskärningsförslagen lades på is.
I mitten av 1990-talet trodde den sittande högerregeringen i Frankrike
att tiden var mogen för en nyliberal offensiv och att man inte längre
styrde i skuggan av maj 1968.
Men i november och december 1995 skakades Frankrike av den största
kamprörelsen sedan 1968. Det som satte lavinen igång var det
förslag på nedskärningar som regeringen, under premiärminister
Alain Juppé, lade fram i mitten av november 1995.
Nedskärningspaketet, som blev känt som Juppé-planen,
föreslog bland annat höjda socialförsäkringsavgifter.
Barnfamiljer, arbetslösa och pensionärer skulle tvingas betala
mer i skatt, barnfamiljer skulle exempelvis få skatta för
barnbidraget. De offentliganställdas pension försämrades
genom krav på fler intjänandeår (1993 hade regeringen
lyckats trumfa igenom samma förslag för privatanställda).
Sämre pensioner skulle särskilt drabba anställda inom
den statliga järnvägen, som kunde få pension från
50 års ålder. Regeringen föreslog vidare nedläggningar
av tusentals kilometer järnväg.
Nedskärningarna ursäktades med att de offentliga utgifterna
måste minska om Frankrike skulle kunna uppfylla den europeiska
monetära och ekonomiska unionens (EMU) krav och delta i den valutaunion
som infördes 1999.
Nedskärningsförslagen hade föregåtts av att regeringen
månaden innan annonserat att lönerna inom den offentliga sektorn
borde frysas, vilket besvarades med en dags proteststrejk den 10 oktober.
Strejken var den största sedan 1977 och gav en försmak av vad
som skulle komma.
Juppé var trots detta övertygad om att arbetarna inte kunde
fälla hans plan. Vid ett tillfälle sade han att bara ”två miljoner
på gatorna kan fälla min regering”, vilket visar att
han uteslöt möjligheten av att miljoner skulle protestera.
Storstrejk
Men Juppé och regeringen underskattade arbetarnas vilja att försvara
sina villkor och den offentliga servicen. Den 24 november 1995 gick de
anställda inom tåg-, tunnelbane- och busstrafiken ut i strejk.
Strejken spreds snabbt till andra delar av den offentliga sektorn, som
post-, tele- och elverket samt skolor och kommunal verksamhet.
Strejkerna följdes av jättelika demonstrationer. Många
var större än den gigantiska rörelsen 1936, som resulterade
i att arbetarna vann 40 timmars arbetsvecka, höjda löner, betald
semester och rätten till kollektivavtal.
Strejkerna och demonstrationerna som inleddes i slutet av november 1995
växte i styrka dag för dag. Strejkrörelsen politiserades
och demonstranterna reste krav på regeringens avgång. Ett
krav som emellertid varken socialistpartiet, som numera blivit än
mer borgerligt, eller kommunistpartiet delade. Flera ur socialistpartiets
ledning stödde till en början Juppé-planen.
Strejkrörelsen hade ett kompakt stöd, men begränsades
i huvudsak till den offentliga sektorn. Ansvaret för detta låg
på den fackliga ledningen som inte var beredd att utlysa en generalstrejk
av rädsla för att helt förlora kontrollen över massprotesterna.
Den fackliga ledningen saknade full kontroll över massrörelsen,
men tyvärr saknades också en alternativ ledning i form av
gräsrotsrörelser eller strejkkommittéer. Detta till
skillnad från järnvägsstrejken 1986, som till stor del
hade organiserats underifrån och följdes av en vitalisering
av järnvägsfacken – därav järnvägsarbetarnas
tyngd i kampen 1995 och idag.
Precis som i varje stor strejk visade kampen 1995 vem som egentligen
har makten i samhället. I många städer tog exempelvis
elarbetarna över driften och såg till att arbetarhushållen
fick sänkt elpris (betalade nattaxa) medan de rika och storföretag
drabbades av höjda elpriser.
Kosmetiska eftergifter
Precis som i fråga om CPE försökte regeringen rädda
sitt skinn genom att annonsera att man var beredd att göra små eftergifter.
Detta sedan man helt misslyckats med att mobilisera till en stöddemonstration
för regeringen: ingen var beredd att gå ut på gatorna
för Juppé.
Den 5 december gick Juppé ut i tv och sade att man var beredd
att lyssna och se över sina förslag. Precis som president Jacques
Chirac i fredags.
Men arbetarna hade inte strejkat för kosmetiska eftergifter och
demonstrationerna den 7 december blev ännu större. Chiracs
tv-tal fick samma effekt.
Den 12 december nådde rörelsen sin höjdpunkt och mer än
två miljoner deltog i de demonstrationer som då genomfördes.
Den fackliga ledningen blev lika skrämd som regeringen av rörelsens
styrka och förklarade att regeringens nya eftergifter öppnat
vägen för förhandlingar.
Beslutet att avbryta strejken var inte populärt, och det skulle
ta en vecka innan alla arbetare var tillbaka till jobbet igen.
I de förhandlingar som sedan följde gjorde regering och arbetsgivarna
ytterligare eftergifter, men Juppé-planen övergavs inte helt,
utan skjöts upp. Det var dock en försvagad och förlamad
regering som satt kvar på nåder i väntan på att
förlora valet 1997.
Vad som var politiskt slående i den franska proteströrelsen
vintern 1995 var misstron mot socialist- och kommunistpartiet. Arbetarna
ansåg inte längre att de traditionella vänsterpartierna
(socialist- och kommunistpartiet) stod för ett positivt alternativ.
Anledningen var den borgerliga politik som regeringarna under socialistpartiets
ledning bedrivit åren 1981-86 och 1988-93.
Kamprörelsen 1995 hade många likheter med maj 1968, men det
fanns också avgörande skillnader. De politiska förutsättningarna
var annorlunda. Den socialistiska medvetenheten hade fallit tillbaka
efter stalinismens kollaps 1989-91 och de stora vänsterpartiernas
kris och högerkurs. Kampen 1995 utvecklades därför inte
så långt att den utmanade kapitalismen, men sådde fröet
till nya proteströrelser, som den 2003 och, inte minst, den i år.
Per Olsson
