1997: Offensiv blev RS, Socialistiskt Alternativs föregångare

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Den 27-28 september 1997 bildades Rättvisepartiet Socialisterna. På kongressen togs också beslut om att Offensiv skulle bli veckotidning. När RS nu har bytt namn till Socialistiskt Alternativ är det på sin plats att se tillbaka på det steg vi tog för 26 år sedan.

Kongressen i Gubbängsskolan i södra Stockholm samlade över 150 socialister från hela landet. Här fanns unga och äldre ”offensivare” som hade lett demonstrationer, ockupationer, strejker och protester mot nedskärningar, nedläggningar, rasism och krig. Deltagarna var fackliga kämpar, ungdomar aktiva i Elevkampanjen och många som hade lett lokal kamp och kampanjer.
Offensiv är en självständig socialistisk organisation, tidning och åsiktsriktning ända sedan starten 1973. Vi var redan från början internationellt organiserade, med systerorganisationer runt om i världen. Internationalismen är en grund inom marxismen och trotskismen.
Med växande högervridning av socialdemokratin, som ledde till ett fullbordat förborgerligande, och fortsatt stalinism inom VPK (senare V), blev det en akut nödvändighet att profilera organisationen än mer. Sverige befann sig i en djup ekonomisk kris, och många ville kämpa mot högerpolitiken som lade bördorna på arbetarfamiljerna.

I valet 1991 tog Offensiv tre kommunala mandat på socialdemokratiska ”spränglistor” i Umeå. Det betydde S-listor, men med våra namn från plats 2 och nedåt. År 1994 ställde vi även upp med spränglistor i Stockholms kommun. Det gav 5 662 röster, men det räckte inte till mandat.
Offensivare stod i spetsen för en uppgång i kampen mot rasism, och gjorde avgörande insatser när nazisternas marscher stoppades i Stockholm 1991 och i Lund året efter. Offensivare i Elevkampanjen ledde 1995 den största ungdomsrörelsen sedan protesterna mot Vietnamkriget. Den socialdemokratiska regeringen, som skröt om ”världsrekord i nedskärningar”, möttes av demonstrationer med totalt 45 000 deltagare när de skulle sänka barn- och studiebidragen.
Ett av våra starkaste fält var i den fackliga vänstern. Under 1980- och 90-talen var offensivare kongressombud på kongresser för Kommunal, Fabriks, Facklärarna och Försäkringsanställdas Förbund. Vi fick nya medlemmar som var sektionsordföranden i Kommunal, med tusentals medlemmar, fackligt aktiva i Gruv, Statsanställdas Förbund m fl. De ledde aktiva och kämpande lokala fack och tog initiativ till flera större kampanjer.
År 1993 bildade vi Arbetarförbundet Offensiv, som växte kraftigt de följande åren. Genom att ta steget till Rättvisepartiet Socialisterna fyra år senare ville vi öka räckvidden till nya intresserade och medkämpar.

Jag fick hålla öppningstalet på kongressen, och gav argument till varför RS verkligen behövdes. Här är ett axplock ur talet:

1. Klyftorna ökar dramatiskt. Den fattigaste tiondelen har förlorat en tredjedel av sin köpkraft under 90-talet.
2. Massarbetslösheten. Över 130 000 medlemmar i Kommunal – vårdbiträden, personal på dagis, skolor och servicehus – är idag arbetslösa.
3. Försämringarna. Idag är det 100 000 färre pensionärer som har hemtjänst än för 15 år sedan. På fem år har ungdomslönerna i kommunerna sänkts från 42 kronor i timmen till 8 eller 11 kronor.

Vi gav under kongressen rader av exempel på kamp och kampanjer där Offensiv hade spelat en avgörande roll. Vårdcentralerna i Hagsätra i södra Stockholm och Fornhöjden i Södertälje räddades från nedläggning av lokala kampanjer. Planerade lunchavgifter på skolor i Varberg, Örnsköldsvik och Södertälje stoppades. Kampen mot utvisningar av flyktingar till Kenya och andra länder ledde till uppehållstillstånd.
Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv skilde ut sig från andra organisationer genom att hela tiden peka ut en väg framåt, att sikta på att maximera och vinna kampen, inte bara protestera. Vi var samtidigt hela tiden för att samarbeta med andra, att bredda kampen för att få med så många deltagare som möjligt.
Det visade sig ofta att medan andra organisationer och till exempel Vänsterpartiet tvekade (eller till och med inte sällan röstade för nedskärningar) var det oorganiserade och nya nätverk som ställde upp. Vi betonade ofta att offentlig­anställda kvinnor var de som vi oftast samarbetade med.
I det första EU-valet i Sverige, 1995, bildade vi Rättviselistan, ett samarbetsprojekt med Socialistiska Partiet (idag Socialistisk Politik, som verkar inom Vänsterpartiet), Elevkampanjen och oberoende enskilda aktivister. På valdagen hade vi 700 valarbetare vid vallokalerna och fick 14 904 röster. Det motsvarade 17 kommunala mandat, vilket som mest skulle ha gett 4 i Helsingborg.
Som ett resultat bildades Upprop för Rättvisa, ett nätverk av främst fackliga aktivister, den 16 mars 1996. Samma dag hölls en demonstration utanför Socialdemokraternas partikongress.

Offensivs uppgift var inte att ”flyta med strömmen”, utan att sprida lärdomar från kampen.

Hösten 1996 följde nya kamputbrott och möjligheter, som samtidigt visade på tydliga skillnader mellan Offensiv och övrig vänster. Regeringen under Göran Persson drev en hård högerkurs. Arbetslösheten slog rekord, samtidigt som regeringen föreslog försämrat skydd som avskedande och förkortad tid med arbetslöshetsersättning.
Upprop för Rättvisa uppvaktade LO-kongressen i september med krav på generalstrejk. Men den rörelse som samlade tusentals i demonstrationer på hösten 1996 lyckades inte pressa LO till att utlysa en politisk strejk. Detta trots ett massivt tryck underifrån. Offensivs paroll som generalstrejk klockan 12 den 12 december antogs exempelvis av Gruvtolvan i Kiruna.
Det innebar också slutet för Upprop för Rättvisa. SP hoppade av därför att de trodde sig ha funnit större samarbetspartners i form av ”hundratals olika organisationer som vuxit fram i kampen mot massarbetslösheten och åtstramningspolitiken”. De kritiserade Offensiv för att vi förde fram vår egen politik medan SP sa sig vilja lyssna.
SP:s kritik av Offensiv bemöttes i sin tur av kritik från Gruvtolvan. Många av de nya nätverk som SP satte sitt hopp till visade sig som väntat vara kortvariga och flera av dess talespersoner bromsade kampen underifrån efter samtal med folk från LO-ledningen.

Offensivs uppgift var inte att ”flyta med strömmen”, utan att sprida lärdomar från kampen. Möjligheten fanns till generalstrejk på hösten 1996, men den dribblades bort av LO-toppen. På kongressen där RS bildades drog vi slutsatser:

1. Det är skillnad mellan att bara protestera, visa upp sin åsikt, och att verkligen försöka stoppa försämringar.
2. Proteströrelsen måste vara klar över den roll som spelas av Socialdemokraterna och LO:s ledning centralt och oftast även lokalt.
3. Kampanjer, protester och upprop behöver demokratiska diskussioner, inte att besluten ska tas av en eller två ledare som har utsetts av LO, media eller sig själva.

Den munkavle som LO-toppen satte på lokala kämpar på hösten 1996 innebar ett stort bakslag för den fackliga vänstern. Under de kommande åren föll aktiviteten och många fackliga aktivister passiviserades.
På RS-kongressen 1997 fanns flera viktiga gäster. Joe Higgins från vår systerorganisation på Irland, Socialist Party, hade nyligen valts in i parlamentet. Genom sin hälsning från kampen på Irland och att han fortsatte att leva på arbetarlön även som parlamentsledamot visade han med exempel hur vi anser hur villkoren ska vara för förtroendevalda. Offensivs, och senare RS, valda kommunfullmäktigeledamöter tar inte ut arvoden för egen del.
Rättvisepartiet Socialisterna tog namnet från 1990-talets rättviserörelse. Elin Gauffin och Laurence Coates, som på kongressen var föredragande för det nya namnet, underströk RS unika roll och behovet av socialistisk politik. I Offensiv veckan efter redovisades direkt resultat, då åtta nya intresserade deltog i det första lanseringsmötet, i Hovsjö i Södertälje. Möten på ytterligare 24 platser utannonserades.
I valet 1998 ställdes RS upp med egna valsedlar i flera kommuner, landsting och även i riksdagsvalet. Under valkampanjen slogs ett nytt rekord i medlemsvärvning, över 120 nya medlemmar på 1,5 månad. Vi behöll två kommunala mandat i Umeå och hade mandat inom 100-150 rösters räckhåll i Eskilstuna och Södertälje. I Stockholm fick RS över 2 200 röster, med starkast stöd i förorterna Rågsved och Husby.
Men redan året efter, 1999, blev det tydligt att 1990-talets radikalisering och protester underifrån hade ebbat ut. Särskilt den fackliga vänstern var kraftigt försvagad. Även om det kom nya uppsving inför protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001 och mot USA:s krig mot Irak 2003 föll även ungdomsprotesterna tillbaka.

Att vi i tid ömsat skinn till RS och gjort Offensiv till en veckotidning var ett starkt skydd mot den passivitet och anpassning som drabbade stora delar av vänstern. Aktivismen måste alltid ske parallellt med socialistisk och marxistisk teori och skolning. För att förstå nutiden behövs perspektiv och lärdomar från tidigare kamp i Sverige och internationellt.

---

Offensiv blev veckotidning

Veckotidningen Offensiv lanserades i början av november 1997, efter 24 år och 271 nummer som månadstidning. Det var ett stort och djärvt steg.
Att Offensiv skulle bli veckotidning var inte okontroversiellt. De vänstertidningar som kom ut en gång i veckan hade startats på 1970-talet, som såg en bredare radikalisering till vänster. Flera hade till och med getts ut två gånger i veckan eller som dagstidning (Norrskensflamman).
På kongressen argumenterade ombud från Umeå, och några från Malmö, för att en lansering som veckotidning skulle vänta till efter valet 1998.

Offensiv rapporterade:
”Per Olsson från partiets verkställande utskott argumenterade för att lansera Offensiv som Rättvisepartiet Socialisternas veckotidning första veckan i november.
– Vill det här partiet skapa sig en plats på den politiska kartan och bli ryggraden inom den nya vänstern är en veckotidning nödvändig.
Han sa vidare att en veckotidning nu behövs för att snabbare ge politiska analyser och rapporter från all kamp vi är inblandade i.
Efter en lång diskussion med många talare för de båda alternativen blev kongressens beslut att Offensiv lanseras som partiets veckotidning från och med november.”

Nu inleddes en intensiv kampanj för att nå prenumerantmålet på 2 000. Redan efter nån vecka rapporterades det om 300 nya prenumeranter i Stockholm.
Sedan dess har Offensiv kommit ut som veckotidning i 25 och ett halvt år, 50 nummer per år. Genom Offensivs prenumeranter har vi en stark grupp av följare och anhängare även utanför partiet, som bidrar med kommentarer, tips och ekonomiskt stöd.

• 

• 

•