av Per Olsson // Artikel i Offensiv
Trots alla risker och den berättigande oron samt fortsatt snabb smittspridning har allt fler regeringar börjat lätta på restriktionerna och öppna upp sina ekonomier. En för tidig öppning kan inom några veckor följas av att smittspridningen tar fart igen, som i exempelvis Singapore och som den har börjat göra i Kina och Sydkorea. Utvecklingen i dessa länder sänder varningar om vad som kan ske i USA, Ryssland och flera EU-länder.
Över 4 miljoner människor i världen rapporterades den 11 maj vara smittade och nära 300 000 hade dött i viruset, 200 000 fler döda sedan den 11 april. Men siffrorna anger bekräftade fall; det verkliga antalet smittade och döda är betydligt högre.
I Sverige rapporterades 3 256 dödsfall i måndags och totalt 26 670 bekräftade fall. Av de avlidna var 90 procent 70 år och äldre, hälften av dem bodde på äldreboende och en fjärdedel hade hemtjänst.
Efter mer än två månader av smitta råder det fortfarande en skriande brist på skyddsutrustning.
”Bara fyra av tio av sjuksköterskorna upplever att de har fått tillgång till den skyddsutrustning som hade behövts under mars och april. Regionernas oförmåga att ge personalen rätt skydd har lett till ojämlik vård och utsätter de som nu arbetar i vårdens och omsorgens frontlinje för oro och risk” (Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro på DN Debatt på den internationella sjuksköterskedagen den 12 maj).
”Det är extremt viktigt att skydda de äldre,” sa både regeringen och Folkhälsomyndigheten när smittan började få fäste i början av mars. Men två månader senare får såväl regeringen som myndigheterna erkänna att ”vi misslyckades med att skydda de äldre. Coronakrisen visar att det är svårt att få äldreomsorg att fungera” (statsminister Stefan Löfven den 8 maj).
”Jag blev förvånad när jag insåg hur illa rustad äldreomsorgen var. Det tycker jag är ganska anmärkningsvärt”, sa Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i SVT:s Agenda i söndags.
Men efter två årtionden av ständiga nedskärningar och privatiseringar av äldreomsorgen saknar alla uttalanden om att ”vi visste inte” trovärdighet. Krisen inom äldreomsorgen är politiskt skapad. Äldreomsorgen har utsatts för neddragningar på sammantaget 23 miljarder kronor de senaste 20 åren. Idag träffar en äldre med behov av hemtjänst i snitt 16 olika personer under en tvåveckorsperiod, en ökning från 12 personer sedan 2007.
96 procent av kommunerna planerar ytterligare nedskärningar i äldreomsorgen i år. ”Sparbehovet bedöms till mellan 2,5 och 3,5 miljarder kronor år 2020. Den mest detaljerade beräkningen pekar på det största sparbehovet. Sparbehovet mildras av de tillskott som har aviserats av regering och riksdag. Men tillskotten innebär inte att äldreomsorgen slipper spara 2020 jämfört med 2019” (Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö, Arena Idé, mars 2020).
Men på vägnar av nedskärningspolitikerna hävdar Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) i sin nya ekonomirapport att alla ”påståenden om att kommunerna har dragit ned på äldreomsorgen är felaktiga” (SKR: Ekonomirapporten, maj 2020, sid 58).
Enligt SKR behöver dock landets kommuner och regioner ett tillskott på 8 miljarder kronor om välfärden ska klara coronakrisen. Det är alldeles för lågt räknat.
SKR:s prognoser hade redan när de publicerades körts över av krisutvecklingen; vad gäller arbetslösheten, minskningen av antalet arbetade timmar och dess påverkan på skatteinkomsterna samt kostnaderna för att åtgärda den växande ”vårdskulden” i pandemins spår.
Kommuner och regioner behöver ett årligt tillskott på omkring 50 miljarder kronor för att klara krisen och påbörja en nödvändig upprustning av välfärden, höja lönen och förbättra villkoren för personalen inom vård, skola och omsorg.
Det i sin tur kräver organisering och kamp för en helt annan politik än dagens – en socialistisk politik som låter superrika, storföretag och banker betala för den totalrenovering och omställning av samhället som krisen har gjort akut.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.