Med anledning av att det idag är precis 20 år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 (9/11) återpublicerar vi några av de många artiklar som Offensiv skrivit genom åren om världen efter 9/11, Afghanistankriget och Irakkrigets förödelse, terrorismens rötter USA-imperiets försvagning, kampen mot kapitalets globalisering, imperialismens krig och plundring, och för en socialistisk värld i fred och frihet.
Sex år efter 11 september 2001
Offensiv 5 september 2007
I nästa vecka är det sex år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Dessa brutala terrordåd förändrade världen och gav Bushadministrationen den ursäkt man väntat på för att realisera sina imperiedrömmar om världsherravälde.
Sex år senare är USA-imperialismen i djup kris och stödet för Bush är rekordlågt. Den främsta anledningen till Bushs isolering och impopularitet stavas Irakkriget.
”Utfallet av Bush politik kan läsas som en lång lista av hur konsekvenserna blivit helt motsatta vad som var tänkt. På det utrikespolitiska planet ämnade Bush gå till historien som den president som förändrade Irak och Mellanöstern samt återupprättade USA:s globala anseende. Följderna av denna ambition blev förvisso revolutionära, men inte på det sätt som Bush väntat sig”, skrev The Economist den 9 augusti i år.
Bushdoktrinen, som ämnade skapa ett amerikanskt imperium med hjälp av preventiva krig och regimförändringar, gav upphov till en historisk kris för USA-imperialismen.
Nedräkningen mot Irakkriget födde den hittills kanske största globala proteströrelsen. Massrörelsen mot Irakkriget representerar den ”andra supermakten”, skrev tidningen New York Times efter att över 30 miljoner människor i 70 länder demonstrerat mot Bushs krigsplaner den 15 februari 2003.
Efter fyra år av krig och ockupation är motståndet än mer utbrett, inte minst i USA. I en nyligen genomförd amerikansk opinionsundersökning av CNN/ Opinion Research Corporation var 64 procent av de tillfrågade motståndare till Irakkriget. Bland familjer som har söner eller döttrar i Irak är det över hälften som nu kräver att trupperna ska dras tillbaka.
”Det finns en allt starkare global misstro mot USA, denna misstro riktas särskilt mot den amerikanska utrikespolitiken. Det finns inte bara utbrett internationellt stöd för kravet på att USA ska dra bort sina trupper från Irak, det finns också en omfattande opposition mot USA:s och Natos närvaro i Afghanistan. USA:s politik anses även skapa större klyftor i världen och vidga gapet mellan rika och fattiga”, konstaterade opinionsinstitutet PEW i sin senaste rapport om opinionen i 47 länder.
USA-imperialismen under Bush har gett kraft åt en ny global våg av antiimperialism och bidragit till att kraftiga vänstervindar blåser över Latinamerika.
Bush besvarade kravet på att trupperna ska dras tillbaka med att trappa upp i Irak (”the Surge”). Denna upptrappning, som inleddes i början av året, har blivit ännu ett kännbart misslyckande. Bushs blixtvisit till Irak var ett desperat försök att ge sken av att ”the Surge” varit framgångsrik, men ”sex månader efter att George Bush skickade 20 000 fler soldater till Irak är läget än mer kaotiskt och farligt” (Independent den 22 augusti).
Efter uteblivna framgångar med ”the Surge” har Bush börjat varna för att ”Irak får inte bli ett nytt Vietnam”.
Än idag kastar ”Vietnamsyndromet” – att USA tvingades bort från Vietnam, Kambodja och Laos i mitten av 1970-talet – sin skugga över det amerikanska krigshögkvarteret Pentagon och Vita huset. Med hjälp av Irakkriget och ”det långa kriget mot terrorismen” hoppades Bushadministrationen på att äntligen övervinna Vietnamsyndromet.
Nu har Vietnamsyndromet fått sällskap av ”Iraksyndromet”.
De brittiska trupperna har inlett uttåget från Irak. Även USA kommer att tvingas bort från Irak, men det kommer att ta tid och kräva ”regimförändring” i USA. Processen mot ett bortdragande kommer dessutom att bli både utdragen och våldsam till följd av att ekonomiska intressen står på spel (Iraks olja), till skillnad mot Vietnam, och att Irakkriget bara är en del i Vita husets plan för omstöpning av hela Mellanöstern.
USA och andra utländska trupper måste omedelbart dras bort från Irak. Ju längre ockupationen pågår, desto större är risken för Iraks blodiga sönderfall.
Efter 9/11 – en farligare värld
Offensiv den 14 september 2016
I söndags var det femton år sedan al-Qaidas fruktansvärda terrordåd i USA den 11 september 2001 (9/11). De blodiga attentaten dödade närmare 3 000 människor och kom att förändra världen. Som svar på attackerna inledde USA vad man benämnde som det globala kriget mot terrorismen. Afghanistan blev USA-imperialismens första mål.
Den 7 oktober 2001 inledde den USA-ledda krigskoalitionen kriget mot Afghanistan. I december samma år hade talibanerna, som hade gett det extrema reaktionära salafist-jihadistiska terrornätverket al-Qaida en fristad, fördrivits från huvudstaden Kabul och USA kunde etablera sin regering i Afghanistan. Efter kriget mot Afghanistan, som fortfarande pågår, följde USA:s krig mot Irak 2003.
De båda krigen var ett led i Bushadministrationens strävan att etablera en ny stabil världsordning där USA ensamt dikterade villkoren. Men istället för en ny stabil världsordning baserad på USA-imperialismens oinskränkta makt skapades en ny farligare och riskfylld värld präglad av växande klyftor, ökat socialt och nationellt förtryck, militarism och skärpta motsättningar mellan de imperialistiska makterna.
Med terrorattentaten som ursäkt införde regeringarna världen över nya repressiva lagar för ökad kontroll och bevakning som begränsade de demokratiska fri- och rättigheterna. I skydd av ”kriget mot terrorismen” kunde regimer världen över gå i krig mot oppositionella och förtrycket stärktes. Miljoner oskyldiga har sedan dess fallit offer för det hårdnade förtrycket, samtidigt som terrordåden har blivit allt fler.
Sedan 2001 har antalet terrordåd ökat sjufaldigt och antalet som faller offer för terror – döda och sårade – har under samma tid blivit fem gånger fler. Nästan en tredjedel som faller offer för dagens terror är fattiga oskyldiga, främst shiamuslimer, i Afghanistan och Irak.
USA:s krig och ockupation av Irak födde den jihadistiska mördarorganisationen Islamiska staten (IS) som växte fram ur al-Qaida i Irak som i sin tur fick ett fotfäste i landet först efter USA:s ockupation. IS finns också i Afghanistan där talibanerna nu kontrollerar ett större område än någonsin sedan 2001.
Det blodiga sönderfallet i Irak efter 2003 fick efterverkningar i hela Mellanöstern, inte minst i Syrien där det dryga femåriga kriget har utvecklats till ett globalt krig via ombud.
Tvärtemot vad Bushjuntan hoppades har krigen mot Afghanistan och Irak påskyndat USA-imperialismens försvagning. Även om USA-imperialismen fortfarande är militärt starkare än andra makter utmanas dess ställning på alla kontinenter av andra makter. Detta jämsides med att de socialistiska idéerna, särskilt bland unga, möter ett allt större intresse i USA, vilket bland annat visades i det stöd som Bernie Sanders fick.
Det är i de socialistiska idéernas renässans och den globala kampen för att återuppbygga den socialistiska arbetarrörelsen som en ny värld fri från våld, terror och förtryck kan börja formas.
Terrorns rötter
Offensiv den 10 april 2017
Det är ännu för tidigt att säga om dådet på Drottninggatan i Stockholm fredagen den 7 april (2017) motiverades av Islamiska staten (IS). Men attackens mönster har återigen ställt frågan om kampen mot terrorismen högt på makthavarnas dagordning. Och då är det viktigt att komma ihåg att de reaktionära islamistiska gruppernas terrorism också är en produkt av den imperialistiska terrorn och draksådden i Mellanöstern, Asien och Afrika.
Även om denna har letts av USA och europeiska kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike har Sveriges regeringar låtit sig bli medansvariga genom deltagande i imperialistiska krig och närmandet till Nato.
Svenska politiker brännmärker med all rätt Putins annektering av Krim som ett brott mot den internationella folkrätt som stadgas av FN, men har aldrig haft något att säga om de systematiska övergrepp mot denna som inte minst har präglat USA:s och västmakternas stormaktspolitik i den båge av instabilitet som sträcker sig från Afghanistan till Mellanöstern samt Afrikas Horn och Nordafrika.
Till detta kommer den sociala misär, instabilitet och det barbari, som är en konsekvens av kapitalismens kris, nyliberalism och klimatförstörelse.
Det räcker ganska långt med att påminna om de katastrofala konsekvenserna av USA:s angrepp mot Afghanistan 2001 och Irak 2003, trots att vare sig dessa länders folk eller regimer hade något att göra med al-Qaidas terrorattacker.
USA och dess allierade har också ett både direkt och indirekt ansvar för tillkomsten av de två värsta islamistiska terroristorganisationerna: al-Qaida och Islamiska staten (IS).
Al-Qaida, ledd av den saudiske affärsmannen Usama bin Ladin, var den mest extrema produkten av CIA:s och Saudiarabiens hemliga krigföring genom ombud mot den Sovjetstödda regimen i Afghanistan 1978-1989 tillsammans med en uppsjö av fundamentalistiska miliser.
Al-Qaida, liksom andra mujahedingrupper och talibaner som länge hyllades av västliga media som frihetskämpar, skulle snart vända sig även mot USA. En första mindre bombattack mot World Trade Center utfördes redan 1993. Den andra förödande kom, med hjälp av två av fyra kapade flygplan, den 11 september 2001. Det var fem dagar efter detta som USA:s president George W. Bush i ett tal på militärbasen Camp David förklarade ett världsomfattande ”krig mot terrorismen” som han också, antagligen till bin Ladins stora förtjusning, kallade ”ett korståg”.
Sexton år efter starten på det USA-ledda kriget mot Afghanistan är landet mer instabilt och osäkert än någonsin sedan talibanerna drevs från makten. Detta trots att USA redan några månader efter invasionen lyckades få FN-stöd för en mycket stor Natoledd så kallat fredsbevarande styrka, ISAF, och som även Sverige hela tiden har deltagit i. Som mest uppehöll sig 100 000 utländska soldater i Afghanistan under 2010.
Det är nu 13 år sedan den USA-ledda invasion av Irak som utan FN-stöd, men med en ”koalition av villiga”, inleddes den 20 mars 2003 efter falska påståenden om att Iraks diktator Saddam Hussein skulle förfoga över massförstörelsevapen. Även om regimen snabbt störtades pågår fortfarande ett blodigt krig mot det sunnimuslimska motstånd som först kapats av det al-Qaida i Irak som inte alls fanns innan och sedan det IS, som muterat ur al-Qaida och hämtade ny styrka ur det syriska inbördeskriget.
Det råder i svenska och västerländska media en oerhört vinklad beskrivning, som med rätta ställer Assad, Ryssland och Iran till svars för de ohyggliga civila offren för deras skoningslösa flygkrig mot de rebeller som nu har besegrats i östra Aleppo och tagit sin tillflykt till Idlibprovinsen, medan nästan ingenting rapporteras om det fasansfulla krig som samtidigt drabbar civila i det IS-kontrollerade Mosul. Medan den bombattack mot rebeller i den syriska Idlibprovinsen som motiverade Donald Trump till en attack med kryssningsrobotar mot en syrisk flygbas uppges ha dödat ett 90-tal personer, sägs mycket litet om de 200 civila som häromveckan dog i rasmassorna efter en attack av USA-flyg mot IS-kontrollerade delar av Mosul.
Att de rebeller i Idlibprovinsen som attackerades av Assad tillhör den al-Qaida-styrka som döpts om till Hayat Tahrir al-Sham tycks från Trumps och Pentagons perspektiv plötsligt spela mindre roll, liksom att USA i det pågående kriget i Irak strider på samma sida som de Iranstödda shiamiliser, som i Syrien står på Assads sida.
När maktpolitiska och ekonomiska intressen står på spel, är det detta som förklarar på vilken sida som deltagarna står – inte den terrorism som utövas av alla sidor. I det lilla världskrig som hittills i hög grad har förts mellan ombud i Mellanöstern och som från Irak och Syrien har utvidgats till Jemen och Turkiet står imperialistisk och statlig terror mot lejda milisstyrkors. Med både Erdogans, Putins och nu även Trumps höjda svansföring kan det åter bli ännu värre.
Att länderna i det Euroatlantiska partnerskapsrådet EAPR 2002 förbundit sig ”att skydda och främja de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna samt rättsstatsprincipen, i kampen mot terrorism” framstår som ett dåligt skämt. Guantanamo och utomrättsliga mord, kidnappningar (även av två personer i Sverige) och tortyr med hjälp av allierade diktaturer har kantat detta krig.
Det brittiska underhusets granskningsrapport av kriget i Libyen visar att den Natokoalition, som även Sverige deltog i, på samtliga punkter bröt mot den FN-resolution som bara gett klartecken för ett humanitärt flygskydd av Ben-
ghazi. Bland de många katastrofala konsekvenserna av det libyska sammanbrottet är al-Qaidas och andra extrema milisers förstärkta ställning i Magreb och Nordafrika. Att någon motsvarande granskning av det libyska övergreppet inte har gjorts i Sverige är oerhört allvarligt, liksom att det snabba närmandet till Nato sker helt utan debatt om USA:s och Natos systematiska brott mot mänskligheten.
Kurvan över terrorismens offer, The Global Terrorism Index, påminner kusligt mycket om den globala uppvärmningens ”hockeyklubba” som först ökar långsamt åren efter 2001 för att därefter accelerera rakt upp i skyn från 2008-2009 så att antalet årliga dödsoffer närmast tiodubblats. De allra flesta offren för denna terror återfinns som förut i länder som Irak, Afghanistan, Syrien, Pakistan och Nigeria, även om ett ökat antal terrordåd även har drabbat Europa.
Terrorismen är en följd av en kapitalistisk världsordning i kris och upplösning, även om till exempel IS kan försvagas och rentav besegras. För socialister är det desto viktigare att se sambanden. Ett stopp för terrorismen förutsätter ett stopp på de krig och den terror som härjar i Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och andra länder. Då måste även svenska politikers medansvar för dessa krig och vapenexporten till dem avslöjas och kopplas till ett skärpt motstånd mot militär upprustning och svensk Natoanslutning.
Här hemma måste kampen mot rasismen och alla upptrappade försök att skuldbelägga och utvisa de flyktingar som själva är terrorismens offer gå hand i hand med kamp mot de ökade sociala klyftor som slår hårt emot fattiga förorter.
Till syvende och sidst är detta också en kamp för arbetarenhet, internationell solidaritet och socialism.
Antikapitalism och masskamp mot USA:s krig
RS 20 år: Artikel i Offensiv den 6 december 2017
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) gick in i det nya millenniet med en stärkt position inom vänstern. Under 1990-talet hade partiet med rättviserörelsen spelat en betydelsefull roll i den utomparlamentariska kampen mot regeringarna Bildt och Perssons nedskärningar i välfärden. Runt om hörnet väntade nu EU:s toppmöte i Göteborg 2001
Under hela 1990-talet gick RS i spetsen för kampen mot rasism och decenniet avslutades också med flera RS-ledda kampanjer mot rasism och nazism runt om i landet. De många krigen i det forna Jugoslaviens skapade ett stort behov av skydd och asyl i Sverige. När regeringarna samtidigt följde EU:s och det internationella finanskapitalets krav på nedskärningar i välfärden och privatiseringar skapades en jordmån för en rasistisk draksådd, ”vi eller dem”, som högerpopulistiska och rasistiska partier som Sverigedemokraterna, som då demonstrerade tillsammans med nazistiska organisationer, kastade ut över landet.
RS har alltid pekat på att resurserna finns, men i fel fickor, och manar till gemensam kamp för såväl rätten till asyl som mot rasism, nedskärningar och orättvisor.
År 1999 mördade nazister den syndikalistiske fackföreningsmannen Björn Söderberg utanför sin lägenhetsdörr i Sätra. Stora antirasistiska solidaritetsmanifestationer följde som svar.
År 2002 demonstrerade tusentals i Uppsala efter mordet på Fadime Sahindal den 23 januari. Fadime var en känd kämpe mot förtryck i hederns namn och Rättvisepartiet Socialisterna gav särskilt stöd till kampanjen Vägra kallas Hora som drevs av flera RS:are i Elevkampanjen under 1990- och 2000-talet.
År 1998 ställde RS för första gången upp i valet med en egen valsedel och fick efter en mäktig gräsrotskampanj två mandat i Umeå kommunfullmäktige.
Avregleringarna av finansväsendet under 1980- och -90-talen fick finansmarknadernas omsättning att explodera. Den dagliga valutahandeln var vid millennieskiftet tio gånger större än handeln med varor och tjänster.
Detta har lett till en globaliserad, nyliberal och kortsiktigt profitdriven politik som har skapat ökade klyftor världen över, men också till plötslig turbulens och storm på finansmarknaderna och världsekonomin.
År 1997 skakade den så kallade Asienkrisen om ekonomin i hela Sydostasien. Valutorna föll som fallfrukt då världens finansmatadorer spekulerade mot dem. Den ekonomiska krisens följder medförde bland annat att en massrörelse av närmast revolutionär karaktär 1998 avsatte Indonesiens diktator och massmördare Suharto efter ett trettioettårigt korrupt styre.
Finanskapitalets globala utpressning om villkoren i världshanden, de ökande klyftorna mellan fattiga och rika, imperialismens maktanspråk i Mellanöstern, miljöförstöring och alarmerande klimathot med mera, födde en motkraft, den så kallade anti-globaliseringsrörelsen.
Rörelsen mot kapitalets globalisering präglades av internationalism under parollen ”En annan värld är möjlig”. Sedan upp mot 100,000 demonstrerat och lyckats blockera Världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte i Seattle i november 1999 följde en våg av antikapitalistiska protester vid varje ekonomiskt toppmöte för de multinationella företagen och dess lydiga politiker. Det var en återspegling av en ökad internationell medvetenhet, speciellt bland unga.
Ungdomar, arbetare, fackföreningar och miljöaktivister demonstrerade sida vid sida i Washington, Seoul, Melbourne, Prag, Nice, Québec – och i Göteborg juni 2001.
År 2001 var Sverige ordförandeland för EU och ett toppmöte arrangerades i Göteborg den 15-17 juni med statsminister Göran Persson som värd. Två olika nätverk samordnade demonstrationerna mot EU-toppmötet: Nätverket Göteborg 2001 var ett av dem, som begränsade sitt program till EU-kritik och kravet på att Sverige skulle ut ur EU. Här samlades de flesta ”Nej till EU”-grupperna och dåvarande KPML(r), idag KP, var de mest drivande och aktiva.
RS anslöt dig till det andra nätverket, Göteborgsaktionen, som hade band till globaliseringsrörelsen och bredare paroller som förutom mot kapitalets EU riktade sig mot den storföretagsledda globaliseringen. Flera RS:are åkte till Göteborg flera veckor i förväg för att hjälpa till och tillsammans med andra organisationer i nätverket planera, samordna, förbereda och mobilisera till Göteborgsaktionens aktiviteter under toppmötet.
När det blev klart att USA:s president George W. Bush skulle besöka toppmötet tog RS tillsammans med andra initiativet till en motdemonstration under parollen ”Bush not welcome”. På dagen innan demonstrationen omringade kravallpolis Hvitfeldska gymnasiet, som tjänade som förläggning till demonstranter. Skolan förseglades med containrar. Ingen fick lämna området och hundratals hindrades från att demonstrera. Ändå blev vi minst 12 000 som på torsdagen tågade till Avenyn och skanderade saker som ”Bush not Welcome”, ”Krossa USA-imperialismen”, ”Dina bomber och sanktioner dödar barn i miljoner”.
Efter Bushdemonstrationen följde 2 000 demonstranter med RS till Hvitfeldska för att protestera och kräva att inspärrningen skulle upphöra. Stämningen var fantastisk och fyllde alla anti-EU-demonstranter med självförtroendet inför de kommande dagarna. Men många var också överraskade och chockade över polisens provokativa och brutala start på toppmötet. Det skulle bli värre.
Anarkister och grupper som Ya Basta (ickevåldsanarkister i vita Michelingubbedräkter) planerade egna, ”hemliga” aktioner mot EU-toppmötet.
Men RS manade till en stor och öppen demonstration – ”Antikapitalistmarschen” som fredligt skulle marschera så nära toppmötet som möjligt. Marschväg var överenskommen och godkänd av polisen.
På fredagsmorgonen deltog flera tusen i Göteborgsaktionens protestmöte på Götaplatsen samtidigt som EU-toppmötet startade. Mattias Bernhardsson från RS avslutade sitt tal med att bjuda in till Antikapitalistmarschen som börjat ställa upp sig. Och många anslöt sig. Längst bak ställde sig anarkisterna som ett svart block då de hade ställt in sina egna planer.
RS och CWI (den internationella socialistiska organisation som RS är den svenska sektionen av) hade tillsammans med norska Internationella Socialister sett till att egna funktionärer höll ordning och god stämning i tåget. Talkörer som ”The Schengen Wall – let´s make it fall” studsade mellan väggarna då tåget gick nerför Berzeligatan.
Tåget stoppades två kvarter längre fram av en polisavspärrning. RS och CWI:s funktionärer i fronten gjorde en heroisk insats som lyckades hålla tillbaka trycket från 2 000 demonstranter. Demonstrationen blev stillastående, men stämningen var fortfarande bra med talkörer och sånger som avlöste varandra.
RS har alltid pekat på att resurserna finns, men i fel fickor, och manar till gemensam kamp för såväl rätten till asyl som mot rasism, nedskärningar och orättvisor.
Plötsligt, från ingenstans, anföll kravallpoliser som hållit sig gömda på sidogator och delade demonstrationståget på mitten. De skrek, hytte och hotade med sina batonger och schäferhundar. RS funktionärer samlade de uppskrämda demonstranterna som hade pressats upp på trottoarer och mot husväggar. Polisstyrkan stormade sedan under stridsvrål anarkisterna i den bakre delen av tåget. Anarkisterna svarade med ett regn av stenar och poliserna tvingades tillfälligt retirera.
Förberedda ridande poliser anslöt och polisen kunde våldsamt driva delar av demonstrationen mot Avenyn. I det kaos som följde utbröt skadegörelse och vandalisering, vilket också blev ett slag mot kampen när etablissemanget och media tog detta som ursäkta för att demonisera protesterna.
Tidigt samma kväll samlades 16,000, de flesta mobiliserade av Nej till EU och dess danska och norska motsvarigheter, i en stor fredlig demonstration med stor publik längs gatorna.
Men polismästare Håkan Jaldung hade satt polisen på stridsfot och senare på kvällen angrep kravallpolis Reclaim the Citys fest i Vasaparken flera kilometer från toppmötet. I SVT:s Uppdrag granskning kan vi senare se hur en kille går mot poliserna och argumenterar. Han kastar en pinne mot dem som inte träffar. När han sedan vänder ryggen till dem skjuts han i ryggen av en polis och svävar sedan mellan liv och död i flera dagar. Detta var första gången sedan Ådalen 1931 som ”ordningsmakten” sköt skarpt mot demonstranter.
Resten av Göteborgshändelserna är fortsatt polisrepression mot de som vill protestera mot EU-toppmötet och storföretagens förödande nyliberala globalisering.
Hundratalet demonstranter rycktes klockan 22.00 på lördagskvällen ur sina sovsäckar på Schillerska gymnasiet av svartklädda kravallpoliser beväpnade med automatvapen. De föste hårdhänt ut ungdomarna och beordrade dem att i timmar ligga på mage med ansiktet tryckt mot skolgårdens våta asfalt.
170 poliser anmäldes av demonstranter, 5 åtalades. Ingen blev fälld. Samtidigt grep 2 500 poliser 534 personer (459 i aktionen mot Hvidfeltska) och 385 omhändertogs. Ett 80-tal av dessa demonstranter åtalades. De flesta dömdes till fleråriga fängelsestraff för våldsamt upplopp.
Vikten för RS av att ha en veckotidning underströks efter dessa dagar. All etablerad media frossade i kravallbilderna på Avenyn och gav en mycket skev bild av vad som utspelades i Göteborg dessa dagar. Offensiv gav veckan efter ut ett unikt temanummer med rubriken ”Sanningen om Göteborg” med vittnesmål och analyser skrivna av RS:are som var på plats – ett nummer som sedan inspirerade annan media att gräva djupare.
Sammanlagt demonstrerade över 50 000 i fyra fredliga demonstrationer. De var fantastiska att uppleva på plats, där en ny generation radikaliserade ungdomar i anti-globaliseringsrörelsen demonstrerade tillsammans med fackföreningar, miljöaktivister, antirasister och andra rättvisekämpar. Den sista demonstrationen arrangerades på lördagen den 16 juni av Göteborgsaktionen 2001 – för ett annorlunda Europa, och efter allt som hade hänt samlade den fantastiska 20 000 deltagare i ett långt tåg med paroller mot EU:s nyliberala politik, militarisering och flyktingmur.
Några månader efter EU-toppmötet och demonstrationerna i Göteborg slog al-Qaida till mot USA i ett spektakulärt och brutalt terrorattentat där kapade passagerarplan flögs in i World Trade Centers tvillingtorn i New York och militära högkvarteret Pentagon. Uppemot 3,000 oskyldiga människor dog i attacken och president Bush utlyste ”Kriget mot terrorismen”. Han gjorde klart att alla som inte ställde upp på USA:s linje och villkor i detta krig räknades som fiender och på terroristerna sida. Lagar om medborgerligt integritetsskydd luckrades upp i USA och den totala avlyssning och lagring av telefon och datatrafik, som Edward Snowden senare avslöjade, sattes i sjön.
USA anföll Afghanistan i oktober 2001 i ett krig som skulle bli USA:s längsta.
Efter några år av FN-stödda sanktioner mot Irak anföll USA landet i mars 2003 under förevändning att landet hade massförstörelsevapen – en lögn som även avfärdades av IAEA:s kärnvapeninspektörer under ledning av Hans Blix.
Krigen mot Afghanistan och Irak var ett led i Washingtons strävan skapa en ny världsordning under USA:s ledning. Men USA-imperialismen försvagades. När man till sist började dra bort sina trupper lämnade man ett Afghanistan där våld och terror härskar och där det fortsatta kriget skördar allt fler civila offer. USA:s krig och ockupation av Irak innebar att landets blodiga sönderfall och ur de sekteristiska striderna föddes terrorgruppen IS. Landet har kastat flera årtionden tillbaka.
Motståndet mot USA:s krig i Irak födde en ny supermakt enligt New York Times. Globalt demonstrerade omkring 30 miljoner människor mot kriget den historiska helgen 15-16 februari 2003. I Stockholm marscherade minst 100 000 den 15 februari och bland talarna fanns Elever mot Krigs Sofia Marklund.
Elever mot Krig hade bildats av unga RS:are och medlemmar i Elevkampanjen.
Vid Bush anfall mot Irak dem 20 mars 2003 organiserade Elever mot Krig skolstrejker och demonstrationer som samlade 17 000 elever i en rad städer runt om i landet.
Elever mot Krig växte till en av de största elevrörelserna någonsin i Sverige.
Världens militärutgifter når ny rekordnivå: Mat, välfärd och jobb – inte vapen
Offensiv den 28 april 2021
Trots pandemikrisen och behovet av satsningar på sjuk- och hälsovård fortsatte världens regeringar att rusta upp sin militär.
Världens totala militärutgifter steg till 1,981 miljarder dollar förra året (nästan 16,500 miljarder kronor), en ökning med 2,6 procent. Det var den största ökningen av den militära bördan jämfört med föregående år sedan den globala finanskrisen 2009, enligt en ny rapport från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri.
Militärutgifterna motsvarar 2,4 procent av världens BNP. Om den summan som världens regeringar årligen spenderar på att rusta militären istället investerades i nya hållbara energisystem skulle temperaturökningen kunna begränsas till 1,5 grader enligt FN:s klimatpanel IPCC. Ett program för att eliminera hunger i världen skulle kosta mindre än två månaders globala militärutgifter.
USA svarar ensamt för 39 procent av världens militärutgifter och för tredje året i rad ökade de amerikanska militärutgifterna.
”Ökningarna av de amerikanska militärutgifterna kan främst hänföras till kraftiga investeringar i forskning och utveckling samt flera långsiktiga projekt som modernisering av den amerikanska kärnvapenarsenalen och storskalig vapenanskaffning. Det reflekterar den växande oron över upplevda hot från strategiska konkurrenter som Kina och Ryssland samt Trumpadministrationens drivkraft att stärka vad den ansåg vara en utarmad amerikansk militär”, säger Alexandra Marksteiner, forskare vid Sipri:s forskningsprogram för vapen och militära utgifter, i ett pressmeddelande den 26 april.
För 26:e året i rad ökade Kina militärutgifterna. Kina har världens näst största militär. USA:s militärutgifter är dock dryga tre gånger större än Kinas.
Uganda stod förra året för den största ökningen av militärutgifterna, plus 44 procent, följt av Myanmar där militärutgifterna steg med 41 procent.
I nästan alla Nato-länder ökade den militära bördan under 2020. Det resulterade i att 12 medlemsländer använde två procent (ett minimum, enligt Nato), eller mer av sin BNP till militären, mot nio medlemsländer under 2019. Frankrike, landet med världens åttonde högsta militärutgifter, överskred till exempel tvåprocentsnivån för första gången sedan 2009, enligt Sipri.
Även i Sverige ökar militärutgifterna och Sverige finns med bland de 40 länder som spenderade mest under förra året (plats 33).
RS/ISA STÅR FÖR:
• Kamp för omedelbar militär nedrustning.
• Förstatliga krigsmaterielindustrin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion.
• Nej till varje form av svenskt deltagande i imperialistiska krig och militära ingripanden.
• Stoppa vapenexporten.
• Riv upp värdlandsavtalet med Nato. Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap.
• Återupprätta asylrätten. Stoppa utvisningarna till krig och förtryck.
• Global kamp mot imperialismens plundring och militarism. Bygg en massrörelse mot terror och våld – för en socialistisk värld i fred och frihet.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.