2023 – ett år av oemotsvarad turbulens

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Välkommen till en värld av polykriser” (många kriser), skrev Financial Times i oktober förra året och tillade att: ”I polykrisen är chockerna disparata (olikartade), men de samverkar så att helheten blir ännu mer överväldigande än summan av delarna”.

De många kriser som skakade världen under 2022 har dock det gemensamt att de är globala, inte övergående och ytterst var orsakade av kapitalismens ohämmade plundring av planeten och dess invånare, dess naturtillgångar som inte är oändliga, och ekosystem.
Det kapitalistiska systemets kris är också orsaken till att de stadigt upptrappade motsättningarna mellan de imperialistiska makterna, som under 2022 togs till en ny farlig nivå med kriget i Ukraina, militär kapprustning och ett allt hetare kallt krig mellan världens två supermakter – USA och Kina.

Världen genomgår en form av ”geopolitisk depression”, skrev Nouriel Roubini (”Dr Doom”) i en artikel strax innan årets slut och tillade att: ”Världsekonomin är på väg mot en aldrig tidigare skådad kombination av ekonomiska, finansiella och skuldrelaterade kriser, efter de senaste decenniernas explosionsartade ökning av underskott, upplåning och skuldsättning.” Det är en dyster bild, men det är tyvärr vad som hotar under 2023.
Att kapitalismens kris åter tar sig uttryck i en stagflationskris – inflation (prisökningarna) och samtidig stagnation – utgör en ny vändning och ett dramatisk paradigmskifte i världsekonomin.
Dagens stagflationskris kan heller inte jämföras med 1970- och 80-talets, utan utvecklas mot bakgrund av en värld av polykriser. Vidare är skuldberget många gånger högre nu än tidigare. I exempelvis USA är den totala skulden i förhållande till BNP större än under andra världskriget.

Det har aldrig varit så dyrt att vara fattig som nu.

Andreas Cervenka skrev i Aftonbladet den 3 januari 2023 att:
”År 2000 uppgick de samlade skulderna i världen, privata och offentliga, till 84 000 miljarder dollar, år 2008 var de 173 000 miljarder dollar och 2022 har de passerat 305 000 miljarder dollar, enligt Institute of International Finance. Det motsvarar en dubbling per världsmedborgare på lite mer än 20 år, från cirka 140 000 kronor till 380 000 kronor. Denna lånemani har dessutom varit ganska ineffektiv, de 132 000 miljarder dollar som skulderna växt med sedan 2008 har bara resulterat i en ökning av världens BNP med 32 000 miljarder dollar.”
Med hjälp av billiga pengar och lån kunde den globala kapitalismen tillfälligt och bara delvis dämpa följderna av finanskrisen 2008-2009 och pandemikrisen 2020-21, men till priset av fortsatt stagnation, ett växande skuldberg, finansbubblor (merparten av lånen har använts för spekulation, inte produktiva investeringar) och till sist även inflation.

Skuldbördan är naturligtvis svårast att bära för de fattigaste hushållen och länderna. Det har aldrig varit så dyrt att vara fattig som nu.
Den långa era av en till synes oändlig tillgång av ”billiga pengar” är alltså över. Inflationen har fått räntorna att stiga igen. Den penning- och finanspolitiska åtstramning som räntehöjningarna innebär beskrivs av Världsbanken ”som sannolikt den mest synkroniserade som världen har upplevt på 50 år, vilket ökar risken för en global recession”.
Men dagens trender pekar inte mot en recession, utan mot den allvarligaste kapitalistiska krisen i modern tid. Det är genom att ta kamp idag som arbetarna och de fattiga formerar ett motstånd mot de brutala attacker som hotar under 2023.

I den globala kampvåg som levnadskostnadskrisen har fött dras en frontlinje mot kapitalisternas och regeringarnas försök att låta arbetare och fattiga betala de kriser som systemet skapar. I den kampen föds även en ny beslutsam politisk medvetenhet och nya vänstervindar, vilket också kommer att sätta sin prägel på 2023 – ett år av oemotsvarad turbulens.