30 november 1991: Historisk seger för antirasisterna

av Antirasist på plats i Kungsan 1991 // Artikel i Offensiv

Med anledning av att det snart är precis 30 år sedan den antirasistiska rörelsen stoppade nazistmarschen i Stockholm den 30 november 1991 återpublicerar vi denna artikel från Offensiv # 977, den 27 november 2011.  
Sedan den antirasistiska segern i Kungsträdgården den 30 november 1991 har händelsen använts som ett skolexempel på hur man genom masskamp kan stoppa nazister. Offensiv kan återge den här historieskrivningen för att många av skribenterna i tidningen själva var på plats och många av våra läsare säkert själva har minnen från framgången. Att borgerlig media tog ställning mot antirasismen med falska rubriker som ”Blodigt slag med järnrör och påkar” (Aftonbladet) gör påminnelsen ännu viktigare.

Under flera år hade nazister använt den 30 november och kung Karl XII:s dödsdag som ursäkt för att visa upp sig på stan, misshandla folk som kom i deras väg och sprida nazistisk hatpropaganda. Detta hade besvarats av antirasistiska motaktioner, men dessa hade varit för små och för oorganiserade för att kunna stoppa nazisterna.
Hela året 1991 var en tvär vändpunkt vad gäller svensk politik. På grund av S-ledningens chockerande högersvängar åren kring decennieskiftet förlorade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans 700 000 röster i valet 1991. Högerpopulistiska Ny Demokrati (NyD) kunde flyta på missnöjet och tog sig in i riksdagen, där partiet mer och mer utvecklade sin rasism. NyD blev omhändertagna av högern och fick platsen som stödparti åt Carl Bildts fyrklöverregering (M, C, FP och KD).
Samtidigt kraschade ekonomin ihop totalt. Mellan 1991 och 1993 föll BNP med fem procent, vilket högern såg till fick betalas av arbetarklassen. 600,000 jobb försvann och fattigdomen fördubblades. Det var med andra ord ett mycket kritiskt läge.

Arbetarrörelsens traditionella organisationer var i kris och hundratusentals S-väljare vände partiet ryggen. Samtidigt höll en stor del av befolkningen på att förlora jobb, trygghet, omvårdnad, utbildning, besparingar, hus och hem. Behovet av att slå tillbaka både högerns och kapitalets arbetarfientliga offensiv var skriande. Att vreden skulle ha tagit sig uttryck i ökande rasism hade varit fatalt, med splittrad och försvagad arbetarkamp som följd.
Nazistiska aktiviteter hade ökat kraftigt de här åren. Ikeas grundare och ägare Ingvar Kamprad, som av vissa bedömare ansågs vara världens rikaste man, gjorde nyligen ett häpnadsväckande uttalande i boken Och i Wienerwald står träden kvar, där han säger att Per Engdahl var en stor människa. 
Vem var då Engdahl? Förutom att han talade på Kamprads bröllop 1950 var han den som tog nazismen vidare från 1930-talet till idag. Så här skriver Daniel Poohl i Expo:
”Nysvenska rörelsen och Per Engdahl var under flera decennier en av de grupper som höll den svenska nationella rörelsens idéer vid liv. Och förnyade dem. Under 1950-talet tog Per Engdahl en ledande roll i bildandet av den så kallade Malmörörelsen. Där samlades resterna av Hitlers och Mussolinis stödtrupper från andra världskriget. Malmörörelsen formulerade om det nationalistiska budskapet. ’Ras’ byttes mot ’kultur’ och antisemitismen tonades ner. Den nya taktiken lade grunden för flera av de högerextrema grupper som nu sitter i parlament runt om i Europa.”

På 1980-talet fick de gamla nazistgrupperna nytt liv genom nya unga medlemmar, till exempel gick Anders Klarström med i Nordiska Rikspartiet, konkurrenten till Nysvenska Rörelsen.
Våldskampanjen Bevara Sverige svenskt (BSS) hade bildats 1979 och i BSS kunde även medlemmar i nazistiska Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen bli med. År 1988 bildade personer som varit aktiva i BSS Sverigedemokraterna.
År 1991 var Anders Klarström SD:s ordförande och han var också huvudansvarig för 30 november-marschen i Stockholm, en upptrappad satsning för att dra nytta av de högervindar som blåste.
Märk väl att det var Sverigedemokraterna som organiserade nazisterna – de var ju själva nazister. De både konkurrerade med och hade gemensamma aktioner med VAM, Vitt ariskt motstånd. Det var skinnskallar med olika organisationstillhörighet i bombarjackor och kängor som heilade, misshandlade, utförde mordförsök, samlade på vapen och utförde terrordåd (bland annat en bomb på centralstationen i Stockholm 1991).

Ny demokrati leddes av bland annat Bert Karlsson som från riksdagens talarstol dundrade ut att ”80 procent av alla brott begås av invandrare”. När han konfronterades med var uppgiften kom ifrån svarade han bara ”alla vet att det är så”. 
Gellert Tamas skriver i boken Lasermannen hur hetsen mot invandrare både från Ny Demokrati och andra politiker inspirerade till rasistiska attentat. Attacker på flyktingförläggningar hade ökat dramatiskt.
Den 30 november 1991 tänkte nazisterna ha sin största marsch någonsin. Lasermannen hade sedan augusti skjutit fyra av sina totalt tio offer, den femte – Jimmy Ranjbar – mördade han den 8 november. Stämningen bland invandrare och alla antirasister började bli riktigt upprörd vid det här laget, pendlande mellan skräck och vrede.

En nazistmarsch kan stoppas  genom att man är så väldigt många fler än nazisterna och agerar gemensamt, vilket avspeglar den faktiska numerären i samhället.

Den 6 november hade kampanjnätverket Stoppa rasismen kallat till planeringsmöte. Stoppa rasismen hade startats av det dåvarande Socialistiska Partiet redan i början på 1980-talet som svar på nynazismen. 
Per-Åke Westerlund beskriver i boken Vänd dom aldrig ryggen (som senare gavs ut i en ny utgåva: Från Kungsan till Kärrtorp – lärdomar av 25 års antirasism) hur företrädare för Offensiv (idag Rättvisepartiet Socialisterna) argumenterade för att Stoppa rasismen skulle ta vara på den motreaktion och ilska som rasisternas framtågande hade skapat och därför organisera en stor demonstration den 30 november som skulle försöka stoppa nazisterna.
Inte bara antirasismen hade kommit på fötter; i facken fanns diskussioner om behovet av en generalstrejk som svar på högerregeringens attacker på arbetarklassen.
Majoriteten i Stoppa Rasismen, som utgjordes av bland annat Vänsterpartiet, Grön Ungdom och Socialistiska Partiet, argumenterade emot och sa att folk hade tröttnat på demonstrationer. Man beslöt att ha en musikfest dagtid istället.
Då tog offensivarna initiativ till ett nytt nätverk, Koalitionen mot rasism, med uppgiften att arrangera demonstrationen. Ett tredje initiativ kom från anarkisternas nystartade Antifascistisk Aktion. De ville samla folk mot nazisterna direkt i Kungsträdgården, utan att ha en gående demonstration först.

Koalitionen mot rasism bildades bara tre veckor innan den 30 november på initiativ av Elevkampanjen (som bildats av unga medlemmar i Offensiv). Jag kom själv ihåg att det var hektiska dagar med en väldig kampanjaktivitet och mycket flygbladsutdelning vid T-banestationerna. 50,000 flygblad delades ut och 4,000 affischer sattes upp. Vi besökte en stor del av länets skolor och fick igång en aktiv rörelse i förorterna.
Koalitionen växte och kom att bestå av Somaliska föreningen, Coordinadora Cultural Latinoame­rica, Offensiv, elevråden i Tensta och Fittja, Elevkampanjen, de chilenska, kurdiska och eritreanska riksförbunden, två facksektioner inom Kommunal och Transport, ABF Tyresö-Haninge, iranska flyktingrådet samt African Association. Per-Åke skriver att många fler invandrare var aktiva än i tidigare rörelser mot rasismen.
Funktionärsskapet togs på största allvar med en funktionärsutbildning fyra dagar innan med 60 deltagare.
Funktionärerna var indelade i flera grupper. Min grupp utgjordes av oss elevaktivister från norra Botkyrka. Vi träffades flera gånger och tog uppgiften på största allvar. Vi var inte bara funktionärer för att skydda demonstranterna, utan hade också en politisk uppgift, hade stått för en del av mobiliseringen och åkte in med folk från våra förorter, samt verkade för en god stämning i demonstrationen. Gruppen höll ihop hela kvällen och gick efteråt med demonstranterna som eskort till tunnelbanan.

Demonstrationen började på Sergels torg. Hela 7,000 demonstranter dök upp och stämningen var beslutsam. Kommunalaren Per Johansson var konferencier och trummade på med maningar om att kampen mot rasism går hand i hand med kampen mot nedskärningar och högerpolitik. Asylrätten togs upp och inte minst att nazisterna skulle stoppas.
Så vi tågade iväg till Kungsträdgården. Där hade anarkisterna och Stoppa rasismen (som hade ändrat sina planer och nu var med och demonstrerade) samlat några tusen. Demonstrationerna slogs samman, och som mest var vi uppåt 10,000 som omringade Karl XII-statyn. Polisen hade gett oss tillstånd att vara där fram till kl 19.30. Kl 20.30 hade nazisterna tillstånd att avsluta sin marsch vid samma staty.

Nazisterna hade samlat några hundra i Slussen. Stämningen var extra hatisk då en polisman i Malmö kvällen innan hade skjutit en skinnskalle till döds.
Gellert Tamas beskriver i sin bok Lasermannen:
”– Ut med packet! – Ut med packet! vrålade Anders Klarström i sin megafon och snart genljöd ropen från deltagarna i tåget. Hundratals röster bar partiledarens hat vidare. Längst fram i tåget, bland de blågula flaggorna, vajade en vit flagga med en svart swastika i mitten. Inte en endaste av de hundratals poliserna gjorde en ansats för att ingripa. Inget polisbefäl beordrade att de som gång på gång höjde högerarmen i nazisternas hälsning skulle gripas”.
Samtidigt togs i Kungsträdgården ett kollektivt beslut från oss antirasister att stanna kvar trots att demonstrationstillståndet hade gått ut. Vi bara stod där, helt lugnt, under väldigt lång tid. I detta läge – då tusentals antirasister belägrade statyn – kunde inte polisen låta nazisterna marschera fram som planerat.

”Jag minns fortfarande känslan när slutrapporten kom, att fascisternas tåg var upplöst och jag kunde klättra upp på vår scen, flaket på en VW pick-up, och ropa att vi vunnit. ’Segern är vår’ jublade tusentals antirasister i Kungsan och efteråt på väg till tunnelbanan. Arbetare, ungdomar, invandrare – alla kände att de gjort en viktig insats. Dagarna och veckan efteråt var berömmet översvallande på arbetsplatser och skolor, men särskilt i invandrartäta förorter som Tensta och Fittja” (Per-Åke Westerlund).
Man måste se till effekterna för att förstå hur viktigt nazisternas nederlag var. Inte bara nazistmarschen splittrades upp i små grupper av vilsna gäng som drev omkring på stan. Tiden därefter slets nazistorganisationerna sönder av interna motsättningar och splittringar. Bland ett bredare skikt av invandrare och antirasister däremot kunde rädslan pressas tillbaka av ett nytt självförtroende som närts av demonstrationens mest populära talkör ”Vi är många, vi är starka – stoppa rasismen nu. Hej!”.

På ett snedvridet sätt kan framgången också mätas i det borgerliga samhällets motreaktion. Det blev en stor affär där media, politiker och poliser målade upp en bild som ingen av oss som stod i flera timmar vid en staty hade sett röken av. Vi var ju helt fredliga, men DN kallade det upplopp och Expressen ”De ondas natt”. En skribent på Svenska Dagbladet hävdade till och med att en skinnskalle hade dödats av antirasister i Kungsan.
Justitieminister Gun Hellsvik gick redan den 1 december ut med ett uttalande om att hon skulle gå till botten med varför inte polisen hade klarat av att vakta demonstrationsfriheten – fascisternas demonstrationsfrihet! Den sidan valde hon.
SSU och Liberala Ungdomsförbundet hörde också till dem som i media angrep den antirasistiska demonstrationen.
Media trummade på med uppgiften om 106 gripna den 30 november, men lät bli att tillägga att alla gripna var nazister, då till och med polisen till slut fick nog av att överösas med glasflaskor.

I själva verket var det så att några av nazisterna försökte gå till angrepp mot antirasisternas fredliga demonstration. Att den inte var något upplopp bevisas av polischef Curt Nilssons uttalande om att ”det saknades rätt att upplösa den antirasistiska demonstrationen i Kungsträdgården trots att den stod kvar när tiden gick ut… En allmän sammankomst får inte upplösas om den inte orsakar oordning eller allvarlig fara.” (Dagens Nyheter den 3 december 1991).
Journalisten KG Köhler påpekade i ett inlägg i Dagens Nyheter att han var på plats och hörde att polisen aldrig bad antirasisterna att lämna Kungsan. Han pekade på att de händelser som dominerat i media egentligen var tre bråk senare på natten (Vänd dom aldrig ryggen).
Oavsett de tröttsamma beskyllningarna mot alla oss som bekämpar våld och fascisternas hat från höjdare i ett samhälle som i sig göder fascismen och baserar sig på förtryck, är det en sanning att det går att stoppa nazisterna.

En nazistmarsch kan stoppas, inte genom våld från små hemliga grupper, utan genom att man är så väldigt många fler än nazisterna och agerar gemensamt, vilket avspeglar den faktiska numerären i samhället. Då kan marschen stoppas utan våld. 
Också nazismens utbredning kan stoppas – om det växer fram en antirasistisk rörelse med massförankring på arbetsplatser och i förorter, en rörelse som är aktiv, som går till aktion och som kopplar samman antirasismen med kampen mot klassorättvisor.
Visst är det många gånger som fascistgrupper inte har kunnat stoppas. I perioder av passivitet och lite protester i allmänhet har det inte alltid gått att samla massor. Då har det istället varit viktigt att stå för ett politiskt motstånd, göra allmänheten uppmärksam på att en nazistmarsch faktiskt äger rum och hur farlig den är.
Titeln på Per-Åke Westerlunds bok var ett svar på de som menade att man skulle vända nazisterna ryggen. Att demonstrera samma dag som nazisterna är viktigt för att visa att det är inte acceptabelt att nazisterna får en dag som de kan dominera. Våldsdåden ökar vid varje tillfälle som fascisterna tillåts blåsa upp sig på stan. Till exempel hade Vam-ledaren Klas Lund misshandlat en man på Hitlers födelsedag den 20 april. Tar fascisterna en dag, tar de fler.

Den 30 november 1991 däremot blev efter några år av nazisttåg och motdemonstrationer i Stockholm och Lund till slut en återerövrad antirasistisk dag. Segern i Kungsan 1991 var varken den första eller sista gången som nazistmarscher har stoppats. Slaget vid Cable Street i London 1936 är det mest välkända. Det året stoppades Mosleys fascister från att marschera genom östra London av lokalbefolkningen. I Tyskland stoppas nazistmarscher varje år genom fredliga massblockader i bland annat Dresden, Berlin och Aachen.
Den antirasistiska kampen fortsatte 1992 med invandrarstrejken och stora arbetardemonstrationer mot högerregeringen. 200,000 demonstrerade över hela landet på LO:s protestdag, den så kallade rättvisedagen. Rasismen trycktes tillbaka.
Idag sitter Sverigedemokraterna i riksdagen och Bert Karlsson i tv-juryn. Sverigedemokraterna har lämnat gatorna och är numera snarare ett rasistiskt än ett nazistiskt parti, men läget är återigen allvarligt. Låt oss använda lärdomarna från 1990-talets antirasism för att bygga upp en välbehövlig rörelse idag.