4 oktober 1983: Kapitalistmarsch mot socialism

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

”Glöm kanelbullen, nu firar vi företagarna”, skrev tidningen Näringslivet som ges ut av kapitalisternas organisation Svenskt Näringsliv den 4 oktober i år. Skälet till att tidningen manade till ett triumfatoriska firande av ”företagandet” på kanelbullens dag var att påminna om att 40 år tidigare, den 4 oktober 1983, hade kapitalisternas och högern gett sig ut på Stockholms gator för att tåga mot socialism (”fondsocialismen”) och den organiserade arbetarklassen. Uppemot 75 000 deltog i den marsch som kapitalisterna genomförde i Stockholm dit företagare och högerpolitiker hade bussats från hela landet och elever från överklassområden hade fått ledigt för att delta.

Den reaktionära marschen för 40 år var en varning och kuslig fläkt av kontrarevolution. 4 oktober-marschen 1983 kan liknas med bondetåget i Stockholm 1914, en demonstration som kungen och den härskande klassen hade organiserat för att på ett kuppartat sätt avsätta den valda regeringen, vilket man också lyckades med.
Nästan 70 år efter bondetåget ansåg kapitalisterna och högern att ”tiden är inne för ett nytt bondetåg” (Svenska Arbetsgivareföreningens, SAF, idag Svenskt Näringsliv, informationschef Sture Eskilsson sommaren 1983).
Under marschvägen möttes kapitalisttåget för 40 år sedan av protester från Offensiv, dagens Socialistiskt Alternativ, och demonstranterna inte bara svor och hotade oss – de kastade även ruttna ägg mot oss. Så mycket respekt för demokrati, protest- och yttranderätt.

Vi i Offensiv kampanjade också för att arbetarrörelsen skulle svara kapitalistmarschen med en egen demonstration, likt de arbetartåg med drygt 50 000 deltagare, den dittills största arbetarmarschen i landet, som genomfördes dagarna efter bondetåget 1914. Men arbetarrörelsens toppar vägrade svara kapitalisternas marsch, som blev en vändpunkt.
Dörren öppnades för nyliberalism och marknadspolitik på alla områden. Det var också för att sätta en ny politisk dagordning som kapitalisterna och högern gick ut på gatorna för 40 år sedan.
Att ingen motdemonstration ordnades var en fortsättning på den undfallenhetspolitik och alla de reträtter som hade gjorts för att försöka dämpa den revanschistiska kampanj som arbetsgivarna och högern hade bedrivit sedan 1970-talets mitt och som intensifierades när LO presenterade sitt förslag om att införa så kallade löntagarfonder 1975, vilket antogs av LO-kongressen året därpå.
Förslaget om löntagarfonder var LO-ledningens svar på de vänstervindar och den våg av vilda strejker som svepte över Sverige i början av 1970-talet. Den gamla samförståndspolitiken hade nått vägs ände, och ur de antikapitalistiska stämningarna växte krav som riktades mot grunden för kapitalisternas makt och rikedomar – ägandet av produktionsmedlen som möjliggör den utsugningen av arbetskraften som ger vinst till kapitalisterna.
Det var också kapitalisternas ägande av produktionsmedlen som gjorde att 1970-talets arbetsrättsliga reformer som MBL (Medbestämmandelagen) tenderade att bli tandlösa.

Förslaget om löntagarfonder innebar kortfattat att en del av vinsten – 20 procent i form av aktier – årligen skulle överföras till fackföreningskontrollerade fonder, som inom en period av 20 till 40 år skulle kunna bli majoritetsägare av företagen. Det var ett förslag som var betydligt mer långtgående och antikapitalistiskt än vad exempelvis dagens Vänsterparti har vågat lyfta.
Entusiasmen för förslaget inom fackföreningsrörelsen var enorm och förväntningarna stora. Efter att LO-kongressen hade antagit förslaget tog ombuden spontant upp den socialistiska arbetarrörelsens traditionella kampsång ”Internationalen”. LO:s tidning skrev på sin förstasida: ”Med fonderna tar vi successivt över (företagen)”.
Även om förslaget var utopiskt i den meningen att kapitalismen inte kan avskaffas stegvist eller genom att några fondägg läggs i det kapitalistiska boet satte dock LO med sitt fondförslag fokus på att ägandet av produktionsmedlen – vilket fick kapitalisterna att gå i taket.
Samtidigt skyndade sig S-toppen att ta avstånd från LO:s löntagarfonder, vilket några år senare följdes av att S- och LO-topparna lade fram ett nytt helt urvattnat fondförslag som syftade till att ”öka kapitalbildningen” (industriinvesteringarna)”. Det stoppade dock inte arbetsgivarnas och högerns kampanj. Sporrad av eftergiften trappades de upp sin kampanj för att bana väg för det borgerliga systemskifte som man ville genomföra.

Det stegvisa, reformistiska försöket till att på sikt ta den ekonomiska makten gav kapitalisterna all tid att sabotera varje steg i den riktningen.

Det stegvisa, reformistiska försöket till att på sikt ta den ekonomiska makten skulle ge kapitalisterna all tid i världen att sabotera varje steg i den riktningen. Kapitalisterna gjorde heller ingen hemlighet av att det skulle svara fonderna med kapitalflykt och andra sabotageåtgärder. Den dåvarande Electroluxchefen Hans Werthén skrev exempelvis 1980:
”Man vågar knappt tänka på vilken kapitalflykt det skulle ha medfört från Sverige, vilket ödesdigert investeringsstopp och vilka andra olyckor som hade drabbat landet under flera decennier av kollektivisering (…) en kollektivisering kan inte införas långsamt reformistisk. Skall vi radikalt byta system måste det ske snabbt och brutalt.”
När riksdagen till sist beslöt, i december, att inrätta några harmlösa fonder ”som utgick från marknadsekonomins (kapitalismens) principer, enligt den dåvarande S-finansministern Kjell-Olof Feldt som också diktade: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, som vi baxat ända hit”, vilket sammanfattar vad den då allt borgerligare S-ledningen ansåg om det ursprungliga löntagarfondsförslaget.
– Fonderna blev en symbolfråga. Den öppnade upp för en mängd avregleringar längre fram. Vi fick fri radio och tv, det blev fritt att förmedla arbete, sa Peje Emilsson, en av initiativtagarna till kapitalistmarschen för 40 år sedan, till LO:s tidning Arbetet den 4 oktober i år.
Peje Emilsson, som äger friskolejätten Kunskapsskolan, blev miljardär på den nyliberala politik som följde efter att LO och inte minst S-toppen helt vek ner sig inför den borgerliga anstormningen.

”Den fjärde oktober i år var de borgerliga ledarsidorna fulla av avsky och det djupaste förakt för Meidners idéer (Rudolf Meidner var den som utarbetade LO:s första förslag till löntagarfonder). Denna borgerlighet känner naturligtvis att den har vunnit. Även från vänsterhåll märktes på sina håll den defensiva hållning som har rått sedan åttiotalets början, där man inte vågar sig på någon kapitalismkritik utöver i och för sig goda förslag om löntagarägda företag”, skrev Göran Greider i Dala-Demokraten i förra veckan.
Och det är lätt att hålla med. Även om Greider, som fortfarande hänger i kjolarna på den borgerliga socialdemokratin, varken sprudlar av optimism eller manar till kamp för arbetarpolitik och socialism.
Men det han åsyftar med från ”vänsterhåll” är de förslag som bland annat Daniel Suhonen har lagt fram om bildandet av personalkooperativ som ett komplement till kapitalismens privatägda företag. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 4 oktober skriver Suhonen och Bo Rothstein, seniorprofessor i statsvetenskap att dessa personalägda företag utgör en form av ”liberal socialism” och utgör ”en modell som inte står i motsättning till en väl fungerande marknadsekonomi”.
Det kan inte bli mer inomkapitalististiskt; monopolkapitalismen ska kompletteras med mindre personalägda företag.

Socialistiskt Alternativ och Offensiv är inte emot personalkooperativ, eller att anställda tillåts köpa sitt företag. Men dessa kooperativ och personalägda företag tvingas också att underordna sig den kapitalistiska marknaden, konkurrensen och utslagningen, vilket naturligtvis rymmer många faror.
Det krävs en politisk medveten massrörelse för att störta kapitalismen – en socialistisk revolution som lägger bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer genom att banker, storbolag, naturtillgångar och jorden blir samhällsegendom, vilket möjliggör en demokratisk planering och hushållning i samklang med naturen. Det man inte äger kan man inte kontrollera. Därför behövs det en ”expropriation av några få exploatörer till fördel för folkets stora massa”, som Karl Marx skrev.