Aprilkonferensens beslut gav partiet en principiellt riktig grundval, men den gjorde inte slut på meningsskiljaktigheterna i partiledningen. Tvärtom, dessa meningsskiljaktigheter antog under händelsernas gång än mer konkreta former och de blev som skarpast under revolutionens mest avgörande ögonblick under oktoberdagarna.Försöket att (på Lenins initiativ) organisera en demonstration den 10 juni fördömdes som äventyrspolitik av samma kamrater som hade ogillat karaktären på aprildemonstrationen. Demonstrationen den 10 juni ägde aldrig rum eftersom den förbjöds av sovjetkongressen. Men den 18 juni fick partiet sin revansch: den allmänna demonstration i Petrograd som organiserats på de ”kompromissandes” ganska oförsiktiga initiativ genomfördes nästan helt under bolsjevikiska slagord. Ändå försökte regeringen få igenom sin vilja: den gav lättsinnigt order om en idiotisk offensiv vid fronten. Det var ett avgörande ögonblick. Lenin varnade oupphörligt partiet mot oförsiktigheter: den 21 juni skrev han i Pravda: ”Kamrater, i nuvarande ögonblick skulle det inte vara övertänkt att gå till handling. Vi måste nu gå över till en ny etapp i vår revolution.” Så kom julidagarna som markerade en milstolpe i revolutionens förlopp och i utvecklingen av meningsskiljaktigheterna inom partiet.
Under dessa dagar spelade det spontana trycket från Petersburgs massor en avgörande roll. Men det är otvivelaktigt att Lenin då frågade sig om inte tiden redan hade kommit, om inte massornas sinnesstämning hade lämnat sovjeterna och dess strukturer bakom sig, om vi inte var så hypnotiserade av sovjeternas legalitet att vi riskerade att släpa efter massorna och skiljas från dem. Det är mycket sannolikt att vissa rent militära operationer under julidagarna ägde rum på initiativ av kamrater som var uppriktigt övertygade om att Lenin gjorde samma bedömning av situationen som de. Vid ett senare tillfälle sa Lenin: ”I juli begick vi ganska många dumheter”. I verkligheten inskränkte sig affären också denna gång till en ”rekognoscering”, men av större omfattning och i ett mer framskridet skede av rörelsen. Vi tvingades slå till reträtt under ogynnsamma förhållanden. I sina förberedelser för upproret och maktövertagandet såg Lenin och partiet ingripandet i juli bara som en episod, där vi tvingades betala ett högt pris för rekognosceringen av fiendens och vår egen styrka, men en episod som inte kunde ändra vår aktions allmänna inriktning. De kamrater som var emot maktövertagandet såg däremot juliepisoden som ett livsfarligt äventyr. Högerelementen ökade sin aktivitet, deras kritik blev mer kategorisk, och följaktligen ändrades tonen i genmälet. Lenin skrev: ”Allt detta gnäll, alla dessa resonemang om att man ’inte borde ha’ deltagit (i försöket att ge massornas ytterst berättigade missnöje och harm en ’fredlig och organiserad’ karaktär!!) är antingen en renegatinställning, ifall det härrör från bolsjeviker, eller också är det en för småborgaren vanlig yttring av hans vanliga räddhåga och förvirring.” (Lenin Om författningsillusioner, Samlade skrifter i urval band 11, s 77)
Att i denna situation använda ordet renegat [ett ord som har samma betydelse som avfälling eller förrädare, d v s en person som kastat sina principer och ideal över bord. Den stalinistiska urartningen av oktoberrevolutionen inleddes med en kampanj som stämplade Trotskij som ”mensjevikisk renegat” /Offensiv] kastar ett tragiskt ljus över meningsskiljaktigheterna i partiet. Allteftersom händelseutvecklingen fortskred återkom det allt oftare.
Den opportunistiska inställningen i fråga om makten och kriget medförde naturligtvis en liknande attityd gentemot Internationalen. Högern försökte få partiet att delta i socialpatrioternas Stockholmskonferens*. Lenin skrev den 16 augusti: ”Kamenevs tal i den centrala exekutivkommittén den 6 april angående Stockholmskonferensen måste fördömas av de bolsjeviker som är trogna partiet och dess principer.” Längre ned, angående en mening där man sa att den revolutionära fanan började vaja över Stockholm, skriver Lenin: ”Det är en ihålig deklaration i Tjernovs* och Tseretelis* anda. Den flagga som börjar vaja över Stockholm talar inte om revolution utan om kohandel, avtal, amnesti åt socialimperialister och förhandlingar med bankirerna för att dela upp de annekterade områdena.”
Den väg som ledde till Stockholm ledde i själva verket till den Andra internationalen, på samma sätt som deltagandet i förparlamentet ledde till den borgerliga republiken. Lenin förordade bojkott av Stockholmskonferensen, liksom han senare förordade bojkott av förparlamentet. När striden stod som hetast glömde han inte ett ögonblick uppgiften att skapa en ny International, en Kommunistisk international.
Redan den 10 april föreslog Lenin att partiet skulle ändra sitt namn. De invändningar som görs kommenterar han med att detta är ett argument, som har sin rot ”i slentrian, slöhet och tröghet.” Han slår fast: ”Det är på tiden att lägga av den smutsiga skjortan och ta på sig rena kläder.” (Skrifter i urval band 10, s 148) Inte desto mindre var motståndet i de ledande kretsarna så starkt att det dröjde ett år – under vilket hela Ryssland lade av sig det borgerliga styrets smutsiga kläder – innan partiet bestämde sig för att ändra sitt namn, och knyta an till Marx’ och Engels’ traditioner. Denna episod är karaktäristisk för den roll Lenin spelade under hela året 1917: vid historiens häftigaste vändpunkt förde han oupphörligt en enveten kamp mot gårdagen och för morgondagen. Och oppositionen, som tillhörde gårdagen och samlade sig under ”traditionens” baner, gjorde tidvis ett ytterst skarpt motstånd.
Kornilovs kuppförsök ledde till en kännbar omsvängning till vår fördel, och mildrade tillfälligt oenigheten utan att utplåna den. Under dessa dagar fanns inom högern en strävan till närmande mellan partiet och sovjetmajoriteten i frågan om försvaret av revolutionen och, i viss mån, av fosterlandet. I början av september reagerade Lenin i ett brev till partiets centralkommitté: ”Enligt min övertygelse förfaller de till principlöshet, som (i likhet med Volodarskij) glider ned till försvarsvänlighet eller (i likhet med andra bolsjeviker) till block med socialistrevolutionärerna, till att understödja den provisoriska regeringen. Det är absolut oriktigt och principlöst. Försvarsvänner blir vi först efter proletariatets maktövertagande” Och vidare: ”Och vi får inte ens nu stödja Kerenskijs regering. Det vore principlöst. Man kommer att fråga: Skall man då inte slåss mot Kornilov? Självfallet, jo! Men det är inte ett och samma, det finns en gräns här, den överskrids av en del bolsjeviker, som förfaller till ’kompromissande’ och låter sig ryckas med av händelsernas ström.”(Lenin Till RSDAP:s centralkommitté, Valda verk del 2, s 157)
Den demokratiska konferensen och förparlamentet som den gav upphov till markerade en ny etapp i utvecklingen av meningsskiljaktigheterna. Mensjevikerna och SR-arna försökte snärja bolsjevikerna i sovjetlegaliteten för att därefter smärtfritt omvandla denna till en borgerligt parlamentarisk legalitet. Den bolsjevikiska högern välkomnade denna taktik. Vi har ovan sett hur högerflygeln föreställde sig revolutionens utveckling: sovjeterna skulle gradvis överlämna sina funktioner till andra institutioner: duman, zemstvoer, fackföreningar och slutligen den konstituerande församlingen, och därigenom avträda från den politiska scenen. Förparlamentets väg borde leda massornas tankar mot den konstituerande församlingen, den demokratiska revolutionens krona, och från sovjeterna som ”tillfälliga” och döende institutioner. Men bolsjevikerna var redan i majoritet i Petrograds och Moskvas sovjeter; vårt inflytande i armén växte, inte från dag till dag utan från timme till timme. Nu handlade det inte längre om förutsägelser eller perspektiv, det gällde att bokstavligen välja den väg revolutionen skulle slå in på nästa dag.
De kompromissande partiernas uppträdande på den demokratiska konferensen var en bedrövlig nedrighet. Ändå mötte vårt förslag att demonstrativt lämna denna konferens och lämna den åt sitt öde ett kategoriskt motstånd från högerelementen som ännu hade ett stort inflytande i vårt partis ledning. Sammanstötningarna i denna fråga var ett förspel till kampen i fråga om bojkotten av förparlamentet och den demokratiska konferensen, skrev Lenin: ”Bolsjevikerna borde gått därifrån i protest för att inte falla i konferensens fälla, när den försökte avleda folkets uppmärksamhet från de viktiga frågorna.”
Trots frågans relativt begränsade omfattning var den bolsjevikiska fraktionens diskussioner vid den demokratiska konferensen angående bojkotten av förparlamentet av stor betydelse. I själva verket var det högerflygelns mest omfattande och på ytan lyckade försök att leda in partiet på vägen mot att ”fullborda den demokratiska revolutionen”. Något protokoll från dessa diskussioner skrevs förmodligen aldrig; i varje fall har man såvitt jag vet inte hittat några anteckningar från någon sekreterare. Vid sammanställningen av denna artikel påträffades några ytterst knapphändiga papper i denna fråga. Kamenev utvecklade en argumentation som senare framlades i en klarare och mer bestämd form i Kamenevs och Zinovjevs välkända brev den 11 oktober till partiorganisationerna [då de argumenterade mot oktoberrevolutionen]. Det var Nogin som ställde frågan på det mest principiella sättet. I grund och botten innebär bojkotten av förparlamentet en uppmaning till uppror, sa han, alltså ett återupprepande av julidagarna. Ingen skulle våga bojkotta denna institution, bara därför att den bar namnet förparlament.
Kärnan i högerflygelns uppfattning var att revolutionen oundvikligen måste leda från sovjeterna till ett upprättande av den borgerliga parlamentarismen, att ”förparlamentet” utgjorde en naturlig etapp på denna väg och att det därför vore idioti att vägra delta där, med tanke på att vi var beredda att ta plats som vänster i detta parlament. Man måste, sades det, fullborda den demokratiska revolutionen och ”förbereda sig” för den socialistiska. Men hur skulle man förbereda sig? Genom den borgerliga parlamentarismens skola, ty, förstår ni, de framskridna länderna är de efterblivna ländernas framtidsvision. Störtandet av tsarismen ansågs vara revolutionärt – vilket det också var – men proletariatets maktövertagande ansågs vara möjligt på parlamentarisk väg, på den fullbordade demokratins grundvalar. Mellan den borgerliga och den proletära revolutionen skulle det förflyta en lång tid av demokratisk regim. Kampen för att delta i förparlamentet var en kamp för att ”europeisera” arbetarrörelsen, för att så snabbt som möjligt kanalisera den i en demokratisk ”kamp om makten” och vandra i socialdemokratins fotspår. Vår fraktion vid den demokratiska konferensen bestod av mer än hundra medlemmar, och var inte så olik en partikongress, i synnerhet inte i detta skede. Över hälften av denna fraktion uttalade sig för deltagande i förparlamentet. I sig själv var detta faktum nog för att framkalla allvarliga farhågor, och från detta ögonblick slog Lenin också ständigt larm.
Under den demokratiska konferensen skrev Lenin: ”Det vore det största fel, den värsta parlamentariska kretinism, om vi betraktade den demokratiska konferensen som ett parlament, ty även om den proklamerade sig som revolutionens permanenta och suveräna parlament, så kan den ingenting avgöra – avgörandet ligger utanför den, i Petrograds och Moskvas arbetarkvarter.” (Lenin Marxismen och upproret, Valda verk del 2, s 317)
Lenins inställning till deltagandet i förparlamentet kan utläsas ur många av hans uttalanden och i synnerhet hans brev den 29 september till centralkommittén (CK), där han talar om ”sådana flagranta fel av bolsjevikerna som det skamliga beslutet att delta i förparlamentet”.
För honom var detta beslut ett uttryck för demokratiska illusioner och småborgerliga vacklan som han ständigt bekämpat, och på så sätt själv förfinat och utvecklat sin uppfattning om den proletära revolutionen. Det är inte sant att flera år måste förflyta mellan den borgerliga revolutionen och den proletära. Det är inte riktigt att parlamentarismens är den enda eller viktigaste eller ens nödvändiga skolan i förberedelsen för maktövertagandet. Det är inte riktigt att vägen mot makten nödvändigtvis går över den borgerliga demokratin. Det är osammanhängande abstraktioner, dogmatiska scheman vars enda politiska funktion är att fjättra den proletära förtruppen till händer och fötter, och via de ”demokratiska” statliga mekanismerna förvandla den till bourgeoisins opposition, dess politiska skugga, vid namn socialdemokrati. Proletariatets politik måste föras i klasskampens tecken, inte efter skolboksaktiga scheman. Vår uppgift är inte att gå till förparlamentet utan att organisera upproret och ta ifrån motståndaren makten. Resten kommer av sig själv. Lenin föreslog t o m att det skulle sammankallas en extra partikongress vars plattform skulle vara bojkotten av förparlamentet. Från och med detta ögonblick hamrar alla hans artiklar och brev uteslutande fram denna tanke: vi får inte gå via förparlamentet och följa i kompromissmakarnas ”revolutionära” släptåg, utan vi måste gå ut på gatan för att inleda kampen om makten.
