50 år efter kuppen i Uruguay

Av Natalia Medina // Artikel i Offensiv

Den 27 juni i år blev det 50 år sedan militärkuppen i Uruguay. En kupp som skulle leda till en 12-årig repressiv diktatur.

Under många år hade Uruguay den högsta levnadsstandarden i Latinamerika, på många sätt jämförbar med västeuropeiska länder under samma tid.

Det fanns en välfärdsstat med sjukvård, utbildning, statliga jobb och även ett gediget pensionssystem. Samtidigt hade en liten maktstark ranchägarelit kontroll över landsbygdens rikedomar.

Den sista stora ekonomiska boomen kom med Koreakriget. Uruguay exporterade ylle och matkonserver till USA-sidan. Efter krigets slut 1953 påbörjade landet en ekonomisk spiral nedåt. Detta orsakades bland annat av ett omodernt jordbruk inkapabelt att konkurrera på den internationella marknaden, en sjunkande efterfrågan på ull och kött och en stor byråkratisk apparat.

Under 1960-talet hade Uruguay en inflation på mellan 60 och 135 procent per år. Mellan 1954 och 1974 sjönk BNP med 12 procent. När det ekonomiska utrymmet för att finansiera välfärdsstaten inte längre fanns började makteliten att skära ner på välfärden istället . 

I jakten på arbete flyttade fattiga från landsbygden till huvudstaden Montevideo och slumområdena runt staden började växa. Den lågintensiva klasskampen som tidigare hade funnits byttes ut mot social oro och massrörelser.

Precis som i Chile vid samma tid hade Uruguay en välorganiserad arbetarklass. Den uruguayanska fackföreningsrörelsen byggde vidare på traditioner som emigrerade arbetare, framför allt kommunister och anarkister från Italien, hade tagit med sig. År 1964 bildades fackföreningarnas centralorganisation CNT (Convención Nacional de Trabajadores). Tidigare hade fackföreningsrörelsen varit splittrad i mindre fackföreningar. Från mitten av 60-talet ökade antalet arbetsplatskonflikter, strejker och protester. Arbetare inom kött- och sockerindustrin, textilarbetare, bankanställda och många andra tog strid både för lönehöjningar och arbetsvillkor. De ungas politiska uppvaknande skapade aktiva studentföreningar på gymnasier och universitet med ockupationer och protester. På den av polisen mördade veterinärstudenten och aktivisten Líber Arces begravning var nästan hälften av Montevideos befolkning ute på gatorna i protest. Som i många länder under den här tiden fanns en växande radikalisering intensifierad av kapitalismens kriser och USA-imperialismens krig och utsugning.

År 1963 bildades den uruguayanska stadsguerillan Movimiento de Liberacíon Nacional (MLN), i folkmun kallad Tupamaros. Dess grundande byggde på en frustration över att kampen gick för långsamt. Strejkerna, blockaderna, ockupationerna gav inte det resultat som behövdes, misären fortsatte. Medlemmarna kom framför allt från medelklassen och uppåt. Istället för organisering på arbetsplatserna och arbete för att mobilisera massaktioner använde de sig av individuella direktaktioner. De stal för att distribuera oligarkins rikedomar och för att finansiera kampen. När repressionen och förföljelserna ökade blev deras metoder också mer militanta.

År 1971, med mindre än ett år kvar till parlamentsval, bildades folkfronten och valplattformen Frente Amplio (FA), Breda Fronten med Liber Seregni som presidentkandidat. I plattformen ingick över ett dussin partier, däribland Uruguays demokratiska kristna parti PDC (Partido Demócrata Cristiano del Uruguay), Socialistpartiet PS (Partido Socialista del Uruguay) och Kommunistiska partiet PCU (Partido Comunista de Uruguay). Även om de inte vann valet 1971 gjorde för första gången ett vänsteralternativ ett starkt val med strax över 18 procent av rösterna.

Militären och dess roll i Uruguay skilde sig från många länder i Latinamerika. Den hade innan 60-talet knappt någon politisk betydelse och heller ingen politisk erfarenhet. De hade förhållandevis låg utbildning, kom från den lägre medelklassen och hade ett väldigt begränsat inflytande. Mellan 1969 och 1973 fördubblades de militära utgifterna i Uruguay. År 1978 beräknades de militära utgifterna vara mellan 40 och 60 procent av statsutgifterna. Den explosionsartade investeringen av militären motiverades med jakten på Tupamaros. Snart hade Uruguay per capita räknat den näst största armén i Latinamerika. Samtidigt sjönk utbildningsbudgeten från 23,4 procent till 13 procent av statsbudgeten. 

Den växande arbetarrörelsen skapade oro hos överklassen internationellt. Den uruguayanska borgerlighade, precis som den chilenska, ekonomiska intressen tätt sammanvävda med USA-imperialismen. Hos USA:s maktelit fanns en oro över att socialismen skulle få fäste och sprida sig i Latinamerika. 

För att behålla den politiska och ekonomiska kontrollen över regionen var de beredda att ta till alla till buds stående medel. År 1975 bildades officiellt Operation Condor (Plan Condor). Det var ett samarbete mellan diktaturerna i Argentina, Bolivia, Chile, Paraguay och Uruguay. Senare anslöt sig även Brasilien, Ecuador och Peru. 

USA genom CIA stod för planering, koordination, militär och teknisk hjälp samt utbildning i tortyrmetoder. De olika länderna hjälpte till att hitta, fängsla och utelämna politiska flyktingar. Inget latinamerikanskt land skulle tillåtas att bli en ledstjärna för vänstern. I metoderna ingick kidnappningar, tortyr, mord och falsk propaganda. Barn födda i fångenskap stals från sina föräldrar och tvångsadopterades bort. Många barn är fortfarande än idag försvunna. Minst 60 000 personer beräknas ha blivit mördade, 30 000 försvunna och 400 000 fängslade genom Operation Condor. 

Den 27 juli 1973 upplöste president Juan Maria Bordaberry parlamentet. Samtidigt tog han med stöd av militären över styret av landet. Officiellt var det för att kontrollera Tupamaros. Men Tupamaros hade redan krossats 1972. Medlemmarna var antingen tillfångatagna, dödade, hade gått under jord eller var i landsflykt. 

Eftersom det inte fanns samma politiska erfarenhet inom den uruguayanska militären som i till exempel Chile hade militären inte kapaciteten att helt ta över statsmakten. Men det fanns också taktiska orsaker till att Bordaberry “tilläts” bli diktator. På så sätt var de politiska besluten utåt inte militärens ansvar utan kunde skyllas på presidenten.

Bara timmar efter kuppen utlyste CNT en generalstrejk i protest mot den nyinstiftade diktaturen. CNT hade dragit lärdomar från kuppen i Brasilien 1964 och redan i samband med CNT:s bildande hade kongressen tagit beslut på att utlysa strejk ifall militären genomförde en kupp. Den 30 juni förbjöds CNT och Breda Fronten. Arbetsgivare fick rätt att avskeda alla som stödde generalstrejken, något som systematiskt användes för att sparka fackledare. Den 9 juli hölls en massdemonstration som brutalt slogs ner av militären. Efter 15 dagar avblåstes strejken efter ett beslut av CNT. 18 fackliga ledare från CNT “försvann” i samband med generalstrejken. De kommande 12 åren intensifierades förföljelsen av vänsteropositionella. Fackföreningarna, Breda Frontens partier, gymnasierna och universiteten rensades från vänsteroppositionella. Militärens metoder var brutala. Tortyr, skenavrättningar, kidnappningar och mord var standard. Fackligt aktiva, aktivister, journalister och författare fick gå under jord. Inte heller kulturen förskonades från förföljelse, förbud eller censur. År 1976 beräknades att var 30:e vuxen hade förhörts eller fängslats. Uruguay hade högst andel politiska fångar per capita i världen och under diktaturen flydde cirka 10 procent av befolkningen från landet. 

”Bara timmar efter kuppen utlyste CNT en generalstrejk i protest mot den nyinstiftade diktaturen”

Det finns många lärdomar att dra för vänstern idag av vad som hände åren innan, under och efter kupperna i Latinamerika. 

Reformer från borgerligheten är bara temporära och begränsade. Att inte ersätta den borgerliga staten innebär att kampen mellan klasserna kommer att fortsätta.  Aldrig någonsin har en härskande klass frivilligt utan strid givit upp sin makt. Arbetarklassens intressen och borgerlighetens intressen går stick i stäv med varandra. När borgerligheten är hotad vänder den sig till militären. Även om militären inte var en maktfaktor från början i Uruguay så var den inte och är aldrig neutral. Genom att under kort tid göda militären blev den snabbt ett viktigt vapen för att slå ner arbetarklassens organisering. Även om Tupamaros aktioner försökte svara på arbetarklassens och de fattigas behov hade de inte den massförankring som arbetarrörelsen behöver för att ändra samhällsordningen. Aktioner från mindre och hemliga grupper kan inte ersätta revolutionär masskamp. CNT hade däremot den förankringen och att vänta tills alla demokratiska spelregler var satta ur spel blev ett ödesdigert misstag. Arbetarklassens styrka syntes åren innan kuppen i Uruguay och borgligheten blev tvungen att agera snabbt för att slå ner den. 

Men det hade också behövts ett nästa steg efter strejken. Ett övertagande av fabriker och rancher och den politiska makten  samt en beväpning av arbetarklassen till ett självförsvar av strejken och mot militären. I en massdialog om nödvändigheten av en grundläggande ekonomisk och politisk samhällsomvandling kan även soldater och befäl vinnas över till revolutionen. Alternativet till de kapitalistiska militärjuntorna hade varit socialistiska samhällen, demokratiskt styrda av arbetare, bönder och fattiga underifrån. ■