60 år efter mordet: Malcolm X:s politiska utveckling

Av: Manuel Cruz // Artikel i Offensiv

Den 21 februari 2025 var det 60 år sedan mordet på Malcolm X. När han gick upp på scenen för att hålla ett tal på Audubon Ballroom i New York City, sköts den legendariske svarta aktivisten kallblodigt ner av tre män, som sköt honom 21 gånger medan hans fru och döttrar såg på i skräck från första raden.

Årtionden senare, i november 2024, stod en av dessa döttrar, Ilyasah Shabazz, framför pressen för att meddela att hennes familj hade lämnat in en stämningsansökan på 100 miljoner dollar för vållande till annans död där hon påstod att New York-polisen, FBI och CIA hade konspirerat för att mörda hennes far och att de skyllt mordet det på tidigare medlemmar i Nation of Islam (NOI).

Även om stämningsansökan är ny, är anklagelserna om en statlig konspiration inte det.

Malcolm X var en av de mest radikala figurerna under 1960-talets medborgarrättskkamp. Han uppfostrades av politiska aktivister, hans egen far dödades av en utlöpare från Ku Klux Klan. Han var en övertygad svart nationalist under större delen av sitt offentliga liv och en av de mest högljudda rösterna som krävde svart frigörelse. För många människor är det inte svårt att tro att den härskande klassen ville se honom död.

Men 60 år efter mordet rasar de svartas kamp vidare. Många av de villkor som Malcolm X kämpade mot finns ännu kvar.

När vi frågar oss själva vad som krävs för att uppnå svart frigörelse är det värt att gå tillbaka till hur Malcolm X tänkte i samma fråga, särskilt under den sista tiden av hans liv när han bröt med NOI och började brottas med en internationalistisk och antikapitalistisk ståndpunkt.

Politiken var tidigt en del av Malcolm X liv redan från början. När han var 20 år gammal introducerade hans syskon honom till NOI – på den tiden en liten organisation som predikade en form av islam som skilde sig mycket från mainstreamislam.

NOI gav Malcolm X något att kämpa för och organisera sig genom. Under det kommande decenniet skulle han bli gruppens ansikte utåt, och i takt med att hans profil växte, växte också dess medlemsantal (upp till 100 000 i början av 1960-talet).

Malcolm X stod för svart nationalism, en ideologi som ser etnisk integration, att vita och svarta kan förenas, som en önskedröm.

Bristen hos svart nationalism är att den bevarar just det system som skapar rasförtryck från första början: kapitalismen. Förtryck är inbakat i det vinstmotiv som driver kapitalismen; den kräver ett system med de som har (den härskande klassen som äger kapitalet och produktionsmedlen) och de som inte har (den exploaterade arbetarklassen som byter sitt arbete mot pengar). Rasism är ett sätt på vilket den härskande klassen splittrar, exploaterar och förtrycker arbetarklassen, vilket håller arbetarklassen sysselsatt med att hata varandra snarare än dess verkliga fiende, kapitalisterna.

Det är en brist som Malcolm X började brottas med under det sista året av sitt liv, när hans personliga politik började skilja sig dramatiskt från NOI:s.

I början av 1960-talet uppstod en splittring mellan Malcolm X och NOI:s ledare Elijah Muhammad. Medan Malcolm ville föra NOI vidare in i den politiska kampen under medborgarrättsrörelsen, krävde Muhammad att han skulle rätta in sig i ledet och fokusera på organisationens religiösa verksamhet.

Malcolm lämnade NOI 1964 med löftet om att bygga en ny svart nationalistisk organisation. Han gav sig av utomlands, och hans internationella resor till Afrika, Europa och Mellanöstern öppnade upp honom för nya idéer. Han konverterade till sunniislam och blev mer och mer påverkad av den internationella kampen mot imperialism och kolonialism. Han började se de svartas kamp genom en internationell lins, där de förtryckta i varje nation kunde förenas mot sina gemensamma förtryckare.

”Det är felaktigt att klassificera den svartes revolt som enbart en raskonflikt mellan svarta och vita, eller som ett rent amerikanskt problem”, sade han. ”Snarare ser vi idag ett globalt uppror av de förtryckta mot förtryckaren, de exploaterade mot exploatören.”

Han vände sin uppmärksamhet till kampen på hemmaplan och uppmanade till oberoende politisk aktion för svarta människor.

Men även om han uppmanade de fattiga att genomföra hyresstrejker, förespråkade han ännu inte att svarta arbetare skulle delta i fackliga aktioner.

Och han hyste fortfarande vissa illusioner om liberala institutioner. Han lanserade en kampanj för att dra USA inför FN och anklaga landet för brott mot afroamerikaners mänskliga rättigheter.

Malcolm X blev bara 39 år gammal, men han hade flera politiska skiften under sitt korta liv. Ibland var hans åsikter bakåtsträvande; han kunde vara kvinnofientlig, homofob och antisemit. Hans förespråkande av svart nationalism pekade mot en återvändsgränd. Men han var ärlig om sina tillkortakommanden, och hans politiska utveckling under det sista året av hans liv tydde på att han var på väg mot att dra antikapitalistiska slutsatser. Även om han aldrig var socialist kan man inte låta bli att undra vilka slutsatser han kunde ha dragit om han inte hade dödats så tidigt i denna process.

Martin Luther King drog också antikapitalistiska slutsatser i slutet av sitt liv. Vad skulle ha hänt om han och Malcolm X hade gått samman i en kampanj för det fattiga, det arbetande folket (Poor People’s campaign)?

Hur skulle hans arv se ut idag om han hade förespråkat en multietnisk revolutionär massrörelse?

Makteliterna och NOI-medlemmar önskade livet av Malcolm X död, på grund av hans potential att organisera, inspirera och erbjuda ett alternativ till rasism och kapitalism. Att denna önskan uppfylldes kan vara demoraliserande – vad finns det för hopp om aktivister kan mördas? Men sanningen är att även om ledare som Malcolm X kan inspirera, så är verkligt revolutionär makt beroende av de mångas makt – en massrörelse som enas kring ett politiskt program som pekar ut vägen mot en socialistisk framtid.