Ny serie skönmålar polisen i Malmö

av Anders Wemmert // Artikel i Offensiv

SVT:s satsning Tunna blå linjen som nu har haft primär på SVT Play är en serie som ska skildra Malmöpolisens slitiga vardag. Samtidigt skildras huvudpersonernas svårigheter i att hålla isär arbete och privatliv.

I serien får man framför allt följa poliserna Sara och Magnus samt deras arbetsledare Jesse och polisen Leah i ett Malmö som målas upp som en mycket våldsam stad.
Serien har redan lyfts till skyarna i de flesta tidningar som DN, Aftonbladet, Expressen och GP. I många recensioner hyllas seriens realism med ord som ”starkt och mänskligt”, ”imponerar ”, och så vidare.
Men man måste fråga sig vilken bild och vilket budskap serien vill förmedla? Malmö målas upp som en farlig stad. En stad där kriminella invandrargäng terroriserar ”vanliga” människor, där det råder näst intill anarki och där man inte kan gå säker utomhus. 

Serien ger bilden av att det endast är polisen som kan hindra att Malmö faller ner i total anarki och att det endast är polisen som kan skydda befolkningen mot det ”kriminella hotet”.
Naturligtvis kryddas handlingen med lite personliga öden, för att vi som tittare lättare ska kunna identifiera oss med personerna. Sara har ett trauma med en syster som drunk­nat, Leah har en dålig relation med sin morfar och Magnus är intresserad av Sara.

Efter att ha sett två avsnitt undrar jag vad serien egentligen har för syfte. Är det en reklamfilm för Malmöpolisen? Eller är det en rekryteringsfilm för polisyrket? Eller kanske en film för att försöka vinna sympati bland allmänheten för polisens arbete i allmänhet och polisens arbete i Malmö i synnerhet?
Verklighetens polisarbete i Malmö är bland annat att utan anledning stoppa och kontrollera ungdomar med ”icke-svenskt” utseende.
Senaste exemplen beskrivs i en artikel i tidningen Sydsvenskan den 24 januari. Två personer; den ene, föreningsledaren Abdirisak Shukri Carte, stoppades av polisen när han körde bil och tvingades att klä av sig naken. Mazi Javidan, en 22-åring, stoppades av en polispatrull och fick ett tjänstevapen riktat mot sitt huvud. Båda två har utsatts för oräkneliga poliskontroller. Inte i något av fallen har polisen kunnat visa på något motiv för kontrollerna. 
Dessa två exempel är bara några av många och ett tydligt exempel på polisens rasprofilering. Ser du ”icke-svensk” ut och har ”fel” kläder är risken stor att du stoppas för kontroll.

Med ”Operation Rimfrost” i färskt minne, då polisen med stora resurser sade sig bekämpa den grova kriminaliteten i Malmö (det vill säga de så kallade utsatta områdena), hamnar serien Den tunna blå linjen i ett annat ljus. 
Budskapet blir då ett annat: polisen har för lite resurser. Det behövs ännu fler poliser. Den behöver utökade möjligheter att övervaka och kontrollera personer i de ”utsatta områdena”. Mer kameraövervakning. Krav på speciella visitationszoner i ”utsatta områden”, med mera.

Sammanfattningsvis tycker jag att serien ger två budskap. Det ena är att göra reklam för polisen och dess arbete, det andra är att polisen är ”snäll”, de är bara människor och de behöver mera resurser. 
Jag håller inte med. Vi behöver inte fler poliser och mer övervakning för att komma tillrätta med orättvisorna i samhället. Vi behöver ett annat samhälle.