75 år sedan atombomben över Hiroshima

Den 6 augusti 1945, för 75 år sedan, fälldes den första atombomben med människor som måltavla. Det blev den japanska staden Hiroshima som utsattes för detta fruktansvärda vapen. 

Av en befolkning på 320 000 människor omkom 80 000. Ytterligare 60 000 avled av radioaktiv förgiftning under tiden närmast därefter. Den 9 augusti fällde amerikanerna en ny atombomb över Nagasaki, där minst 40 000 människor blev omedelbart dödade. 

CHRISTER BERGSTRÖM, internationellt känd expert på andra världskriget och som har givit ut 34 böcker i ämnet.

Den loggbok som fördes av andrepiloten ombord på det flygplan som fällde atombomben över Hiroshima, Robert Lewis, innehåller en blod­isande mening. Intill rapporten om uppdraget mot Hiroshima den 6 augusti 1945, har Lewis klottrat: ”My God, what have we done?” – ”Gode Gud, vad har vi gjort?”

Enligt den förenklade historie­skrivningen var atombomberna ”ett nödvändigt ont” för att få slut på andra världskriget, men det är en beskrivning som inte stämmer med verkligheten.

För det första utvecklade amerikanerna atombomben med syfte att fälla den över Tyskland. I början var det av rädsla för att tyskarna skulle hinna först med att ta fram en atombomb. Men utvecklingen blev fördröjd av svårigheten att bestämma den kritiska massan – alltså vilken mängd uran eller plutonium som krävdes för att starta en kedjereaktion. 

Under tiden gick kriget i Europa mot sitt slut. I juni 1944 landsteg de västallierade i Normandie i Frankrike. I november samma år hittade de allierade trupperna i Frankrike ett dokument som gjorde att man kunde andas ut: detta avslöjade att tyskarna var så långt efter i sin atomforskning att de knappast skulle hinna få fram någon atombomb innan kriget var slut.

Men arbetet på att få fram en atombomb snarare påskyndades. I december 1944 meddelade forskningsgruppen i USA att den första atombomben beräknades vara färdig i augusti 1945. Genom den sovjetiska Röda arméns storoffensiv i början av 1945, blev det klart att Nazitysklands sammanbrott skulle komma innan atombomben var färdig. 

I slutet av mars 1945 stod de sovjetiska pansartrupperna i närheten av Berlin. 

Den 5 april 1945 fattade USA:s ledning beslutet att istället använda atombomben mot civilbefolkningen i Japan, vilket redan då framstod som helt absurt för en nykter betraktare. Japan hade vid det laget blivit fullkomligt krossat av den oerhört överlägsna amerikanska krigsmakten. 

Flottan var utslagen och när alla oljeleveranser till Japan blev permanent stoppade i april 1945, var det bara en tidsfråga innan Japan skulle kollapsa. USA:s flotta hade under tiden lagt sig i havet utanför det japanska hemlandet. Varje dag, varje natt hemsöktes Japan av amerikanska B-29 ”Superfortress”-bombare som nästan ostört kunde lägga de japanska storstäderna i aska och ruiner.

Redan innan april 1945 hade Jushin-gruppen, ett antal japanska före detta premiärministrar, försökt få till stånd förhandlingar med USA. De försökte via Sovjet­unionen, Schweiz, Vatikanen och till och med Sverige, utan att lyckas. 

Den 4 april 1945– alltså dagen innan USA beslöt att atombomben skulle sättas in mot Japan– tvingades general Koisos militärregering att avgå. Den nytillträdde japanska premiärministern Suzukis främsta uppgift blev att få slut på kriget. 

Den 12 juli 1945 informerade japanerna Sovjetunionen – som ännu inte var i krig med Japan – om att kejsaren ville få slut på kriget. Den 26 juli 1945 kom svaret från de allierade: Kravet var kapitulation utan villkor. Vid det laget var Japans läge så utsatt att det knappast fanns något alternativ. 

På ett möte i Japans högsta råd den 27 juli 1945 argumenterade utrikesminister Togo emot ett avvisande av kapitulationserbjudandet. Men rådet beslöt att vänta med svaret. Stötestenen var kravet på villkorslös kapitulation, som kunde innebära att segermakterna skulle avsätta kejsaren, kanske även ställa honom inför rätta för krigsförbrytelser – en omöjlig tanke för japanerna.

Amerikanerna däremot ville inte vänta. Atombomben var redan färdig att användas. Den 16 juli 1945 hade den första lyckade provsprängningen genomförts i Nevadaöknen. 

Vid det laget ryggade flera vetenskapsmän tillbaka inför det ohyggliga. På ett möte i Washington föreslog en av dem en offentlig demonstration av bomben inför utländska observatörer för att genom detta förmå japanerna att kapitulera. Ett annat förslag var att varna japanerna för det nya vapnet och bara fälla den om Japan inte kapitulerat före ett visst datum. Men detta avvisades.

Den 2 augusti gav president Truman den slutliga ordern om att fälla den första atombomben över Japan. För att göra största möjliga skada beslöt man att låta bomben explodera över en stad som fram till dess varit ganska skonad från bombanfall. 

Trots de båda atombomberna kapitulerade Japan inte, utan fortsatte att framhärda. De verkliga makthavarna i Japan var sedan 1930-talet militären, och i ledande militärkretsar fanns det en förhoppning om att basera ett fortsatt motstånd på den obesegrade ”Kwantungarmén” med dess dryga miljon soldater i Manchuriet – den nordöstra delen av Kina som annekterats av Japan. Dessa förhoppningar krossades när Sovjetunionen den 9 augusti 1945 gick in i kriget och invaderade Manchuriet. 

Till priset av 8 000 stupade krossade Röda armén ”Kwantungarmén” på mindre än en vecka. 20 000 japaner stupade och 600 000 togs tillfånga. Det var det största militära nederlag som japanernas armé tillfogades i något slag under hela kriget.

Den 15 augusti 1945 talade den japanske kejsaren i japansk radio och meddelade att kriget var slut. Japan hade beslutat att kapitulera.

De som försvarar atombombningarna hävdar givetvis att de var nödvändiga för att få slut på kriget mot Japan och citerar ofta den brittiske premiärministern Churchill, som yttrade:

– Atombomben förkortade kriget och sparade en miljon amerikanska soldaters liv. 

Men detta stämmer knappast. Under hela kriget mot Japan 1941-1945 stupade 111 000 amerikanska soldater. Det är ganska svårt att se hur ett isolerat Japan, utan olja, med städer och kommunikationer förstörda, och utsatt för ständiga amerikanska bombanfall skulle ha kunnat hålla ut i längden – än mindre tillfoga USA med dess moderna krigsmakt så omfattande förluster. 

Någon invasion av Japan skulle aldrig ha behövts.

Den blivande amerikanske presidenten, general Dwight D. Eisenhower, sa:

– Vid den tidpunkt då vi fällde atombomben letade Japan efter ett sätt att kapitulera på ett sätt som innebar att man inte förlorade ansiktet så mycket. Det var inte nödvändigt att anfalla dem med den där fasansfulla tingesten.

Amiral William Leahy, president Harry Trumans stabschef, har sagt samma sak, och överbefälhavaren i Stilla havsområdet, general Douglas MacArthur berättade att japanerna gladeligen hade kapitulerat redan i maj 1945 om amerikanerna hade gått med på att de skulle få behålla sin kejsare.

Den stora offentliga amerikanska analysen av bombkriget som skrevs 1946, The United States Strategic Bombing Survey drog följande slutsats: ”Baserat på en detaljerad analys av alla fakta och understödd av vittnesmål från dåtida japanska ledare, är undersökningens slutsats att definitivt före den 21 december 1945 och med all sannolikhet före den 1 november 1945 skulle Japan ha kapitulerat även om atombomberna inte hade använts, även om Ryssland inte hade gått in i kriget, och även om ingen invasion av Japan hade planerats.”

Forskningen har inte hittat några andra dokumenterade skäl till att atombomberna sattes in än det officiella, men den mest rimliga slutsatsen om varför USA ändå satte in atombomberna mot Japan är att man ville demonstrera sin militära makt inför Sovjetunionen. 

Det är en slutsats som allt fler historiker ansluter sig till. ■