8 mars: Den feministiska vågen sköljer över världen

av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv

Den internationella kvinnodagen 8 mars 2020 markerar återigen en historisk utveckling av feministisk kamp runt om i världen. Coronaviruset gjorde massmobiliseringar omöjliga i vissa länder där det annars hade blivit jättestort så som Libanon och Italien och ändå slogs flera rekord helgen den 6-9 mars.

Precis som tidigare under den tredje stora eran av feministiska rörelser i världsskala är kampens starkaste motor i Latinamerika vilket Offensiv rapporterar om här bredvid.
Detta visades redan i slutet av förra året då den chilenska kampsången En våldtäktsman i din väg – Un violador en tu camino – spreds och fortfarande sprids över hela världen. Texten pekar ut staten som ansvarig för det sexistiska våldet. I Chile har det bildats ett feministiskt parti, vilket är ett steg ifrån den antiparti och antiorganisationsskepticism som ofta råder i de sociala rörelserna.
8 mars-kommittén i Chile har pekat på kvinnokampens viktiga roll i att upproret mot nyliberalism och statligt förtryck blev så starkt i Chile under slutet av 2019. Efter att olika sociala rörelser och vänstern gjort upp om att gå med på en folkomröstning om ny konstitution har rörelsen svalnat något. Men 8 mars tog kampen ny explosiv fart.
Det är otroligt fascinerande att titta på filmerna över de enorma massorna som rinner fram genom Santiago, 1-2 miljoner. Massan själv formerar som en performance när den ger plats för gatumålningen med ordet ”Historisk” i jättelika bokstäver som syns från drönarkamerornas vinkel. Även på kvinnodagen utsattes masskampen för statligt våld från kravallpolisen. 
Med 8 mars kommer upproret mot nyliberalism att komma igång igen. Allt ifrågasätts. Konstitutionen, könsmaktsordningen och klassystemet. Det är frågor som är helt sammanvävda i varandra och kräver en genomgripande socialistisk revolution för att lösas.

I Argentina var det en feministisk generalstrejk den 9 mars och i Mexiko en kvinnostrejk där 36 miljoner först förväntades delta. Strejken riktade sig delvis mot vänsterpresidenten Lopez Obrador, som inte har gjort tillräckligt mot det dödliga våldet mot kvinnor som har mer än fördubblats de senaste fyra åren. 
Delar av högern och kapitalisterna försökte infiltrera kvinno­strejken i sin agenda mot Odrador vilket pekar på nödvändigheten av en oberoende klassbaserad kvinnokamp som ställer egna krav på omfördelning av landets resurser – mot storföretagen och bankernas makt.

I Turkiet satte den statliga repressionen stopp för de stora kvinno­marscher som fyllt 8 mars tidigare år, men flyktingar vid gränsen mellan Turkiet och Grekland genomförde en demonstration med plakat som ”döda oss inte – vi är människor”.

I Ryssland hade SFA – Socialistiskt Feministiskt Alternativ – kallat på en entimmes feministisk strejk den sista arbetsdagen innan 8 mars (6 mars). De spelar en pionjärsroll i ett politiskt läge där förtrycket mot kvinnor har hårdnat dramatiskt under Putin. Strejkuppmaningen fick ett enormt stöd och aktioner planerades i Kaliningrad, Moskva, Sankt Petersburg, Volgograd, Jakutsk, Uralbergen och även i Ukraina. Strejkaktioner utfördes på 11 universitet och tre skolor i Moskva.
Staten spenderade dock stora resurser på att försöka stoppa kampen. I Moskva aktiverades ”Avdelning E” inom polisen i detta syfte. Det går än så länge inte att genomföra stora strejker i Ryssland, utan det handlar om att bryta det politiska läget och samla pionjärer som genom mindre aktioner får igång det feministiska samtalet.
På själva 8 mars genomförde SFA enpersonsdemonstrationer (det enda som är lagligt). Fascister som först stod och pratade med polisen gick sedan till våldsam attack mot SFA:s demonstration.

Under många år har det inte varit några demonstrationer på 8 mars i Vancouver, Kanada. Socialist Alternative tog initiativ till att ändra detta och ordnade en demonstration med fackföreningen UNITE-HERE klubb 40 och det nya vänsterpartiet COPE (som nyligen fick en kommunfullmäktigeledamot vald). 
UNITE organiserade en framgångsrik strejk med 1 200 hotell­anställda förra året. 
Allt detta och mycket mer, som klimatkamp och kamp för ursprungsbefolkningen, gavs röst åt på demonstrationen.

Den feministiska vågen har nått Frankrike som redan den 25 november hade stora demonstrationer. 8 mars demonstrerade 60 000 i Paris och fler i många andra städer. Här har färgen för kampen inte varit grön som i Argentina eller lila som i Spanien och Italien, utan blå för att anknyta till Rosie the riveter (nitmaskinen) – symbolen för arbetarkvinnan i USA under andra världskriget.
Även i Tyskland är kvinnokampen på uppgång. Från två små demonstrationer i hela landet för sju år sedan till demonstrationer i 30 städer i år med totalt 63 000, varav 25 000 i Berlin. I Pakistan och Indonesien demonstrerade kvinnor mot statligt förtryck och mäns våld.

På rosainternational.org och internationalsocialist.net kan du läsa om alla de aktiviteter som ROSA- och ISA-grupper ordnade den 6-9 mars i många fler länder som Irland, England, Grekland och Israel/Palestina. 
Sista ordet får gå till kamraterna i Österrike som satte ett inspirerande exempel på vad som kan göras och vad som behövs. I Linz arrangerade nätverket Nicht mit mir, Inte i mitt namn (ansluten till ROSA) en demonstration som med sina 300 deltagare blev större än tidigare år. Till skillnad från tidigare arrangemang som har varit slutna samarbeten med olika vänsterorganisationer bjöd Nicht mit mir in aktivister bland gräsrötter som genom stora demokratiska diskussioner kom fram till vilket program som behövdes. 
En kravlista framställdes därmed som gratis barnomsorg, billiga hyresrätter, minimilön och förkortad arbetsvecka och också det systemkritiska kravet på att kapitalismen som bygger på förtryck måste avskaffas.