8 mars i Ryssland 1917: Början på den socialistiska revolution som gav Ukraina frihet

av Offensiv

Denna artikel publicerades första gången i Offensiv nr 739, den 7 mars 2007. Vi återger artikeln i en förkortad version för att såväl påminna om den kamptradition som 8 mars representerar som det historiska genombrott som den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 innebar för den globala kvinnokampen.
Det socialistiska genombrottet i Ryssland 1917 och de arbetarrevolutioner som sedan följde i en rad andra europeiska länder blev till en fredsrörelse som ändade första världskriget.

På kvinnodagen den 8 mars lade textilarbeterskorna i Viborgdistriktet i Petrograd (dagens S:t Petersburg) ned sitt arbete och gick ut på gatorna för att kräva fred och bröd. Det drog också med sig vissa av männens fabriker.
Ryska revolutionen bar fram drömmen om det jämlika ­samhället. Det har gått hundra år sedan revolutionen, som också gav upphov till att kvinnodagen internationellt firas den 8 mars. Revolutionen handlade inte bara om att få ett slut på svält, krig och orättvisor.
Alla det borgerliga samhällets institutioner – från tsarens byråkrati till den patriarkala familjens diktatur – skulle störtas. Därför var kvinnornas fullständiga rättigheter som männens jämlikar en självklar del av oktoberrevolutionens idé.

År 1917 tänkte de ryska socialistiska grupperna uppmärksamma Internationella kvinnodagen den 8 mars som man brukade, med tal och möten – några strejker var det ingen som planerade. Stämningen bland arbetarna var visserligen explosiv på grund av de svåra förhållandena med krig och svält, men till och med den bolsjevikiska (de revolutionära ­socialisternas parti) distriktskommittén i Viborg tvekade inför en strejk.
Men textilarbeterskorna i Viborg­distriktet hade fått nog. Utmattade efter tolvtimmarspass i fabrikerna och med svältande barn i hemmen hade de tvingats köa med brödransoneringskuponger.

På kvinnodagen den 8 mars (den 23 februari enligt den julianska kalendern som då användes i Ryssland, därav namnet februarirevo­lutionen) lade de ner sitt arbete och gick ut på gatorna för att kräva fred och bröd. Det drog också med sig vissa av männens fabriker. Vid dagens slut strejkade 90 000 arbetare, och bröd- och fredsparollerna hade utsträckts till att kräva tsarens avgång.
Ett par dagar senare störtades verkligen tsaren och inom loppet av några månader upprättade ­arbetarna genom oktoberrevolutionens seger en arbetarstat, underställd de demokratiskt valda sovjeterna.
Att ryska revolutionen började bland kvinnorna och att kvinnors rättigheter stod högt på dagordning­en är ingen slump. För socialister är det patriarkala systemet intimt sammankopplat med klassamhället.
Den traditionella familjen blir ett slags samhälle i samhället, där kapitalets förtryck av arbetaren översätts till mannens förtryck av kvinnan och barnen.

Klassamhället räknar värde i pengar och egendom: du är det du äger. För att lyckas föra över sitt arv – sin egendom – till barnen måste mannen vara säker på att de verkligen är hans, vilket kräver kontroll över kvinnan och hennes fertilitet.
Kvinnan som hålls i hemmet gynnar också det kapitalistiska systemet. Hennes tvätt, städning, matlagning och barnpassning är ett oavlönat arbete som besparar både samhället och mannens arbetsgivares utgifter.
Vid tiden för revolutionen var 40 procent av Sankt Petersburgs arbetare kvinnor, men det befriade dem inte från hemmets uppgifter. Den trippelarbetande kvinnan var lika mycket en realitet då som nu, och Aleksandra Kollontaj (bolsjevikerna) insåg att bördan av arbete, barn och hem gjorde det svårt för kvinnorna att delta i politiken.
Efter 1917 var hon den första kvinnliga ministern i arbetarregeringen. En av de viktigaste frågorna för Kollontaj efter 1917 blev att ­förändra situationen för de arbetande mödrar­na. Rättigheterna i samband med graviditeten var centrala för att jämställa kvinnorna med männen. Efter revolutionen infördes därför föräldraledighet och ammande kvinnor fick särskilda pauser och fyradagarsveckor.

Lika lön för lika arbete var en självklar princip, likaså att kvinnorna fick fullständiga demokratiska och medborgerliga rättigheter. Skilsmässoreglerna blev enklare, och det kyrkliga äktenskapet ersattes av en civil registrering som gjorde det möjligt för kvinnan att behålla sitt eget namn, och man inrättade offentlig barnomsorg.
Att det privata var politiskt var lika självklart för Kollontaj som för dagens socialistiska feminister.
Ryssland var dock ett fattigt och underutvecklat land och kom att härjas av ett utdraget inbördeskrig, vilket banade vägen för Stalins politiska kontrarevolution som raderade ut framstegen också från papperet.
Men många av de rättigheter som följde efter oktoberrevolutionen garanteras fortfarande inte i det kapitalistiska samhället.
Trots att Ryssland vid tiden för revolutionen var fattigt och krigshärjat kvarstår faktum att 1920 åt 90 procent av Sankt Peterburgs befolkning i kommunala matsalar, fri abort hade införts för första gången i något land i modern tid och 16 veckors fullt avlönad föräldraledighet garanterades alla kvinnor.
Det ger en vink om vilka rättighe­ter kvinnor – i hela världen – skulle kunna ha idag om allas rätt till ­arbete, men också till det överskott som produceras, var en realitet.

Ryska revolutionen 1917 hade avgörande betydelse för kvinnokam­pen internationellt. Hotet om att den kunde spridas var starkt bidragande när borgarklasserna i land efter land tvingades erkänna kvinnlig rösträtt.
År 1921 beslutade den nya internationella socialistiska organisationen (Komintern), på initiativ av Clara Zetkin, att Internationella kvinnodagen hädanefter skulle firas på samma dag – den 8 mars till minne av ryska revolutionen.

Oktoberrevolutionen gav också nationell frihet till de förtryckta folken i det tsaristiska Stor-Ryssland som var ett ”nationernas fängelse”. Ukraina, de baltiska staterna och Finland blev självständiga stater. I ett tv-tal förra veckan gick den ryske presidenten Putin till våldsam attack mot Lenin samt bolsjevikpartiets och oktoberrevolutionens beslut om Ukrainas och alla folks rätt till nationellt självbestämmande.
Till skillnad från Stalin, som Putin har uttryckt beundran för, var Lenins och bolsjevikernas uppfattning att bildandet av Sovjetunionen måste ske på frivillighetens grund.

”Ukrainas självständighet har erkänts både av Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken och av Rysslands kommunistiska parti (bolsjevikerna). Det är endast de ukrainska arbetarna och bönderna själva som kan besluta om Ukraina ska sammanslås med Ryssland eller om det ska förbli en separat och oberoende republik och, i det senare fallet, vilka federala band som ska upprättas mellan denna republik och Ryssland. Vi vill ha en frivillig union av nationer – en union som utesluter varje tvång mot en nation från en annan”, skrev Lenin 1920 i Brev till Ukrainas arbetare och bönder.
Jämför denna hållning med imperialismen som påstod sig erkänna Ukrainas självständighet, men som annekterade landet efter att fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk hade avslutats i mars 1918. Den tyske armébefälhavaren i Kiev, Wilhelm Groener motivierade detta cyniskt med att ”det ligger i vårt intresse att behandla den ukrainska regeringen som en täckmantel (som vi kan gömma oss bakom) när vi själva fattar besluten”.