80 år sedan mordet på Leo Trotskij

Artiklarna i denna Offensiv-special om Trotskijs liv och kamp är skrivna av Per-Åke Westerlund och hämtade från Offensiv år 2010. Recensionen av Pierre Broués bok Trotskij – en biografi, är skriven av Arne Johansson, en förkortad version av den som publicerades i Offensiv år 2011. 

80 år efter det av Stalin beställda mordet på Leo Trotskij är trotskismen levande och aktuell. I Sverige är Hyresgästföreningens pampar bland dem som känt marken gunga.

Att Kristofer Lundberg, ledande medlem i Rättvisepartiet Socialisterna, valdes till ordförande för Hyresgästföreningen i Västsverige lämnade de socialdemokratiska topparna ingen ro. För dem spelade det ingen roll att Kristofer hade starkt stöd och valdes med över 60 procent av rösterna. De fick stark uppbackning av den nyliberala högern i Timbro, som finansieras av Svenskt Näringsliv. Timbro betonade att “Rättvisepartiet Socialisterna är ett parti med rötterna i trotskismen, den marxistiska lära som har blivit uppkallad efter folkkommissarien Leo Trotskij som ledde oktoberrevolutionen och grundade den Röda armén.”. 

Men vad var egentligen skillnaden mellan trotskister som Kristofer Lundberg och de socialdemokratiska politiker som leder Hyresgästföreningen? Det enkla svaret är att hyresgäster i Göteborg vunnit avgörande segrar genom aktiva medlemmar och kamp. Privatiseringar har stoppats, liksom stora hyreshöjningar efter renoveringar. Kommunen tog över 900 lägenheter från ett privat skumraskbolag.

Skillnaden är enorm mot pamparnas vänskapsband med S-politiker och rädsla för att blanda in aktiva medlemmar.

Trotskismen är modern marxism. Vi läser och studerar historien, för att kunna agera här och nu.

Rättvisepartiet Socialisternas lokala partiföreningar och medlemmar deltar i kampen mot skolnedskärningar i Luleå, för resurser till vården i Västernorrland och Jämtland, i lokala kampanjer för äldreomsorgen i Haninge, mot skumraskvärdar i Järvaområdet i Stockholm. I klimatkamp, mot utvisningar, mot rasism och sexism. För fackliga rättigheter och upprustad välfärd. Tillsammans, i breda kampanjer, med andra organisationer och aktivister.

Sanningen är att det är just med trotskismen som kampen kan ges en viktig bredd och fördjupning. För vår del är den internationella organiseringen (i International Socialist Alternative) och vår marxistiska grund avgörande.

Leo Trotskij 1879-1940

Den 20 augusti 1940 högg Stalins lejde mördare Ramon Mercader Leo Trotskij med en ishacka i huvudet.

Trotskij slogs som ett lejon mot mördaren och hindrade fler slag (mördaren var också utrustad med pistol och kniv). Men ishackans träff var för svår – ett dygn senare avled han. Det 13:e mordförsöket hade lyckats.

Till sin sekreterare Joseph Hansen yttrade Trotskij sina sista ord: “Jag är säker på den Fjärde Internationalens seger – gå framåt”.

Den 22 augusti lades kroppen på lit de parade – 300 000 mexikanska arbetade defilerade förbi under fem dagar. Begravningen skedde i Mexiko sedan USA:s myndigheter vägrat till och med den döde visum.

Trotskij befann sig i Mexiko som politisk flykting. 1929 utvisades han av Stalin från Sovjetunionen. Efter några år vardera i Turkiet och Frankrike kom han till Norge på sommaren 1935. Men även den norska socialdemokratiska regeringen ville bli av med honom, under tryck från Stalin i Moskva. I december 1936 fraktades Trotskij och hans maka Natalia Sedova med ett lastfartyg till Mexiko, vars regering var den enda i på hela planeten som tog emot honom.

Mordet på Trotskij var kulmen på ett ensidigt inbördeskrig. Stalins hemliga poliser – GPU och NKVD – satsade enorma resurser på att fysiskt utplåna Trotskij och hans närmaste medarbetare. Trotskijs son Leon Sedov, som tillhörde Fjärde Internationalens ledning, mördades i februari 1938 under en sjukhusvistelse. 

Under Moskvarättegångarna 1936–38, där ledande bolsjeviker från Lenins tid anklagades för samarbete med Hitlers nazister och omedelbart avrättades, var det Trotskij och Leon Sedov som stod som huvudanklagade. Parallellt med rättegångarna sattes åtta miljoner människor i fängelse eller fångläger. Två miljoner dog och upp till en miljon avrättades. 

Stalin kunde inte nöja sig med massutrensningarna. Trotskij representerade mer än några av de åtalade i Moskvaprocesserna den ryska revolutionens och bolsjevismens minne. Han var den ende överlevande av den ryska revolutionens ledande figurer – Stalin själv hade spelat en undanskymd roll 1917. Trotskij hade dessutom applicerat Marx och Lenins idéer på det nya komplicerade världsläget under 1920- och 30-talen.

I augusti 1940 hade andra världskriget pågått i snart ett år. Trotskijs prognos att kriget skulle bryta ut som ett resultat av arbetarrörelsens misslyckande att avskaffa kapitalismen med dess motsättningar och stoppa fascismen hade bekräftats.

Från Mexiko riktade Trotskij skoningslös kritik mot Stalins pakt med Hitler. Trotskij visade att denna uppgörelse inte skulle hindra ett tyskt anfall mot Sovjetunionen. I juni 1941 inleddes också Hitlers militära attack. Trotskij underströk samtidigt att alternativet inte var att göra stora politiska eftergifter för att uppnå en allians med Storbritannien och USA – just den linje som Stalin valde från och med det tyska angreppet. Diktatorn i Moskva lade ner den Kommunistiska Internationalen (Komintern) 1943 – han låtsades inte längre att hans bundsförvanter var arbetarklassen internationellt, nu var det regeringar och diplomati som gällde.

Trots att kriget i sig innebar ett stort hot mot och enorma svårigheter för den Fjärde Internationalen, som grundats 1938, förstod Stalin att Trotskijs marxistiska kritik av diktaturen i Moskva hade ett stort potentiellt stöd. 

När två av de högsta ledarna för det mexikanska kommunistpartiet, Valentin Campa och Herman Laborde, invände mot de hemliga planerna att mörda Trotskij, sparkades de ut ur partiet i mars 1940. Två månader senare, den 24-25 maj, genomfördes det första direkta mordförsöket. En grupp av beväpnade män trängde sig in i Trotskijs hem och sköt in i sovrummen med maskingevär. De misslyckades dock både med att sätta eld på huset och med en bomb de placerat ut. De misstänkta som greps av polisen var tidigare deltagare i de internationella brigaderna i spanska inbördeskriget, där stalinisterna använde samma metoder som i Sovjetunionen, och hade band till höga ledare i kommunistpartiet.

Ramon Mercader inledde redan 1938 under falsk identitet ett förhållande med en amerikansk trotskist, Syliva Ageloff, vilket så småningom gav honom tillträde till Trotskijs hem i Coyacan i södra Mexiko City. Under förevändning att be Trotskij om synpunkter på en artikel han skrivit kom han så nära att den dödliga attacken den 20 augusti kunde utföras.

Omedelbart efter mordet belönades Mercaders mor av Stalin genom att hon fick mottaga Leninorden. När mördaren släpptes fri 1960 och därefter bodde i både Sovjetunionen och på Kuba, fick han bemärkelsen Sovjetunionens hjälte av den tidens härskare i Moskva. För stalinismen var detta politiska mord ett hjältedåd.

För verkliga marxister är Trotskijs idéer och metoder oumbärliga redskap i kampen mot kapitalister och byråkrater, för att uppnå en demokratisk socialistisk värld.

Ledare för den ryska revolutionen

Föddes 1879. Blev politiskt aktiv som 17-åring 1896. Fängslad och sänd i exil 1898, varifrån han rymde 1902. Invald i Iskras redaktion, tillsammans med bland andra Lenin.

Återvände till Ryssland i början av revolutionen 1905, som den dittills största arbetarrevolten i något land. Trotskij valdes till ordförande för det viktigaste arbetarrådet, sovjeten, i Petrograd.

Trotskij valde att på de ryska socialdemokraternas kongress 1903 att inte stödja Lenins bolsjeviker. Från 1905 var han inte heller en del av mensjevikerna. Politiskt var hans syn närmast Lenins och bolsjevikerna, i betoningen av att arbetarklassen måste vara oberoende från borgerligheten och spela en ledande roll i den ryska revolutionen. Trotskijs teori om den permanenta revolutionen från 1904-05 underströk att revolutionens borgerliga och socialistiska uppgifter hänger samman, samt revolutionens internationella karaktär. De var också förenade i sitt motstånd mot första världskriget.

Under revolutionen 1917 gick Trotskij med i bolsjevikpartiet då det i praktiken inte fanns någon åsiktsskillnad mellan honom och Lenin. I september valdes Trotskij åter till ordförande för Petrogradsovjeten.

Över hela världen blev Lenin och Trotskij de två mest kända ledarna för ryska revolutionen sedan arbetarna tagit makten i oktober. De mest dramatiska och befriande beslut togs omedelbart: Stopp för kriget, fördelning av jord från jordägarna till de fattiga massor som brukade den, nationellt oberoende för de som så önskade (Finlands självständighet), förbud mot rasism och antisemitism, rättigheter för kvinnor och hbt-personer. I industrin rådde arbetarkontroll och kapitalisternas sabotageförsök ledde till att företag förstatligades.

Det var först när imperialistiska makter världen över –Tyskland, Japan, England, USA med flera – invaderade i samarbete med tsarens reaktionära generaler som bolsjevikerna och det nya arbetarstyret byggde upp en armé. Trotskij gick då från att vara “utrikesminister” till ledare för den Röda armén.

Trotskismen – marxism i vår tid

I början av 1920-talet hoppades bolsjevikerna fortfarande att det underutvecklade, fattiga och krigshärjade Ryssland skulle få understöd av segrande revolutioner i andra mer utvecklade länder. När detta inte hände utvecklades en byråkratisk kast inom staten och bolsjevikpartiet självt. Dess talesman blev Josef Stalin. För Lenin, som insjuknade 1922 och avled 1924, blev striden mot Stalin och byråkratiseringen hans sista, oavslutade, kamp.

Det blev Trotskij som ledde vänsteroppositionen mot Stalin under 1920-talet. Stalins politiska svaghet ledde till försiktighet, manövrerande och försök att hitta ‘progressiva’ borgerliga allierade. I tur och ordning ledde detta till avgörande nederlag för arbetarklassen i den tyska revolutionen 1923, i den kinesiska revolutionen 1925-27 och i den brittiska generalstrejken 1926. Under hela denna period stärkte Stalin parallellt sitt grepp om stat och parti. När Trotskij uteslöts på partikongressen 1927 blev detta den sista kongress där det fanns två uppfattningar.

Efter utvisningen ur Sovjetunionen 1929 inleddes en period på dryga decenniet där Trotskij utvecklade marxismens analys av en rad nya fenomen. Han varnade för nazismen i Tyskland och argumenterade för att de båda arbetarpartierna skulle förenas för att stoppa nazismen, något både socialdemokraterna och det stalinistiska kommunistpartiet vägrade göra. 

Trotskijs kritik och alternativ för den spanska revolutionen 1931-37 var minst lika viktig. Han visade hur folkfronten – att kommunister och socialister skulle underordna sig borgerliga liberaler – skulle leda till att Francos fascister besegrades i inbördeskriget. För att arbetarna skulle segra måste de, liksom de fattiga bönderna och de nationella minoriteterna, erbjudas en verkligt revolutionär förändring.

Trotskijs kanske största teoretiska bedrift är analysen av stalinismen som en reaktionär diktatorisk nationell byråkrati som behöll planekonomin men krossade alla former av arbetardemokrati. Trotskij förutsåg att upplösningen skulle bli antingen en ny arbetarrevolution eller att kapitalismen skulle återinföras med före detta ”kommunistiska” byråkrater i spetsen.

Stalinismen – vad hände med arbetarstaten?

Den groteska diktaturen i Sovjetunionen, som kallade sig ”kommunistisk” och ”socialistisk”, är fortfarande högerns viktigaste argument mot socialism. Men vad hände i Sovjet? Vilken sorts samhälle var det?

Trots att stalinismen i Sovjet kollapsade för 30 år sedan, 1990, finns det fortfarande ingen sammanhängande analys från borgerligheten om Sovjetunionen. De använder Sovjet för att smutskasta alla verkliga socialister, trots att dessa av byråkratin i öststaterna helt korrekt ansågs vara dess värsta fiender.

Den ryska revolutionen i oktober 1917 gav arbetarna den politiska och ekonomiska makten. Stalin och byråkratin genomförde en politisk kontrarevolution, som krossade arbetarnas politiska makt. Men socialt och ekonomiskt behölls det statliga ägandet. Egendomsförhållandena ändrades inte tillbaka till ett privat kapitalistiskt ägande. Orsaken var att byråkratins makt och privilegier i detta skede grundades just på det statliga ägandet. Det som uppstod var en unik skapelse – ett land som inte var kapitalistiskt men samtidigt en brutal diktatur. 

Hur var detta möjligt?

Den nya arbetarstaten uppstod i ett underutvecklat land, där 80 procent av befolkningen var bönder och jordbruket primitivt. Landet var fattigt, med stor brist på mat. Från 1918 dominerades landets utveckling av inbördeskriget, som förorsakats av invaderande imperialistiska arméer och de vita generalerna. Lenin varnade några år efter revolutionen att kommunistiska inte längre kunde styra utvecklingen trots att de formellt höll i ratten. Socialismen var en fernissa över det gamla samhället. Den nya regimen tvingades göra eftergifter till bönderna och var beroende av före detta tsaristiska byråkrater. 

Lenin sammanfattade det allvarliga läget: ”Det vi kallar för vår egen apparat som i själva verket är helt igenom främmande för oss och utgör ett borgerligt och tsaristiskt hopkok, vilket var absolut omöjligt att göra om under loppet av fem år utan hjälp från andra länder och sysselsatta som vi var med framför allt militära ‘bestyr’ och kamp mot hungersnöden.”

Lenin oroades av att dessa tendenser spreds in i bolsjevikpartiet, där den brutale partisekreteraren Josef Stalin samlat på sig allt större makt. I det som kallats Lenins testamente krävde revolutionsledaren att Stalin skulle bytas ut. Partiet måste ”utse en annan person som är överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull osv”. Att inte vara lojal mot arbetarnas och partiets sak var en förödande anklagelse mot Stalin. Efter Lenins död förnekades existensen av Lenins ‘testamente’ av stalinisterna, ända fram till 1956, tre år efter Stalins död. Det låg då i den nya sovjettoppens intresse att lägga skulden på stalinismens brott enbart på Stalin personligen trots att de själva utfört alla hans order.

Stalins makt stärktes av arbetarklassens och revolutionernas nederlag internationellt. Paradoxen var att Stalins egna misstag bidrog till dessa nederlag. I den kinesiska revolutionen 1925-27 beordrades kommunistpartiet att underordna sig det borgerliga Goumindang, som av Stalin hyllades som borgerliga revolutionärer. Men alliansen gav Goumindang fria händer att krossa arbetarkampen och kommunistpartiet – revolutionen dränktes i blod. Trotskij visade att den politik Stalin förordat var en kopia av mensjevikernas underordning under ryska borgare 1917, en linje helt motsatt Lenins och bolsjevikerna.

Ur Sovjetunionens växande isolering formulerade Stalin ‘teorin’ om ‘socialism i ett land’. Denna gick ut på att Sovjet självt visst hade alla förutsättningar att bygga ett socialistiskt samhälle. Det var en teori som flirtade med statens byråkrater, men också med besvikelsen och tröttheten över att arbetarna inte nått längre internationellt. Redan på 1920-talet uttalade Stalin att socialismen uppnåtts till “90 procent”. Ett makabert uttalande i ett extremt fattigt land där det som framför allt stärktes var förtryckarapparaten, just den apparat som enligt Marx och Lenin under socialismen gradvis kommer att dö bort.

“Socialism i ett land” gick emot allt vad marxismen står för. Bolsjevikerna under Lenin var ett internationalistiskt parti, väl medvetna om att den ryska revolutionen inte skulle kunna segra på egen hand. 

I slutet av 1920-talet gjorde den stalinistiska regimen en vänstersväng. Syftet var att göra sig av med hotet från de rikare bönder som gynnats av marknadsekonomiska eftergifter. Stalin, som skarpt kritiserat Trotskijs och vänsteroppositionens förslag om planering av ekonomin och frivillig kollektivisering av jordbruket, genomförde nu sin egen diktatoriska variant av denna politik. Bönderna tvångskollektiviserades med förödande svältkatastrofer som resultat. Planekonomin infördes med dekret och diktaturmetoder. Detta var stalinismens “tredje period”, en ultravänsterpolitik som under några år innebar att alla utanför kommunistpartierna stämplades som “fascister”. En ny sväng tillbaka till klassamarbete med borgerliga regeringar inleddes från Moskva 1934.

Trotskijs fullbordade analys av stalinismen, i Förrådda revolutionen som skrevs 1936, visar hur byråkratin kan uppnå snabba ekonomiska framsteg genom att imitera de utvecklade kapitalistiska Västmakterna. Men att byråkratin var oförmögen att utveckla kvalitet, teknik och konsumtionsvaror. Detta innebar att byråkratin inte kunde leda Sovjetunionen förbi de kapitalistiska staterna ekonomiskt, vilket i sig är definitionen på socialism – ett mer utvecklat land friare samhälle än kapitalismen. 

Sovjetunionen var ett övergångssamhälle. De oundvikliga kriserna måste leda till ny arbetarkamp med möjligheten till en politisk revolution, dvs en revolution som förändrar det politiska systemet men behåller det statliga ägandet. En sådan revolution skulle krossat diktaturen och infört demokratisk arbetarkontroll i ekonomin, dvs tagit steg till verklig socialism. 

Trotskij och den Fjärde Internationalen som grundades på hans initiativ, utvecklade ett politiskt program för en ny arbetarrevolution i Ryssland. Grundstommen var desamma som i Pariskommunen 1871, då arbetarna i Paris tog makten, och i bolsjevikernas program 1917. Det betydde att alla privilegier måste avskaffas; val av alla funktionärer; ingen förtryckarapparat; rotation på alla valda poster; fria fackföreningar och frihet för partier som inte tar till vapen mot revolutionen.

Det andra alternativet var kapitalismens återinförande. Trotskijs perspektiv var att detta skulle ske under byråkratins ledning. Stalin, och senare hans efterträdare, försvarade bara planekonomin och låtsades vara den ryska revolutionens arvtagare enbart så länge det gynnade dem. 

Trotskij förutsåg med andra ord den kommande krisen i Sovjet och Östeuropa, även om stalinismen på grund av andra världskrigets utgång överlevde längre än han trott. det kan jämföras med borgerlighetens bild av Sovjet som en oföränderlig betongkloss. 1980 gav det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Sverige, SSU, sin enda bok på årtionden. Den hette “Entrismen i Sverige” och var en polemik mot Offensiv. Här beskrevs Sovjet som “ett av världens politiskt allra mest stabila länder” i ett försök att kritisera att Offensiv förde fram Trotskijs analys av att stalinismen bara kunde utveckla ekonomin till en viss nivå och att kriser därför var oundvikliga.

Att kommunistpartierna världen över följde med och stödde stalinismen berodde på den ryska revolutionens enorma auktoritet. Den var det enda slaget där kapitalismen besegrats, vilket Stalin ständigt hänvisade till. Kommunistpartierna i resten av världen var yngre och svagare, och det nya systemet i Sovjet trots dess brister attraherade massorna, särskilt under kapitalismens djupa 30-talskris och det andra världskriget. I många partier var det också nya personer som stod i ledningen. På den Kommunistiska Internationalens kongress 1935 deltog inte en enda delegat som varit med vid grundandet 1919. Även inom de stalinistiska kommunistpartierna runt om i världen infördes diktatur – ledningens ord fick inte kritiseras. Partierna blev “ambassadpartier” vars främsta uppgift var att försvara Sovjetunionen. 

Det svenska kommunistpartiet, med namnet SKP fram till 1967 och därefter VPK till 1990, stod inte de andra partierna efter. På Stalins 70-årsdag 1949 skrev SKP: “Vi läser Stalin, vi studerar Stalin, vi lyssnar till Stalin och vi lär genom Stalin. Stalin, det är den proletära internationalismen, Stalin, det är freden.”

VPK och dess efterföljare Vänsterpartiet har aldrig på allvar analyserat stalinismen. V-ledarna har varken försvarat att de fram till 1990 fortfarande ansåg att Sovjet var socialistiskt eller tydligt sagt att systemet i Sovjet inte var socialistiskt. Trotskijs program, som byggde på Lenins program inför 1917, om att avskaffa privilegier, val till alla poster, fria debatter osv är inget som vänsterpartiet tagit till sig. Istället har de fullföljt ett av stalinismens mest utmärkande drag, nationalismen, genom att förneka behovet av en demokratiskt socialistisk arbetarinternational och ett helt och hållet ‘svenskt’ perspektiv. V-toppen har också i flera sammanhang gått samma väg som de före detta byråkraterna i öst och accepterat privatiseringar och åtstramningspolitik.

För socialister idag är analysen av stalinismen en nyckelfråga. Vi står för demokratisk socialism, vilket innebär både stöd till massornas revolutioner och kamp mot varje form av byråkratisering och diktatoriska tendenser. I denna kamp behövs medvetna socialistiska partier med massförankring, som samlas i en ny verkligt socialistisk arbetarinternational.

Vänsteroppositionens kamp

Stalin kunde definitivt konsolidera sin regim först efter ett decennium av ensidigt inbördeskrig. Trotskij och vänsteroppositionen hade starka rötter och stöd inom den ryska arbetarklassen. 1924 lanserade Trotskij ett program mot byråkrati inom parti och stat i boken Den nya kursen, som även publicerades i partitidningen Pravda. Trotskijs ställning var ännu stark. Stalin vågade ännu inte agera med organisatoriska åtgärder mot Trotskij.

Lenins tidigare medarbetare Kamenev och Zinovjev gav Stalins styre en bolsjevikisk fasad när de tre tillsammans ledde partiet i mitten av 1920-talet. Zinovjev var ordförande i både den Kommunistiska Internationalen och Petrogradsovjeten, medan Kamenev var partiledare i Moskva. Men Stalins allt starkare makt gjorde att de båda senare anslöt sig till Trotskijs opposition. Zinovjev uttalade då att hans stöd till Stalin var ett större misstag än när han 1917 offentligt motsatte sig oktoberrevolutionen.

Under 1926-27 visades oppositionens masstöd vid flera tillfällen. Tusentals anhängare slöt upp vid flera tillfällen för att protestera mot att oppositionsledare skickades iväg från Moskva på meningslösa “uppdrag” av Stalin.

Den 14 november 1927 uteslöts så Trotskij ur kommunistpartiet. Den norske författaren Yngvar Ustvedt citerar Trotskijs hustru Natalja Sedova om vad som hände när revolutionsledaren en månad senare skulle deporteras till Alma Ata i Kazakstan:

“Vid stationen hade en väldig demonstration ägt rum. Folkmassan stod och väntade. Man ropade: ”Leve Trotskij!” Men man kunde inte få syn på honom. Var höll han hus? Vid den vagn, som reserverats för vår räkning, hade det församlats en upphetsad skara. På taket av vagnen hade ungdomar placerat en stor bild av Leo Davidovitj. Folk hälsade det med entusiastiska hurrarop. Tåget satte sig i rörelse. En stöt, ännu en… Tåget rörde sig framåt ett stycke och tvärstannade. Demonstranterna hade sprungit och placerat sig framför lokomotivet, klamrat sig fast vid vagnarna och hejdat tåget, medan de ropade efter Trotskij. Ett rykte hade spritt sig bland massorna, att GPU:s agenter hade smugglat in Trotskij i vagnen och nu hindrade honom att visa sig till avsked. Upphetsningen på stationen var obeskrivlig. Det kom till en sammanstötning med milisen och GPU-agenterna, på bägge sidor blev folk sårade, och många arresterades. Tåget måste vänta i en och en halv timme, innan det kunde ge sig iväg. Strax därpå blev vårt bagage hemskickat från stationen. Telefonen ringde i ett: det var vänner som ville höra sig för, om vi var i säkerhet hemma, och som berättade om vad som utspelats vid stationen.”

När utvisningen senare genomfördes fortsatte Trotskij sin opposition. Han tog emot och skickade tusentals brev till anhängare över hela Ryssland, inklusive kritiken av Kommunistiska Internationalens program 1928 (som i år ges ut av Rättviseböcker i boken Tredje Internationalen efter Lenin).

Uteslutningen av Trotskij bekräftades av Stalins hårt dirigerade partikongress. Direkt efteråt uteslöts ytterligare 1500 partimedlemmar. Zinovjev och Kamenev gick med på att göra en förnedrande avbön där de “erkände” sin “brott” mot partiet. Dessa avböner blev de första stegen på den färd som slutade med att de båda revolutionsledarna avrättades av Stalin.

Det finns de som frågar varför Trotskij inte använde sin ställning inom armén för att besegra Stalin. Men kampen mellan stalinismen och oppositionen var inte en militär fråga, utan en politisk. Även de bästa idéer kan inte vinna om de inte har en stark materiell grund i samhället. Marxisterna, de medvetna arbetarna och ungdomarna, besegrades av en informell koalition av reaktionära skikt – byråkratin, de rika bönderna, de passiva massorna på landsbygden, kapitalisterna internationellt.

Den permanenta revolutionen

Den ryska revolutionen 1917 innehåller lärdomar även för idag, inte minst för revolutioner i den före detta koloniala världen. Likheterna med Ryssland är stora i länder med svag kapitalism, där en liten klick jordägare dominerar på landsbygden, med olösta nationella frågor och där arbetarklassen är i minoritet.

Ryssland i början av 1900-talet täckte en sjättedel av jordytan men stod för bara tre procent av världsproduktionen. Landet var beroende av utländskt kapital för investeringar, många industrier var multinationella. Tsarens regim var enorm hämsko, men den svaga borgerligheten fruktade arbetarklassen och massorna på landsbygden mer än de fruktade tsaren. 

Ur analysen av Ryssland utvecklade Trotskij teorin om den permanenta revolutionen. Den konstaterade att borgarklassen i Ryssland var för svag för att klara den klassiska borgerliga revolutionens uppgifter, som i den franska revolutionen 1789-1810. En av dessa uppgifter bestod i att lösa jordfrågan, dvs att avskaffa det feodala godsägarväldet. Men i Ryssland var borgarna i städerna ofta desamma som jordägarna, vilket gjorde att borgarna inte kunde lösa jordfrågan. På motsvarande sätt var borgarklasserna i de förtryckta nationerna – Polen, Finland, Ukraina – i beroendeställning till Moskva och alltför rädda för massorna för att leda en verklig nationell befrielsekamp. Borgarklassen var inte heller kapabel att störta tsaren och införa någon form av modernare regim som skulle gynna en snabbare ekonomisk utveckling.

Trotskijs slutsats blev att arbetarklassen måste stå i ledningen för revolutionen. Den stora bondemassan måste vinnas över på arbetarnas sida med ett program för en jordreform. Med arbetarna som enda kraft som kan genomföra de borgerligt-demokratiska uppgifterna kommer revolutionen oundvikligen att gå över i sina socialistiska uppgifter.

Trotskij var genom denna betoning tydligare än Lenin, som fram till 1917 använde den öppnare formuleringen ‘arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur’, även om han hela tiden underströk att arbetarklassen måste vara oberoende mot borgarna. Detta till skillnad från mensjevikerna som menade att de borgerligt-demokratiska uppgifterna måste slutföras av borgarklassen med arbetarnas stöd.

Den ryska revolutionen bekräftade Trotskijs analys. Under perioden från februari, när tsaren störtats, till oktober genomfördes inte en enda av den borgerliga revolutionens uppgifter. I syfte att smutskasta bolsjevikerna har t ex historikern Peter Englund talat om “den folkliga februarirevolutionen”. Men efter februari fortsatte första världskriget, jorden var kvar i godsägarnas ägo och svälten förvärrades. Det var först oktoberrevolutionen, arbetarnas maktövertagande, som lade grunden för att lösa den borgerliga revolutionens uppgifter. Med kapitalisternas väpnade svar på oktober påskyndades sedan de socialistiska uppgifterna, nationalisering av industrier och ekonomi.

Den permanenta revolutionen visar också att revolutionen är internationell, den kan inte stanna inom de trånga nationella ramarna. Den ryska revolutionen följdes av revolutioner i andra länder, framför allt Tyskland, som hade kunnat bryta Rysslands isolering och ändra världshistoriens gång. Stalins försök att tvinga tillbaka ekonomin i den nationella ramen och göra detta till kommunisternas politik, innebar både den Kommunistiska Internationalens och så småningom Sovjetunionens undergång.

Kampen mot fascismen

Hitlers och nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933 var ett katastrofalt nederlag för arbetarklassen i hela världen. Kommunistpartiets ledning, och än mer dess internationella ledning i Moskva, bar ansvaret för att nazismen inte stoppades.

Trotskij visade i sina analyser hur fascismen, med nazismen som dess tyska gren, skilde sig från andra reaktionära partier eller militära regimer. Fascismen var en massrörelse som uppstått ur den kapitalistiska krisen. Den organiserade det utblottade mellanskiktet i samhället – före detta bönder, småföretagare, studenter osv. Redan från första början var den en väpnad organisation som angrep arbetarkamp och arbetarorganisationer. Dess ultimata syfte var inte att upprätta en reaktionär diktatur utan att krossa varje form av arbetarorganisering.

Trotskij appellerade därför till arbetarpartierna, socialdemokraterna och särskilt kommunistpartiet, att ingå en enhetsfront för att stoppa nazisterna. Men båda partiledningarna var emot. Kommunispartiet var inne i den ‘tredje perioden’ och utmålade socialdemokraterna som “socialfascister”. De tog inte hotet från nazismen på allvar och trodde att Hitlers tid vid makten skulle bli kortvarig.

Kommunistpartiet hade sex miljoner väljare och 200 000 medlemmar, många med vapen, men lyfte inte ett finger i januari 1933. I mars förbjöds kommunistpartiet, tillgångarna konfiskerades och medlemmarna greps för att skickas till koncentrationsläger. Att detta inte skapade någon som helst debatt inom kommunistpartierna internationellt visade för Trotskij att den Kommunistiska Internationalen var död, precis som den socialdemokratiska Andra internationalen kollapsat vid första världskrigets utbrott när dess partier gav stöd till sina respektive regeringar.

Efter det historiska nederlaget i Tyskland valde Stalin att inte kommentera hotet från fascismen förrän 1934. Nu med en nygammal linje, att söka allierade bland borgare och regeringar. En pakt slöts med den franska regeringen om militärt samarbete. De närmaste åren inbjöds borgerliga partier till folkfronter mot fascismen. Men Tyskland hade redan visat att i avgörandets timme kommer borgarna att sluta upp bakom fascisterna för att slå mot arbetarna. Folkfronten blev med Trotskijs ord en “strejkbrytarkoalition” där enigheten innebar att arbetarnas krav inte kunde föras fram och än mindre kämpas för. 

Både i Tyskland och i Spanien ledde stalinismen till nederlag. Stalins zickzack-politik förvirrade och förlamade kommunistpartierna världen över. Att studera Trotskijs analyser och kritik av stalinismen är att förbereda sig för kampen mot rasism, fascism och högerpolitik idag.

Fjärde Internationalen

Trotskijs idéer under 1920- och 1930-talen byggde till största delen på hans erfarenheter av den ryska revolutionen. Den hade visat att arbetarklassen behöver att starkt, demokratiskt och politiskt medvetet parti. De tyska socialdemokraterna, som fram till första världskriget var det dominerande ‘marxistiska’ partiet, hade kapitulerat och blivit nationalister vid krigsutbrottet. Partiet var sedan på kontrarevolutionens sida 1918 medan den unga kommunistpartiet då var för svagt. Den reformistiska socialdemokratin erbjöd ingen väg framåt. Det gjorde inte heller stalinismen, vars politik ledde till nederlag internationellt och diktatur i Sovjet.

Trotskij arbetade från 1933 med att grunda den Fjärde Internationalen, vilket formellt skedde med en kongress 1938. Den stora fördelen var politisk. Trotskismen hade börjat som ett skällsord från stalinisterna, men var nu en politisk riktning med ett distinkt klassprogram. I det som kallades Övergångsprogrammet hade Trotskij och hans anhängare sammanfattat sitt program mot det kommande världskriget och för internationell socialism.

Men Fjärde Internationalen bestod samtidigt av ofta små organisationer som förföljdes av både stalinister och fascister, liksom av socialdemokrater och statens repression. Många ledande trotskister mördades under slutet av 1930-talet och andra världskriget. I några länder fick trotskismen trots detta masstöd – Sri Lanka, Vietnam, Bolivia. I andra, som i Sverige, fanns ingen trotskistisk tradition alls.

Den organisation som tog namnet Fjärde Internationalen efter andra världskriget var en samling organisationer som utan Trotskijs ledning och erfarenhet begick rader av misstag. Utmärkande var en principlös inställning till “nya rörelser” – det vill säga att de flirtade med Tito i Jugoslavien, maoismen, studentrörelser, gerillaismen och så vidare. De tappade betoningen av arbetarklassens avgörande roll samtidigt som det revolutionära programmet tonades ner. 

Rättvisepartiet Socialisterna är idag den svenska sektionen av ISA (International en internationell socialistisk rörelse som utgår från Trotskijs analyser, liksom av Marx, Rosa Luxemburg och Lenin, för att ingripa i dagens kamp och debatter i syfte att bygga en ny marxistisk international.