800 000 nya välfärdsjobb!

Foto: Spotmatikphoto

Av Miranda Schenk // Artikel i Offensiv

Arbetslösheten i Sverige fortsätter att stiga och är nu enligt SCB 9 procent. Arbetslösheten är kopplad till många av de problem vi ser i samhället idag, som skenande inkomstklyftor, hushållens försvagade ekonomi och en allt mer otrygg arbetsmarknad. Arbetslösheten utgör nämligen en grundbult i det kapitalistiska systemet och dess eviga jakt på tillväxt.

På regeringskansliets hemsida står det att ”arbetsmarknadspolitiken syftar till att alla människor som kan ska ha möjlighet att delta i arbetslivet”. Detta kan med lätthet tolkas som en strävan efter full sysselsättning, så är dock inte fallet. Svenska regeringar har under lång tid arbetat efter teorin att det finns en eftersträvansvärd nivå av arbetslöshet som gör att inflationen håller sig stabil. Resonemanget följer att högre lön ger ökad disponibel inkomst, vilket leder till ökad efterfrågan och därmed prishöjningar. Detta i sin tur skulle öka inflationen.

Ett överflöd av arbetskraft är ett effektivt verktyg för att hålla nere lönekrav, då missnöjda anställda lätt kan bytas ut. Arbetslösheten får dock inte stiga för högt, eftersom en för låg köpkraft istället leder till en lågkonjunktur. På grund av denna balansgång benämns den eftersträvansvärda nivån till något som nyliberalerna döpt till jämviktsarbetslöshet.

Allt ansvar för ekonomins hälsa läggs idag på individer. Till exempel uppmanar finansminister Elisabeth Svantesson hushållen att konsumera mera för att landet ska kunna ta sig ur lågkonjunkturen, samtidigt som lönehöjningar inte ens matchar inflationen. Trots det förväntas de också ha råd att agera buffert åt kapitalisters ökade kostnader så att vinstmarginalerna inte ska drabbas.

I ett system som dagens – en kapitalistisk ekonomi byggd på exploatering av arbete – står arbetaren alltid på den förlorande sidan. Även om arbetares ställning stärks när konkurrensen om jobb är låg och högre krav kan ställas på lön och arbetsvillkor så kommer den ökade personalkostnaden kompenseras med höjda priser i strävan efter maximal profit. På så sätt leder inte högre löner nödvändigtvis till en bättre levnadsstandard.

Alltjämt strävar kapitalismen efter utbytbar, och därmed billig, arbetskraft. Om företagen inte längre kan ha en, enligt dem, ekonomiskt gångbar produktion kommer de att flytta den till ett land där utsugningsmöjligheterna är större. En hög arbetslöshet leder till en råare arbetsmarknad, där folk är medvetna om sin utbytbarhet och ställer färre krav.

Problematiken fördjupas ytterligare när satsningar för att motverka arbetslösheten används till att forma en bild av Sverige och förse marknaden med vad den tycker sig behöva, snarare än att utgå från hur verkligheten faktiskt ser ut. Till exempel när näringsminister Ebba Busch motiverar planer för en gruva i Kiruna kommun med att det ger arbetstillfällen, när kommunen har en av de lägsta nivåerna av arbetslöshet i hela landet. Inte heller talas det om de jobb som går förlorade när kultur slaktas och kommuner tvingas skära ner då pengar istället ska gå till militär eller skattelättnader för de rika.

Arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) menar på att det inte är någon skam i att vara arbetslös. Det är inte sant – att inte arbeta ses som något omoraliskt och lättjefullt, ett personligt misslyckande. I de Ekonomisk-filosofiska manuskripten beskriver Marx vad kapitalismen har gjort med människan: ”[arbetaren har blivit en vara, och det ä r en lycka för honom om han kan sälja sig själv”. Långtidsarbetslöshet ökar risken för psykisk ohälsa och isolering. Förutom stigmatisering och dålig ekonomi beror det också på att arbetsplatsen har en central roll i människors liv. Det är där folk har sitt sammanhang och där de fyller en stor del av sina sociala behov.

Oron över att inte kunna betala för saker som mat och husrum leder till en desperation där risken ökar för att hamna i exempelvis kriminalitet eller anställningar med dåliga, rent av skadliga, villkor. Att folk inte kan försörja sig på legitima sätt är också hur skuggsamhällen uppstår.

Socialistiskt Alternativ har ett program för ett samhälle med noll arbetslöshet. Genom ökad personaltäthet och kortare arbetsdag med bibehållen lön skulle mängder av arbetstillfällen skapas. Nya jobb behövs. Till exempel skulle hundratusentals jobb kunna skapas genom den gröna omställningen. Skogsbruk och jordbruk på ett klimatvänligt sätt kräver mycket mer arbetskraft än vad dagens skadliga massproduktion gör. Arbetstempot är extremt uppskruvat idag. Svenskarna jobbar näst mest i Europa. Istället borde vi dela på jobben genom en kortare arbetsdag och att enklare jobb får komma tillbaka. Inom till exempel välfärden skulle 800 000 nya välfärdsjobb innebära mindre stress och en höjd kvalité, vilket hela samhället skulle gynnas av.

Men att slutgiltigt lösa arbetslösheten kräver en socialistisk samhällsomställning, med planerad ekonomi och där samhällets resurser fördelas rättvist.