Bertolt Brecht (1898 –1956) är en av 1900-talets största dramatiker och lyriker, och en synnerligen radikal politisk sådan. I sina många pjäser och dikter kritiserar Brecht kapitalismen ur många olika perspektiv. Men mellan raderna och i opublicerade verk kritiserade Brecht även stalinismen, trots att han arbetade för det dåvarande stalinistiska Östtysklands (DDR) statsteater. Brecht utvecklade också dramat som sådant med hjälp av marxismen som metod.
Efter att ha sett Tolvskillingsoperan på stadsteatern får man verkligen mersmak, Brecht känns fortfarande frän 50 år efter sin död. I Tolvskillingsoperan fascineras man av Mackie Kniven, gatans fräcka kung, men utan att fullt ut identifiera sig med honom. Det medryckandet står istället Kurt Weills musik för, med flera fantastiska stycken där sångens teman sticker ganska långt iväg ifrån handlingen.
Deltog i revolutionen
Brecht föddes i Augsburg i Tyskland 1898. Blott 16 år gammal
publicerade han sina första dikter. Vid 19 års ålder
började han läsa till läkare men övergav studierna
för att delta i den tyska revolutionen 1918 i Bayern, då arbetarråd
hade makten i över en tredjedel av Tyskland.
1918 skrev han sin första pjäs BAAL, där en förtappad
poet avslöjar bourgousiens ruttenhet.
När Brecht gör efterforskningar till en pjäs om vetemarknaden
fann han de borgerliga ekonomernas förklaringar otillräckliga
och börjar studera marxistisk ekonomi i en studiecirkel. Brecht
blev en övertygad marxist och förklarade att ”först
när jag läst Marx’ Kapitalet, förstod jag mina pjäser”.
År 1920 gick Brecht och hans nära vän Karl Korsch med i det
nybildade tyska kommunistpartiet (KPD), där Korsch blir invald i
centralkommittén.
Under trettiotalet blev fler och fler av Brechts pjäser förbjudna
och han flyr Tyskland efter att Hitler tagit över makten. Först
tog han sig till Finland, men åkte sedan raskt vidare till USA.
Där skrev han The Resistible Rise of Arturo Ui som skildrar hur
Al Capone tar över makten i Chicago med kapitalisternas stöd,
en uppenbar allegori på Hitler. 1948 flydde Brecht återigen
undan politisk förföljelse, denna gång orsakad av Mccarthyismen.
I östtyska Berlin grundade han den marxistiska Berlinensemblen.
Men Brecht vände sig emot det byråkratiska toppstyret i östblocket,
vilket var raka motsatsen till hans demokratiska socialism, för
Brecht förkroppsligad av arbetarråden.
Brechts lärostycken
Arbetarkamp och marxism ledde Brecht till att utveckla nya former för
teater. Inspirerad av arbetarråden (sovjeter) under tyska revolutionen
utvecklade Brecht sina s k lärostycken, vilket är en sorts
interaktiv teater. På samma sätt som alla i arbetarråden
kunde vara med och bestämma fick både publiken och skådespelarna
tillsammans bestämma handlingen. Ett av hans mest kända lärostycken är Åtgärden,
från 1930, där han presenterade ett kontroversiellt moraliskt
dilemma; huruvida man kan offra individen för flertalet.
Lärostyckena var en modell för teater för det socialistiska
samhället, där skillnaden mellan skådespelare och åskådare är
avskaffad.
De flesta av Brechts verk är skrivna enligt hans modell om episk
teater, där målet inte är att få åskådarna
känslomässigt engagerade i karaktärerna, utan istället
få dem att reflektera kring pjäsen. Brecht menade att en alltför
medryckande teater förhindrade ett kritiskt tänkande. Därför
försökte han skapa en så kallad alieneringseffekt, där åskådarna
skulle kunna tänka fritt kring pjäsen utan att tvingas identifiera
sig med någon särkild person. Ett bra exempel på hur
Brecht jobbar med åtskillnad mellan form och innehåll är
filmen Kuhle Wampe där en ung man återvänder hem efter
en lång dags letande efter jobb till tonerna av romantisk orgelmusik.
Brecht visade hur fruktsam en korsbefruktning av konst och politik kan
vara. Genom marxismen utvecklade han sin konst, genom konsten nådde
han ut med det marxistiska budskapet till massorna.
Nikolaj Cyon
