När Bolivias vänsterpresident Evo Morales den 1 maj deklarerade nationaliseringen av kolvätena, lovade han att ”de utländska bolagens plundring är slut … Vi börjar med att nationalisera gasen, och i morgon blir det gruvorna, skogen och alla naturresurser”. Lördagen den 3 juni inleddes också en ny jordreform med ett massmöte i staden Santa Cruz, där de första jordrätterna delades ut inför tusentals entusiastiska fattigbönder som invaderat det rika låglandets ”huvudstad” under ursprungsfolkens regnbågsfana.
Det handlar om avgörande frågor för Bolivias fattiga
majoritet, varav 64 procent har en lägre inkomst än 2 dollar
(14,70 kronor) om dagen. ”Om nationaliseringen av gasen och oljan återgett
oss värdighet och suveränitet inför världens ansikte,
kommer jordreformen att återge suveränitet och värdighet
till den otvivelaktiga nationella majoriteten: ursprungsfolkens byar
och bondesamhällen”, förklarade regeringens helsidesannonser.
Morales hade inför valet 18 december pressats att lova stora sociala
förändringar. Han, som sist av alla bolivianska vänsterledare
ställde sig bakom massrörelsens krav på att nationalisera
kolvätena i maj-juni 2005, hade redan fyra månader efter valet
genomfört en ”drygt halv” nationalisering av naturgasen.
Men lika lite som att de utländska oljebolagen exproprierats eller
sparkats ur landet, betyder jordreformen en omedelbar konfiskering av
de stora jordegendomarna, låglandets latifundior.
”Ingen redan brukad jord ska beslagtas”, försöker Morales
lugna de stora ranch- och godsägarna, oligarkerna.
Jordreform inleds
Jordreformen inleds också försiktigt med en fördelning
av allmänningar och statligt ägd mark till i första hand
indianbyar. Det ska ske i kommunala och kollektiva former, som innebär
en spärr mot skogsskövlingar eller att desperata småbönder
som efter 1953 års jordreform tvingas sälja jorden vidare. Ändå är
jordreformen inrikespolitiskt en betydligt hetare potatis än förstatligandet
av naturgasen, som har brett stöd även bland Bolivias små och
medelstora kapitalister och som alla presidentkandidater i valet tvingades
ge en läpparnas bekännelse till på grund av den allmänna
opinionen.
Jordreformen möter häftigt motstånd från de stora
jordägarna i den så kallade halvmåne, som inkluderar
provinserna Santa Cruz, Beni, Pando och Tarifa. Bolivias nationella jordägarfederation
hotar till och med att försvara medlemmarnas jord med vapen i hand.
Under den senaste veckan har också en jordockupant dödats
och tio skadats under en skottlossning.
”Vad Evo Morales tänker sig är en invasion av låglandets
produktiva jordbruksmark av folk från högländerna. En
kolonisation av Santa Cruz. En rörelse av folk från en kultur
till en annan … Manuset är skrivet av Chavez och Castro”,
hetsar Jose Caspedes, ordförande i Östra Jordbrukskammaren,
enligt Reuters.
Beslag av privat mark
Jordägarna är särskilt upprörda över regeringens
beredskap att i nästa steg beslagta och distribuera privatägd
mark som ligger i träda, förvärvats illegalt eller används
som säkerhet för lån och finansiella spekulationer. Det
ska inte heller räcka för jordägarna att betala skatt
för att jorden ska undantas. Landsbygdsministern Hugo Salvatierra
förnekar att regeringen planerar att flytta jordlösa indianer
från högländerna, men betonar att många jordägare
lagt beslag på sin jord illegalt, inte betalar skatt och håller
jordbruksarbetare halvt livegna. Sådan jord kan övertas utan
kompensation.
Trots att brukad jord inte rörs är reformens omfattning stor.
Morales planerar att under fem år fördela jordbruksmark som
omfattar 17 procent av landets yta – lika mycket som två Portugal.
Medan 1953 års jordreform på 40 år distribuerade 5
miljoner hektar till ursprungsfolkens och böndernas samhällen
ska denna gång 20 miljoner hektar distribueras på fem år.
MAS-regeringen inledde därefter fredagen den 16 juni en treårig
utvecklingsplan mot fattigdom, hunger och hemlöshet, som påminner
om Chavez sociala missioner i Venezuela. I denna ingår bland annat
löften om bättre offentlig service, alfabetiseringskampanj,
fri mat för skolbarn och satsning på infrastruktur som bostäder,
vatten-, gas- och eltillförsel och nya motorvägar. Planen beräknas
skapa 90 000 nya jobb per år och halvera den officiella arbetslösheten
från dagens 8,4 procent (majoriteten arbetar i den s k informella
sektorn), samt att minska andelen officiellt fattiga från 59 till
50 procent till 2011. Att även denna plan lämnar de rika i
orubbat bo visas dock samtidigt av uppskattningen att dagens enorma inkomstskillnader,
där de 10 procent mest välbeställda tjänar 25 gånger
mer än de 10 procent fattigaste, bara skulle reduceras till 21 gånger.
Utvecklingsplanens kostnad på 6,8 miljarder dollar (50 miljarder
kronor) hoppas regeringen kunna finansiera genom ökade intäkter
från den nationaliserade gas- och oljesektorn samt utländskt
bistånd och nya lån när de gamla avskrivs. Trovärdigheten ökar
av det entusiastiska stöd Bolivia får från Kuba och
Venezuela, enligt det Folkets handelsavtal som Morales undertecknade
med Fidel Castro och Hugo Chavez i Havanna dagen innan Bolivias nationalisering
av kolvätena den 1 maj.
Det betyder att Bolivia anslutit sig till ALBA – Venezuelas och
Kubas ”bolivariska” alternativ till Washingtons nyliberala
frihandelsavtal för Amerika, som på spanska förkortas
ALCA. Castro bidrar bland annat med 5 000 stipendier för medicinska
studier i Kuba, ett ögonsjukhus som ska operera 50 000 patienter
per år och en alfabetiseringskampanj som ska utradera fattiga bolivianers
analfabetism inom 30 månader. Även Venezuela lovar stöd
till hälsovård och utbildning, liksom kraftigt stöd till
utveckling och vidareförädling av Bolivias gas- och oljeindustri.
Chavez lovar också att köpa all soja som Bolivia inte kan
exportera till Colombia efter Uribes frihandelsavtal med USA.
Statens ökade roll
Statens ökade roll i ekonomin innebär enligt planeringsministern
Carlos Villegas ”en avveckling av den nyliberala politik som de
senaste årtiondena har impregnerat Bolivia för att bygga en
social och kommunal stat för ett gott liv”. MAS-regeringen
planerar också att öka beskattningen av gruvindustrin och återta
gruvor som inte investerat i statlig kontroll. Även ett f d statligt
smältverk för tenn, som idag drivs av schweiziska Glencore,
ska återtas av staten. ”Gruvorna, till exempel. Telekom och
elektricitet”, svarade vicepresident Alvaro Garcia Linera på en
Madridtidnings frågor om vilka sektorer som ska nationaliseras.
Den historiska valsegern 18 december 2005 med 53,7 procent för Evo
Morales innebar också att Bolivia för första gången
fick en indian som president, med rötter i både Aymara- och
Quechuafolken. Segern stärks av absolut majoritet med 72 av 130
platser i deputeradekammaren för hans ”paraplyparti” MAS – Rörelsen
till socialism – först bildat som ett politiskt instrument
för de cocaodlande småböndernas kamp mot USA-stödd
militär.
”Vattenkriget” år 2000
Att det var en valseger i svallet efter revolutionära massrörelser – som ”vattenkriget” i
Cochambamba 2000 och framförallt ”gaskriget” i oktober
2003 och igen i maj-juni 2005 – markerades också av att Morales
lät sig sväras in som president tre gånger. Först
inför ursprungsfolken vid Incatemplet Tiahuanaco, sedan inför
kongressen och sist inför de sociala rörelserna på Plaza
San Francisco. ”Jag kan göra fel, och då får ni
driva på mig – men aldrig svika”, lovade Morales, som
också markerade sin folkliga tillhörighet genom att mer än
halvera både sin egen, parlamentsledamöternas och de högsta
statstjänstemännens löner.
Morales radikala profil stärks av att flera ministrar hämtats
direkt ur de sociala rörelserna, som vattenministern Abel Mamani
från det radikala fästet El Alto och justitieministern Casimira
Rodriguez – en f d piga och fackledare för hemhjälpsarbetare
i hela Latinamerika – samt av Bolivias anslutning till Castros
och Chavez ”antiimperialistiska” kritik av USA. Detta trots
att vice-presidenten Alvaro Garcia Linera försäkrar att regeringens
politik siktar på 50-100 år av andinsk-amazonsk kapitalism
innan det kan bli tal om socialism.
Kritiska fack
Samtidigt har Bolivias radikala fackföreningsrörelse COB och
andra sociala rörelser goda skäl att bibehålla en kritisk
position till MAS-regeringen. Det var först på revolutionens
rand i maj-juni 2005 som Morales till sist distanserade sig från
den förre presidenten Carlos Mesa och lovade MAS-stöd för
en ”nationalisering utan expropriering” av naturgasen. Sju
av Morales sexton nya ministrar kritiserades också från första
stund av folkrörelser som El Altos förenade kvarterskommittéer
FEJUVE, gruvfacket och COB.
Farhågorna om regeringens politik har också fått ny
näring av Morales kompromiss med högeroppositionen och den
mäktiga ”medborgarkommittén” i Santa Cruz om
hur valet till den konstituerande församlingen och samtidiga folkomröstningar
om regionalt självstyre den 2 juli ska gå till.
”Det finns en massa hänglås som betyder att man inte kan förändra
saker från palatset … Jag känner mig som en fånge
bakom nyliberala lagar”, har Morales förklarat. ”I valet
erövrade vi bara regeringsinnehavet – med den konstituerande
församlingen vill vi erövra den politiska makten”, säger
han. Men av talet om en radikal konstituerande församling ”som är
suverän och av folket”, där Bolivias folkrörelser
skulle bidra till slutet för den gamla ”kolonialstaten”,
statens ägo av naturresurserna och en ökad roll för ursprungsfolkens
traditioner av deltagande direktdemokrati, blev det ändå bara
en valprocedur som gynnar de etablerade partierna.
Nationaliseringen av kolvätena, jordreformen och startskottet för
en flerårig utvecklingsplan mot fattigdomen betyder visserligen
att Morales parti, MAS – Rörelsen till socialism – nu
kan räkna med majoritet i den konstituerande församling som
väljs den 2 juli i syfte att utarbeta en ny grundlag. Men proceduren
har gjorts så komplicerad att det i praktiken utestänger de
sociala rörelser, som inte vill inkluderas på MAS egna listor.
Utanför ställs tiotals viktiga rörelser, som vattenkrigets
Coordinadora i Cochabamba, indianerna i CONAMAQ, det radikala gruvarbetarfacket
och fackföreningsrörelsen COB.
Små förändringar?
Att tre kandidater ska väljas från varje valkrets, två från
det vinnande partiet och en från tvåan, kan också betyda
att inget parti tillåtas dominera och driva igenom ”radikala” förändringar.
Vicepresidenten Alvaro Garcia Linera talar nu om en blygsam förändring
av bara 10-20 procent av grundlagen. Medan Bolivias regeringar själva
var lamslagna förra året har hela upplägget förberetts
av en intensiv insats från utländska politiker i lobbyorganisationen
Club de Madrid, som bland annat finansieras av EU-kommissionen. Allt i
syfte att främja samförståndsbeslut, med respekt för
tidigare makthavare, på basis av erfarenheterna från fredliga
regimskiften i länder som Portugal, Spanien, Rumänien, Sydafrika,
Colombia och Peru!
Även regeringens besked att Bolivia trots anslutningen till ALBA nu ändå är
redo att förhandla om ett handelsavtal med USA väcker nya farhågor
om den politiska kursen. Bolivia har också behållt sina band
med den andinska gemenskapen, CAN, som Chavez förklarade att Venezuela
skulle lämna efter Colombias och Perus frihandelsavtal med USA.
I torsdags förklarade Morales själv att det är en debatt
han nu tänker överlåta åt den konstituerande församling
som inkallas den 6 augusti.
Samtidigt är utrymmet ytterst begränsat för en balansgång
mellan Che Guevara – vars 78:e födelsedag Morales firade förra
onsdagen tillsammans med kubanska läkare på den plats frihetshjälten
sköts ihjäl 1967 – och Bolivias Club de Madrid-stödda
oligarker. Morales reformer har gett hans regering ett andrum som tvärt
tar slut den dag Bolivias arbetare och fattiga ursprungsfolk uppfattar
att han säljer ut deras grundläggande intressen av revolutionära
förändringar.
Arne Johansson
