Över hela världen växer avskyn mot de israeliska attackerna mot civila i Libanon. Bombattacken mot Qana i helgen, som dödade 37 barn, har skakat en hel värld. Med stöd av Bushadministrationen bedriver den israeliska regimen ett terrorkrig mot civila i Libanon.
Det var exempelvis en USA-tillverkad missil, avfyrad av den israeliska
armén, som dödade flyende libaneser i byn Taire. I dagarna
har dessutom USA-imperialismen lovat skicka nya än mer dödliga
vapen till den israeliska regimen. Enligt pressuppgifter ska det bland
annat handla om laserstyrda ”bunkerbomber”.
Hizbollah har svarat de israeliska angreppen med upptrappade raketangrepp
mot områden i norra Israel. Angrepp som främst dödat
civila, både israeler och palestinier. Men antalet döda i
Israel är långt färre än i Libanon.
Den islamistiska organisationen Hizbollah har blivit ”kriget mot
terrorismens” huvudfiende och den israeliska regimen har sagt att
målet för kriget är att ”krossa Hizbollah”.
Men det var inte länge sedan som Israel tvingades att dra sig tillbaka
från södra Libanon (år 2000), till följd av Hizbollahs
motstånd.
Stöds av fattiga
Det var genom sin kamp mot den israeliska ockupationen och i avsaknad
av en självständig arbetarrörelse som Hizbollah kunde
vinna stöd. Hizbollah vann stöd från alla grupper, inte
bara bland södra Libanons många fattiga shiamuslimer.
Stödet till Hizbollah måste också ses mot bakgrund av
de olika sociala välfärdsprojekt som rörelsen igångsatt
i form av skolor, sjuk- och hälsovård, vatten- och elförsörjning.
Hizbollahs framväxt inleddes under 1980-talet och var en reaktion
mot den israeliska ockupationen av Libanon.
Många shiamuslimer välkomnade till en början de israeliska
soldaterna när de tågade in i Libanon 1982. Men detta ändrades
snabbt när befolkningen insåg att det inte var några ”befriare” som
tågat in utan en ny ockupationsmakt.
Hizbollahs ledning är en politisk allierad till ayatolla Ali Khamenei
i Iran och dennes reaktionära islamistiska idéer. Även
om Hizbollah under vissa tidpunkter mer försökt framställa
sig som en icke-sekteristisk nationell rörelse som kan säkra
Libanons framtid och förena de förtryckta mot israeliska och
imperialistiska angrepp.
Hizbollahs politik och metoder sätter emellertid bestämda gränser
för rörelsens möjligheter att, under en längre tid,
bli en enande kraft.
Det kan tyckas ha gått månader sedan Hizbollah dödade
tre och bortförde tre israeliska soldater. Men bara tre veckor har
förflutit sedan denna aktion som genomfördes för att stärka
Hizbollahs ställning i Libanon. Det israeliska svaret på Hizbollahs
raid, i form av att kollektivt straffa miljoner libaneser, har gjort
att få idag på allvar kan hävda att det som nu utspelas
handlar om att frita två tillfångatagna soldater.
Misslyckats
Den israeliska regimens krig mot Libanon syftar inte enbart till att
försöka försvaga och isolera Hizbollah, utan har ett vidare
syfte; göra klart vem som är den starkaste militära makten
i regionen och att man inte är beredd att tolerera någon form
av opposition.
Ehud Olmert, Israels nya premiärminister, har också sina skäl
till kriget. Han vill skapa sig ett rykte som en militär hök
och på så sätt hålla samman och öka stödet
till det nya partiet Kadima som han leder.
Denna politik är dock dömd att misslyckas. Israels bombningar
av Libanon har fått som följd att stödet till Hizbollah ökat
bland shiamuslimer såväl som bland sunnimuslimer, kristna
och druser. Hizbollah ses idag allt mer som den enda rörelse i Libanon
som kan stå upp mot Israel och imperialismen. Detta tvärtemot
den isrealiska regimen som hade hoppats att kriget skulle bidra till
att försvaga Hizbollah och driva rörelsen bort från södra
Libanon.
”USA har fått lära sig i Irak att militär styrka inte är
nog för att påtvinga någon sina lösningar, Och
det gäller för Israel också”, kommenterade den
tidigare amerikanske säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski.
Kriget mot Libanon har kastat ett nytt brutalt ljus över USA-imperialismens
roll i Mellanöstern. Aldrig tidigare har Vita huset gett ett så öppet
och tydligt stöd till Israels krigshandlingar. Eller som den brittiska
tidningen Guardian skrev. ”Bush säger till Israel: Ni får
en vecka att bomba Hizbollah”.
Resultatet av Bushadministrationens politik kommer att ge upphov till
ett växande hat mot USA-imperialismen i Mellanöstern och på andra
håll i världen.
Efter misslyckandet i Irak och med sina militära resurser ansträngda
till bristningsgränsen (imperial overstretch), har USA-imperialismen
tvingats börja söka nya vägar för att nå det ”nya
Mellanöstern” man säger sig vilja skapa. Bushadministrationen
vill helst agera via ombud för att nå sina mål i Mellanöstern,
vilket betyder att man ger fullt stöd till Israels försök
att krossa Hamas och Hizbollah. Av samma skäl stödjer man fortfarande
den reaktionära och korrupta sunnidominerade elit som styr i Saudiarabien
och Iraks shiadominerade regering. (Irak står på randen till
ett inbördeskrig).
”Nytt Mellanöstern”
USA:s utrikesminister Condoleezza Rice har flera gånger deklarerat
att man inte stödjer kravet på eldupphör i Libanon. Trots
denna hållning kan det inte uteslutas att en växande vrede
mot Israels krig åtminstone tillfälligt tvingar Bush att försöka
ge sken av att vilja finna en förhandlingslösning för
att blidka en internationell opinion. Men Israels regering kan räkna
med USA:s stöd i kriget mot Libanon så länge regimerna
i Mellanöstern, särskilt i Libanon och Syrien, och Hizbollah
motsätter sig de villkor som de båda (Israel och USA) satt
upp för en överenskommelse.
Dessa villkor inkluderar bland annat att de två israeliska soldaterna
ska släppas fria, att Hizbollah ska dra sig tillbaka norr om Litanifloden
(cirka två mil från gränsen till Israel) och att Hizbollah
ska avväpnas. En internationell styrka ska sedan stationeras i Libanon
för att övervaka att dessa villkor efterlevs.
Den israeliska regimen ser gärna att imperialismen skickar trupper
för att klara av vad man hittills inte kunnat klara av – att
driva bort Hizbollah.
Trots att Israel är en av världens största militärmakter
har kriget inte utvecklats som man räknat med. Generalerna lovade
till en början att flygangrepp ensamt skulle kunna besegra Hizbollah
och stoppa raketbeskjutningen av Israel. Men så har inte skett.
Att Israel tvingats mobilisera tre armédivisioner är ett
bevis på misslyckandet.
Det nu pågående och ständigt upptrappade markkriget
i Libanon och mobiliseringen återuppväcker minnet av den enormt
impopulära invasionen 1982 och har redan börjat skapa splittringar
bland de styrande i Israel.
Internationell styrka
Eftersom det inte är troligt att Israel militärt kan besegra
Hizbollah och dess ledning inte kommer att acceptera Israels villkor,
blir det upp till en internationell styrka att försöka avväpna
Hizbollah. En internationell styrka med den uppgiften kommer att uppfattas
som en angripare och ockupationsmakt.
Ställd inför ett sådant scenario kan Hizbollah mobilisera
masstöd, inte minst bland shiamuslimerna, för att driva ut
en internationell styrka som i de flestas ögon ses som ett verktyg
för Israel och USA.
Om Libanons regering under press från USA-imperialismen tvingas
att skriva på en uppgörelse utan godkännande av Hizbollah
väntar sannolikt en snabb utveckling mot kronisk instabilitet och
kaos, vilket i slutändan kan leda till en syrisk invasion av Libanon.
Men än så länge har USA-imperialismen haft svårt
att finna stöd för sin idé om en internationell styrka.
Krigets fortsatta förödelse och nya oundvikliga blodbad kan
istället leda till upptrappade strider och en fullskalig israelisk
invasion samt ockupation.
Denna farliga utveckling ökar risken för ett nytt storkrig
i Mellanöstern.
Bland de arabiska massorna uppfattas Hizbollahs soldater som hjältar.
Hizbollah har rätt att försvara sig gentemot de israeliska
angreppen. Men vilken politik och taktik har egentligen möjlighet
att besegra Israels generaler och politiker?
Hizbollahs raketbeskjutning, som dödat israeliska judar och palestinier,
har inte försvagat regimen. Tvärtom, stödet för krigshandlingarna
mot Libanon har ökat (till idag 90 procent) bland israelerna.
Detta samtidigt som vanliga människor i Israel får betala
kriget med allt större umbäranden och arbetare inte får
ut sin lön.
De israeliska generalerna har sagt att Hizbollah har extremt goda soldater
i sina led. Men det handlar inte bara om militärt vältränade
kämpar utan Hizbollahs styrka kommer av dess stöd i södra
Libanon.
Mot krig och imperialism
Men Hizbollah har inte några politiska svar på den ekonomiska,
sociala och politiska kris som plågar Libanon och Mellanöstern.
Denna kris är en följd av kapitalism och imperialism och kan
bara lösas genom en kamp för ett socialistiskt Mellanöstern.
Det betyder en kamp för att störta den kapitalistiska regimen
i Israel och de korrupta regimerna i Mellanöstern. Ett socialistiskt
Mellanöstern skulle garantera alla nationella, etniska och religiösa
minoriteters demokratiska rättigheter, och samtidigt skapa förutsättningar
för massorna att ta full kontroll över regionens resurser.
Det är alternativet till krig och förtryck.
Ett första steg i denna riktning är att bygga en antikrigskampanj
i Israel och kämpa för att arbetarna och de fattiga i Libanon
liksom i andra länder förenas i självständiga organisationer.
Kevin Simpson
