För sex år sedan motsvarade den offentliga sektorns utgifter 55 procent av hela den svenska ekonomin, BNP (bruttonationalprodukten). Nästa år sjunker siffran till drygt 52 procent och 2008 till drygt 51, enligt siffror som pressenterades i den senaste vårbudget som socialdemokraterna och stödpartierna (vänsterpartiet och miljöpartiet) lade fram i april.
En procent av BNP motsvarade drygt 23 miljarder kronor 2005. Det här är inget socialdemokraterna och vänsterpartiet talar högt om och i kronor stiger förstås utgifterna och skatteintäkterna. Men att de offentliga utgifterna utgör en allt mindre andel av hela ekonomin är en trend sedan socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1994”, rapporterade radions Ekot 11 april.
Samtidigt som den offentliga sektorns andel sjunker så krymper också skatternas andel, eftersom de rika fått sänkt skatt efter att arvs- och gåvoskatten slopats, förmögenhetsskatterna sänkts samt reglerna för grundavdraget ändrats.
I somras presenterades exempelvis en undersökning som visade att av uppskattningsvis 10 000 miljonärer i Jönköpings län var det bara 7 000 som skattade för sina förmögenheter.
Samtidigt med denna fortgående plundring av den offentliga sektorn har inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökat. De senaste åren har präglats av ett ihållande miljardregn över de allra rikaste. I takt med att vinsterna slagit nya rekord har aktieägarna fått allt mer.
Ett tidstypiskt exempel är Holmens papperskoncern, som under de senaste sju åren delat ut mer till aktieägarna än vad man redovisat i vinst efter skatt. Fredrik Lundberg, Holmens storägare, har fått över 5 miljarder i utdelning. Det motsvarar löner och sociala avgifter för Holmens samtliga anställda under två år.
Låga lönelyft och ökad produktivitet – färre får göra mer – förklarar varför vinsterna ökar.
En tiondel av storföretagens vinster skulle räcka till att skapa 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn.
Avsaknaden av ett organiserat motstånd och ett kämpande stort arbetarparti märks, jämte den fackliga ledningens kapitulation, i att ”makteliten drar ifrån”, för att citera LO. Men vad har LO-ledningen gjort för att vända den utvecklingen?
Vad som nu krävs är att fackföreningarna förbereder sig för strid i den kommande avtalsrörelse, som en del i ett nytt låglöneuppror.
Som enda parti i valet säger Rättvisepartiet Socialisterna: Låt storföretag och rika betala – ta kamp för en socialistisk omfördelning.
Till skillnad från övriga partier, inkluderat vänsterpartiet som ibland talar om socialism, vill vi avskaffa kapitalismen och ersätta marknadens kaos med en demokratiskt planerad ekonomi. Det man inte äger kan man inte kontrollera, därför måste storföretag och banker förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styrning. Ett sådant förstatligande möjliggör en medveten och demokratisk styrning av ekonomin samt skapar förutsättningar för ett klasslöst samhälle.
Bara en socialistisk arbetarrörelse, med stöd av majoriteten, kan genomföra en sådan genomgripande samhällsförändring. En socialistisk arbetarrörelse utgör både fröet till ett nytt jämlikt samhälle och den kraft som kan avskaffa kapitalismen. RS kämpar för att återbygga arbetarrörelsen på socialistisk grund.
En röst på Rättvisepartiet Socialisterna i valet är en röst för bygget av en socialistisk arbetarrörelse – ett nytt arbetarparti och demokratiska, kämpande fackföreningar.