Mellanöstern efter Libanon

2006-09-05 22:47:04




Det 34 dagar långa kriget mot Libanon dödade mer än 1 300 libaneser och drev en miljon människor på flykt. 157 israeler fick sätta livet till, varav 118 soldater. Trots bombardemanget och invasionen av Libanon var den israeliska regimen oförmögen att uppnå ett enda av de mål man satt upp. Kriget mot Libanon avslöjade såväl den israeliska militärmaktens som USA-imperialismens begränsningar.

Vapenvilan har fått striderna att avstanna för en tid, utan att lösa de bakomliggande orsakerna till problemen och instabiliteten i Mellanöstern.
Förslagen i FN:s resolution om vapenvila, resolution 1701, som trädde i kraft 14 augusti, syftade mest till att försöka rädda ansiktet på den israeliska regeringen, ledd av Ehud Olmert. Efter Israels invasion ska enligt FN-resolutionen den libanesiska armén (15 000 soldater) tillsammans med en internationell styrka på 15 000 man ta kontroll över södra Libanon.
I resolutionen sägs vidare att Hizbollah ska avväpnas, men varje steg i den riktningen kan leda till nya strider. Det är uteslutet att den libanesiska armén kan ta sig an den uppgiften, det skulle leda till splittring och att många av dess soldater gick över till Hizbollah. Om den internationella styrkan försökte sig på att avväpna Hizbollah skulle den snabbt bli betraktad som en ny ockupationsarmé. Mot den bakgrunden talar imperialismen idag mindre om avväpning av Hizbollah och mer om en icke konkretiserad ”politisk lösning”.

Nederlag för Israel

Kriget mot Libanon 2006 slutade i ett kännbart nederlag för den israeliska kapitalismen, som på sikt kan ge upphov till en än mer riskfylld situation i Mellanöstern när den israeliska regimen söker revansch och på nytt försöker hävda sin dominans. Den fortsatta belägringen och de nya dödsoffren i Gaza är en varning.
”Inte sedan 1967 har Mellanöstern plågats av så många samtidiga kriser … som var för sig och tillsammans knuffar regionen snabbt mot avgrunden” (Le Monde Diplomatique i augusti). Om inte de arabiska och israeliska massorna själva kan ta kontroll över händelseutvecklingen hotar krigets barbari på nytt.
”Detta är inte bara ett militärt nederlag. Det är ett strategiskt misslyckande med långtgående och kännbara följder… I Gaza, Damaskus, Kairo och Teheran ser människor med gillande hur en liten gerillaarmé fick den israeliska militärmakten på knä”, kommenterade en skribent i den israeliska tidningen Haaretz. Krigets utgång är också ett nederlag för den amerikanska imperialismen. Inte mycket finns kvar av USA:s försök att skapa ”ett nytt Mellanöstern”.
Israels krigföring var en brutal kollektiv bestraffning av Libanons fattiga. ”På 34 dagar skapade den israeliska krigsmaskinen en förödelse som till och med överträffade det 20 år långa inbördeskriget”, menade en libanesisk journalist.

Såren kvar under lång tid

Vapenvilan har visserligen gett viss lindring av nöden idag, men under lång tid kommer effekterna av krigets förödelse att förmörka livet för hundratusentals libaneser som förlorat släktingar, vänner och sina hem.
Arbetare i Israel, både israeliska judar och palestinier, har också drabbats, om än inte i samma omfattning. Sällan har så många civila i Israel dödats i ett krig.
Arbetarna i Israel kommer nu att få betala kriget i form av sänkt levnadsstandard och nya nedskärningar. Krigets utgång bidrar inte minst till att börja slå sönder föreställningen som finns i Israel om att militärmakten, världens fjärde största, kan skydda invånarna mot yttre hot och garantera säkerhet.
Ett mål med den israeliska regimens krig var att besegra Hizbollah. Det fanns emellertid även andra mål. Den israeliska kapitalistklassen ville göra en klar markering om att man var den dominerande militära makten i Mellanöstern. Militäranalytiker i Israel använde termen ”avskräckningskrig”.
Enligt den israeliska regimen hade dess krigsmakt förlorat i anseende efter utmarschen från Libanon 2000 och misslyckandet med att totalt slå ned motståndet i Gaza och Västbanken. USA:s växande problem i Irak bidrog också till att försvaga bilden av Israel som en oövervinnlig makt. En annan orsak var Irans växande inflytande i Mellanöstern, delvis en följd av utvecklingen i Irak efter Bushs krig.

Kriget var planerat

I mer än två år planerade den israeliska regimen för krig och en massiv styrkedemonstration i Libanon. Vad man till sist väntade på var en anledning. Tillfångatagandet av de två israeliska soldaterna 12 juli gav den ursäkt man ansåg sig behöva.
USA-imperialismen var helt införstådd med dessa krigsplaner.
Den israeliska kapitalistklassen gjorde emellertid ett avgörande misstag när man underskattade Hizbollahs styrka och stöd. Redan innan kriget hade Hizbollah ett masstöd bland framför allt fattiga shiiter i södra Libanon.
Shiiterna är inte bara den största utan även den fattigaste av Libanons folkgrupper. En av de första större rörelserna bland shiiterna i Libanon kallades ”de utblottades rörelse”.
1974 beskrevs Beirut som ”Mellanösterns Schweiz”, men bara 0,7 procent av landets budget kom shiiterna till del, trots att man då utgjorde en femtedel av landets befolkning. Shiiterna drabbades också hårdast av den israeliska ockupationen av Libanon 1982-2000.
Hizbollah (Guds parti) växte fram som en reaktion på Israels ockupation. Hizbollahs ledning hämtade till en början inspiration från ayatolla Khomeinis islamistiska regim, som lyckades kidnappa den iranska revolutionen 1979.
Under senare år har Hizbollah emellertid försökt appellera till andra grupper i Libanon genom att framställa sig som en icke-sekteristisk rörelse som kämpar för alla libaneser.

Hizbollah ”motståndet”

Det tidigare målet om att skapa en islamistisk stat nämns aldrig av Hizbollahs nuvarande ledare Hassan Nasrallah. Från att tidigare ha kämpat under religiöst färgade slagord som ”islamiskt motstånd” valde Hizbollah att i detta krig beskriva sig som ”motståndet”. Hizbollah har också tagit steget in i parlamentet och regeringen samt hunnit med att bilda ett block med Michel Aoun, ledare för de kristna populisterna.
Hizbollahs olika välfärdsprogram har starkt bidragit till att man kunnat vinna stöd i södra Libanon. Hizbollah är Libanons nästa största arbetsgivare och sysselsätter 250 000. Efter kriget har Hizbollah erbjudit dem som förlorat sina hem drygt 80 000 kronor i återuppbyggnadsstöd och Hizbollah kan räkna med fortsatt stort ekonomiskt bistånd från Iran.
Även om Hizbollah under kriget mot Israel vann stöd och sympati bland alla libaneser är det bland shiiterna som man hämtar sitt starkaste stöd.
Vad gäller ideologi, bakgrund och internationella förbindelser är Hizbollah en religiös sekteristisk organisation med en icke-socialistisk politik, något som förhindrar rörelsen från att övervinna landets splittring. Särskilt i ett läge där de religiös-sekteristiskt färgade motsättningarna mellan shiiter, sunniter, kristna, druser och andra grupper skärps.
Bara en massrörelse med ett socialistiskt program kan förena Libanons arbetare och fattiga. I avsaknad av en sådan massrörelse skapas ständigt nytt utrymme för religiös sekterism och splittring.

Libanons framtid?

Förutsättningar för enad kamp och socialistiska partiers framväxt finns i Libanon och i andra delar av Mellanöstern. Men det krävs tid, kamp och nya erfarenheter innan socialismen kan slå rot, inte minst i dagens Libanon med den popularitet som Hizbollah åtnjuter.
Den israeliska armén kunde inte besegra Hizbollahs styrkor, men kan Hizbollahs taktik och metoder verkligen skydda Libanons massor från nya krig? Eller befria de palestinska massorna i Västbanken och Gaza? Visar Hizbollahs politik och program vägen mot avgörande förändringar i massornas livsvillkor och enad kamp mot imperialism samt israelisk aggression?
Under vissa villkor kan gerillakriget bli ett viktigt komplement i kampen för de förtrycktas befrielse. Men ensamt kan den aldrig besegra den israeliska kapitalismen och dess stat. Den israeliska krigsmakten mötte hårt motstånd i Libanon och fick till sist söka andra vägar att nå krigets mål, men det är inte detsamma som att den israeliska armén har tillfogats ett avgörande militärt nederlag. Hizbollah har inte styrkan att slå den israeliska staten och dess väpnade styrkor i spillror. Hoten från nya invasioner finns kvar så länge den israeliska kapitalismen består.

Socialistisk federation

Den enda metoden för att försvaga den israeliska staten går genom att riva upp det sociala konsensus den vilar på. Det vill säga att splittra Israel utefter klasslinjer, så att kapitalistklassen inte längre kan räkna med att de israelisk-judiska arbetarna sluter upp bakom dem i krig. Då måste de israelisk-judiska arbetarna vinnas för ett program för kapitalismens avskaffande och socialism. För att göra detta måste man också kunna besvara den oro som israelisk-judiska arbetare känner.
Hizbollah hade full rätt att försvara sig mot den israeliska aggressionen, men raketer mot civila i Israel bidrog till att arbetare slöt upp bakom regimen.
Det finns en israelisk nationell medvetenhet, som det inte går att blunda för. Men hur kan en framtid skapas där såväl de israeliska som de palestinska och arabiska massornas nationella rättigheter till fullo erkänns och respekteras? Under kapitalismen är en framtid i fred inte möjlig.
Den enda vägen framåt är att massorna själva tar kontroll över de resurser och rikedomar som finns i Mellanöstern, vilket kräver en kamp för en socialistisk federation i Mellanöstern där ett socialistiskt Palestina existerar sida vid sida med ett socialistiskt Israel.
Kevin Simpson

För fred och socialism i Mellanöstern – RS/Offensiv står för:

• Israel och USA ska betala krigsskadestånd och Libanons återuppbyggnad.
• Ingen svensk vapenhandel med Israel. Inga svenska trupper till Libanon.
• För alla hotade folks och samhällens rätt till självförsvar. Självförsvarskommittéer under demokratisk kontroll.
• Stöd bygget av en icke-sekteristisk rörelse i Libanon som enar de förtryckta i en kamp för nationellt oberoende och socialism.
• Stoppa imperialismens kamp om inflytande och olja i Mellanöstern. USA ut ur Irak.
• Stoppa belägringen av Gaza. Omedelbart tillbakadragande av den israeliska armén från palestinska samhällen.
• Bryt imperialismens och Israels ekonomiska blockad mot de palestinska områdena.
• Riv Israels apartheidmur.
• För ett socialistiskt Palestina jämsides med ett socialistiskt Israel och Libanon, som delar av en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern.
• Störta de korrupta och reaktionära regimer som styr i Mellanöstern. Förstatliga oljan, industrin och andra tillgångar under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.