Långtråkig realism

2006-10-04 13:01:47

FILM

Titel: Farväl Falkenberg. Regi: Jesper Ganslandt I rollerna: Holger Eriksson, David Johnson, John Axel Eriksson, m fl.

I Farväl Falkenberg har Jesper Ganslandt samlat barndomsvännerna för en sista sommar tillsammans. Filmen är en fiktiv dokumentär där skådespelarna spelar en tolkning av sig själva för att skildra vänskap, minnen och för att ta farväl till den lilla staden vid havet.

Genom att frångå den dramaturgiska modellen har Ganslandt försökt återge en känsla av hans relation till staden och barndomsvännerna i form av korta klipp, så som minnesbilder uppenbarar sig. Men då filmen blir mer som ett fotoalbum blir den också personlig endast för dem som upplevt bilderna.
Skådespelet känns totalt ärligt och avslappnat, men trots mycket naken hud kommer vi aldrig karaktärerna in på livet. Under filmens 1,5 timme långa speltid är det egentligen bara Holge och David som vi lär känna något närmre, medan övriga framstår rätt endimensionella.

Lever i en bubbla

För mig handlar filmen om begreppet tristess. De fem vännerna lever som i en bubbla där varken tjejer eller politik existerar. Barndomen är för länge sedan förbi, men framtiden och vuxenvärlden är något de fortfarande skjuter ifrån sig. ”Är dom vi om 20 år”, undrar David och tittar på deras föräldrar.
Farväl Falkenberg innehåller många träffsäkra iakttagelser från vardagen, men också övertydliga inslag som en bok med rubriken ”Bli lycklig” som i närbild ligger bredvid deprimerade Johns mamma som oroar sig för sonens hälsa.
Trots klockren vardagsrealism och härliga karaktärer blir filmen långtråkig och opersonlig.

Lina Westerlund