| FILMER |
| Titel: Sounds of Sand Regi: Marion Hänsel Titel: Wal-Mart – the high cost of low price Regi: Robert Greenwald Titel: It’s Winter Regi: Rafi Pitts |
Undertecknad har hittills hunnit med ett nätt axplock om tre filmer, Sounds of Sand från Afrikas öknar, It’s winter om iranska arbetare och en dokumentär om det amerikanska företaget Walmart.
Wal-Mart – the high cost of low price ska inte ses för sitt foto, sina klipp eller sin inkänningsförmåga – ur de aspekterna är Wal-Mart faktiskt en riktigt dålig film. Den är uselt filmad, sentimental och dubbar alla intervjuer med icke engelskspråkiga till outhärdlig amerikanska.
Däremot, och det är viktigare, lyckas den väl med att avslöja WalMart som ett företag som satt utsugning av sina anställda i system.
Filmen inleds från Wal-Marts företagsstämma, där vice vd:n skryter om att man lyckats med allt det senaste året: försäljningen, vinster, återinvesteringar – allt har ökat. ”We focus in doing the right thing and doing things right”. Under de resterande åttio minuterna ägnar sig filmen åt att montera ner den bilden med skoningslös effektivitet. I Michael Moores anda ställs den lilla människan (det svarta butiksbiträdet, det utkonkurrerade familjeföretaget, den kinesiska svältlönearbetaren) mot det enorma affärskonglomeratet.
Konsumentbojkott
Det är värt att påppeka att The high cost of low price inte är någon marknadskritisk film. Den hintar om konsumentbojkott, men vill inte säga något om det kapitalistiska systemet som sådant.Det är heller ingen antiamerikansk film. Med motståndet mot Wal-Mart verkar det ha gått som med motståndet mot Irakkriget: det har spritt sig vitt utanför de vänsterkretsar som av tradition brukar resa det. I filmen kommer det från en Baptistpräst som inte tycker att Wal-Mart är ”ett gott kristet företag”, från en medelålders patriot som ”älskar USA – jag skulle slåss och dö för det här landet” och från företagare som inte kan stå emot multijättens konkurrens.
Det står snart klart att det enda Wal-Mart kan göra på rätt sätt är att tjäna pengar på andras bekostnad. Det är företaget som gör 240 miljarder dollar i årlig vinst, men som ändå inte har råd att erbjuda sin personal sjukförsäkringar eller trygga anställningar.
Företagets policy är att aldrig betala ut övertidsersättningar och i filmen vittnar de anställda om hur de, trots att de är flexibla och ”ställer upp”, ändå inte får en lön de kan försörja sina familjer på. Wal-Mart lägger däremot stor energi på sitt antifackliga arbete: sedan en anonym lapp, med påskriften ”vi borde ha ett fack”, dykt upp i ett lunchrum, flögs två personer ur styrelsen in och övertog ansvaret för butiksdriften.
Länge mottogs Wal-Mart med öppna armar på orterna där man etablerade sig. Filmen säger att företaget erhållit 1 008 miljarder dollar i statliga subventioner. Men i takt med att Wal-Marts eftersmak, i form av stadscentra som tömts på butiker och människor som lever på svältlön och blir beroende av de statliga välfärdssystemen, börjat sprida sig, har protesterna ökat. Filmen slutar i en kavalkad av orter som kämpat för att hindra öppnandet av WalMartbutiker – och lyckats.
Filmfestivalen visar en hel del amerikansk independentfilm, som i många fall nog faktiskt kommer att gå upp i Sverige. Det är feel good-filmer som Little Miss Sunshine om en dysfunktionell familj i en folkabuss, slackerfilmen Things to do och den amerikanska undergroundfilmaren och grabbkomikern Kevin Smiths senaste Clerks II.
Asiatiskt och arabiskt
Bland de filmer som kan utses till årets film av festivalens sjtärnspäckade jury finns omtalade Shortbus, som handlar om (autentiskt?) gruppsex, Candy, en kärlekshistoria mellan junkies med Heath Ledger (Brokeback mountain) i huvudrollen, Day Night Day Night, som följer en kvinnlig självmordsbombare i New York timmarna innan hon ska genomföra sitt uppdrag och Science of Sleep av samme regissör som gjort skruvade Human Nature och The Eternal Sunshine of the spotless mind.Men det finns också gott om filmer som är gjorda utanför Hollywoods drömfabrik. Som alltid visas mycket östeuropeisk och asiatisk film, men i år uppmärksammas också arabisk film.
Sounds of Sand ingår i ett block där etablerade filmskapare presenteras. Med sina filmer brukar regissören Marion Hänsel uppmärksamma humanitära frågor. Sounds of Sand är inget undantag. Med bedövande vackert foto berättas historien om en familj i Sydafrika som tvingas lämna sin by i jakten på vatten. Det är en undergångshistoria: ju längre in i öknen familjen kommer, desto mer tryter vattnet – och med vattnet också medmänskligheten. I öknen härjar rebellgrupper, som erbjuder vatten och beskydd till priser som de fattiga resenärerna inte kan betala. Boskap är en handelsvara, men också kvinnor och flickor – och pojkar, att träna till soldater.
Västvärlden blundar
Sasha, yngst i familjen, spanar efter flygplan på himlen, de kanske letar efter oss, säger hon hoppfullt. Flygplanet blir ett västvärldens öga i filmen. Men det är ett oseende öga. Sashas pappa svarar ”jag tror inte ens att de vet om att vi finns”.Jag blev påmind. Efter denna skakande ökenupplevelse satte jag mig i salongen igen för att se iranska It’s Winter. I programmet presenteras den som en beskrivning av den iranska arbetarklassens tillvaro.
En man tar ett tåg från en snötäckt stad för att söka efter ett jobb någon annanstans till tonerna av en djupt vemodig persisk sång: ”de kommer inte att besvara din hälsning, för de har sina huvuden nerböjda i kragarna”. Kvar lämnar han sin fru, sin dotter och sin svärmor. De lämnas att klara sin försörjning på hustruns arbete som fabrikssömmerska.
Men så en dag dyker en bilmekaniker upp. Han har, enligt egen utsaga, hellre kul än att arbeta. I den lilla staden, där cheferna kan vänta med att betala ut lönerna i månader, passar han inte in.
It’s Winter förtjänar att ses för sin arbetarskildring och för en kärlekshistoria som berättas så sparsmakat och som har så många kulturella konventioner emot sig att den närapå passerar obemärkt.
Stockholms filmfestival pågår till och med den 26 november.
Ulrika Waaranperä
