| TV |
| Titel: China Blue Regi: Micha X Peled Visades: SVT1 30 nov kl 22.00 och SVT2 2 dec kl 15.55 |
Xiaoli hör till världens största proletariat, de som arbetar minst tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan för småpengar i Kinas exportindustrier. I hennes fall blev startlönen en halv yuan i timmen, något mindre än femtio öre! Arbetarna får sluta när chefen säger till. På en rittavla skriver man ”i natt jobbar vi”och då kan arbetspasset ta slut först vid fyra eller fem på morgonen.
”Den enda som är bra med nattarbete är att maten är gratis”, säger den okuvligt positiva Xiaoli. På den lilla fritid hon får, skriver hon egna kung fu-sagor där hon räddar sina föräldrar från fattigdom.
Den israelisk-amerikanske Michel X Peleds filmteam arresterades flera gånger under inspelningen och filmen är numera förbjuden i Kina. Chefen för Lifengfabriken, belägen i en förort till jättestaden Guangzao, är ingen annan än stadens före detta polischef.
”Hur kan en polischef bli kapitalist?” frågar sig Xiaoli, när hennes arbetskamrater diskuterar att strejka mot att chefen vägrar betala lönen.
Genom att visa de verkliga förhållandena, påpeka att Lifengfabriken faktiskt långtifrån är den sämsta och intervjua arbetaraktivister och sparkade, slår filmen hål på storförertagens bluff om ”etiska regler” och ”socialt ansvar” i låglöneländer.
Fabriksinspektioner är ett spel. De är ett sätt för de utländska kunderna (storföretagen) att lugna konsumenterna, inte att förbättra arbetarnas villkor, påpekar en före detta inspektör. Allmänt känt är att fabriksägarna varnas i förväg och de anställda skolas under hot för att ge ”rätt svar” under inspektioner.
De flesta kinesiska fabriker har falska bokföringar, till exempel kör arbetarna med två olika stämpelkort: det officiella och det riktiga.
Majoriteten av de anställda på jeansfabriken är unga kvinnor från den fattiga landsbygden. Xiaoli kommer från Sichuanprovinsen och har aldrig tidigare bott så högt upp som på fjärde våningen, där hon nu bor med elva andra unga tjejer, som delar ett litet rum i barracken som hör till fabriken. De flesta har falska ID-kort. Xioalis kompis Liping är bara 14 år.
Filmen visar det dubbla förtryck som drabbar dessa kvinnor som utgör två tredjedelar av arbetskraften i Kinas exportsektor. Förtrycket har tillspetsats av landets ettbarnspolitik. De flesta föräldrar önskar sig en son och därmed större ekonomisk säkerhet under ålderdomen.
”Skål för att ni ska få söner”, utropar chefen på en fest med anledning av att fabriken klarat av en stor order jeans till England.
Under den knappa en och halv timme man tittade på China Blue gjorde Xiaoli och hennes arbetskamrater 50 par jeans, står det i sluttexten. Tillsammans har de tjänat tio kronor!
Laurence Coates
