”Svanberg orolig för framtiden”, så löd en rubrik i Dagens Industri den 20 mars.
Det handlade om Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg, som i vilket fall
inte behöver vara orolig för sin framtid. Den är redan
säkrad, många gånger om.
Svanbergs tjänade i lön och bonus 23 miljoner förra året.
Lägg till en pensionspremie på 6, 9 miljoner och han hamnade
nästan på första plats i direktörernas löneliga.
Svanbergs aktier i Ericsson värderas dessutom till 460 miljoner
kronor.
Rekord i jobbslakt
”Att en miljon svenskar står utanför den ordinarie arbetsmarknaden,
nu när ekonomin är som starkast, är ett problem”,
säger Svanberg i intervjun och fotsätter: ”Jag är
orolig för vad som händer med Sverige på 15-20 års
sikt. Vi kommer att förlora fler jobb på globaliseringen
och frågan är hur vi skapar nya.”
Säger han som leder ett företag som satt rekord i jobbslakt.
Globalt har antalet anställda i Ericssonkoncernen mer än halverats
under 2000-talet. De största neddragningarna har gjorts i Sverige.
Ericssonkoncernen hade i slutet av 2005 cirka 21 000 anställda i
Sverige, att jämföra med 43 500 år 1999. Även 2005,
då företaget gjorde en rekordvinst på 33 miljarder kronor,
minskade antalet anställda i Sverige med 118 personer.
2005 var det år som Ericsson lade ner fabriken i Nynäshamn. Beslutet
kom som en chock. Bara några dagar innan beskedet om nedläggning hade
företagsledningen sagt till de anställda att de kanske inte skulle
få någon sommarsemester på grund av fyllda orderböcker.
”Orolig för barns framtid”
”Men jag är blågul i själen och vill att det ska gå bra
för Sverige. Jag står som de allra flesta svenskar bakom vår
välfärdsmodell. Jag är orolig för våra barns framtid
och för hur vi ska kunna klara våra åtaganden mot en åldrande
befolkning”, säger Svanberg. Som om det räddade jobben i exempelvis
Nynäshamn, Norrköping, Kumla eller några andra orter som drabbats
av Ericssons blågula jobbslakt.
Mångmiljonären Svanberg vill ha en ny moderatledd regering och pekar
ut Vietnam som ett föregångsland, eftersom ”där startas
50 000 nya företag per år”.
I Vietnam skryter de styrande med att lönerna är lägre än
i Kina och i november förra året rapporterade USA-tidskriften Newsweek
om att i Vietnam ”kan utländska företag få arbetare till
en kostnad av 35 dollar i månaden”.
35 dollar är 264 kronor och fackföreningarna är gula (företagsvänliga).
Bättre företagsklimat har Svanberg efterlyst – som i Vietnam
kanske?
Per Olsson
