”Pinochet mördare” ropade chilenare på Sergels Torg, Stockholm, i en samling efter nyheten om Augusto Pinochets död i söndags. I Chiles huvudstad Santiago slog polisen till med tårgas och vattenkanoner mot ungdomar som protesterade mot beskedet att ex-diktatorn skulle begravas med militära hedersbetygelser. Efter den USA-stödda militärkuppen mot socialisten Salvador Allendes regering den 11 september 1973 blev arméchefen Augusto Pinochet ökänd som Latinamerikas blodigaste diktator. Mellan 1973 och 1990 dödade hans terrorregim minst 5 000 vänsteraktivister och torterade hundratusentals. Nästan en miljon chilenare tvingades fly landet.
Pinochet hyllas av en krympande skara på extremhögerkanten som den som ”räddade Chile från kommunismen”. Genom att krossa alla demokratiska rättigheter och bannlysa fackföreningar lyckades militärjuntan som första regering i världen införa ett långtgående systemskifte med privatiseringar, avregleringar och lönesänkningar.
I mitten av 70-talet fick tiotusentals offentliganställda sparken, de offentliga utgifterna skars ned med 25 procent och 400 statliga företag reades ut till utländska kapitalister. Pinochet utplånade inte bara Allendeperiodens landvinningar utan alla välfärdsreformer under de föregående 40 åren. Sjukvård och pensioner privatiserades och 1987 hade andelen av befolkningen som levde i fattigdom fördubblats (från 20 till 44 procent) jämfört med 1970 års nivå.
Denna ”chockterapi” prisades av Världsbanken och andra imperialistiska låneorgan som skyndade sig att låna pengar till Pinochetregimen efter att man bojkottat dess föregångare.
Pinochet blev en hjältefigur för den internationella högern med nära band till bl a de nyliberala guruerna Friedrich von Hayek, Milton Friedman och Englands f d premiärminister Margaret Thatcher. När Bush försöker driva igenom en privatisering av pensionssystemet i USA är det just Pinochets pensionsreform 1981 som är förebilden – José Piñera, arbetsmarknadsminister under Pinochet, har anlitats av Bush som rådgivare.
Pinochets ekonomiska politik blev måttstock för IMF:s så kallade ”strukturella anpassningsprogam” i tredje världen och exporterades – under hot om indragna lån och andra sanktioner – till resten av Latinamerika. Det är just denna katastrofala politik som har gett upphov till dagens spektakulära vänstervåg i länder som Venezuela, Bolivia och Ecuador där nyliberalism – eller ”Pinochetism” – förkastas.
Chiles egna erfarenheter var långtifrån det ekonomiska under som Pinochets anhängare påstår. 1976 under ”chockterapin” kollapsade Chiles BNP med hela 13 procent.
Men det förkrossande nederlaget 1973 lade sig som en dödvikt på arbetarklassen och dess möjligheter att slå tillbaka. Det är egentligen först nu, med årets enorma ungdomsprotester mot den fortsatta nyliberala politiken som förs under den ”socialistiska” president Bachelet, som man kan prata om arbetarklassens återkomst. I maj och juni deltog över en miljon skolelever, lärare och andra offentliganställda i demonstrationer och en riksomfattande strejk mot den skolpolitik som infördes under Pinochetåren. Nu när en ny generation går ut i kamp är det högaktuellt att diskutera lärdomarna från 70-talets revolution och kontrarevolution och se till att en ny Pinochet förhindras.
Laurence Coates
