Anton Nilson, född 1887, dömdes till döden för att tillsammans med två andra ungsocialister, Algot Rosberg och Alfred Stern, ha placerat en bomb på utsidan av logifartyget Amalthea för engelska strejkbrytare i Malmö hamn under den stora hamnarbetarstrejken 1908. Avsikten var endast att skrämma, men en strejkbrytare dog och 23 skadades. Nilsons dödsstraff omvandlades till livstids straffarbete, i likhet med det straff som de två andra fått.
En massiv kampanj för att fria de dömda startade så småningom, som också fick stort internationellt genomslag.
I Sverige samlades 130 000 namn in för Amaltheamännens frigivande till högsta domstolen. Franska och engelska hamnarbetare hotade att blockera svenska fartyg om de inte frigavs.
Ett fritagningsförsök planerades också 1 maj 1917 då 5 000-10 000 arbetare tågade till det fängelse i Härnösand, en stad som då hade ca 8 000 invånare, där Anton Nilson satt inspärrad.
Att Anton Nilson och Algot Rosberg skulle friges blev det första beslut som fattades av den nytillträdda koalitionsregeringen med socialdemokrater och liberaler i oktober 1917.
Utan chans att få ett arbete i Sverige, begav sig Anton Nilson till Ryssland, där han blev pilot i det ryska inbördeskriget och kommendant för flyget vid den baltiska fronten. För sina tjänster blev han bland annat belönad av Leo Trotskij, befälhavare i röda armén.
Senare, när stalinismen växte sig starkare, flyttade Anton Nilson tillbaka till Sverige, där han blev aktiv i det så kallade Kilbomspartiet (den majoritet i Sveriges kommunistiska parti som uteslöts av Stalin) och propagerade under andra världskriget mot nazismen.
Anton Nilson blev 101 år gammal. In i det sista inbjöds han på otaliga möten för att berätta om sina erfarenheter för yngre generationer.
Han var också under 1980-talet fram till sin död hedersmedlem i Offensiv, efter att land och rike runt ha talat mot offensivarnas uteslutning ur det socialdemokratiska partiet, där han själv var medlem på äldre dar.
