Nu fylls Beiruts gator återigen av demonstranter. Många av dem har deltagit i de senaste veckornas protester mot Sinioras västvänliga regering som inleddes redan före jul. Men protesterna mot nerskärningar och privatiseringar har nu bilvit mer organiserade. I januari har Libanons 200 000 man starka fackliga federation (GLC, motsvarigheten till LO) hittills organiserat tre sittstrejker i protest mot regeringens ”reformer” som bland annat innebär skattehöjningar och uppsägningar.Reformen antogs av regeringen den 4 januari, som en förberedelse inför den givarkonferens som kommer att hållas i Paris i slutet av månaden. Konferensen, kallad Paris III, syftar till att ”hjälpa det krigsförstörda Libanon att betala sin 41 miljarder dollar (omkring 287 miljarder svenska kronor) stora skuld”. Libanons affärsvärld välkomnade enhälligt regeringens reformplaner. Affärsledare stödjer privatiseringarna och planerna på att strömlinjeforma den offentliga sektorn, inklusive att förlänga arbetsveckan till 36 timmar för statliga tjänstemän.
GLC uppmanade alla arbetare och de som motsätter sig regeringens ekonomiska reform, att delta i protesterna och att säga nej till varje skattehöjning, direkta och indirekta, liksom till de privatiseringar som innebär personalnerskärningar i den offentliga sektorn. Istället för arbetarfientliga reformer, krävde facket ett lönepåslag som matchar inflationen och en höjning av minimilönen, som legat kvar på 200 dollar per månad under de senaste tio åren.
Fackets begäran backas upp av oppositionen, styrd av Hizbollah, men också av FPM, fria patriotiska rörelsen, som tältade utanför regeringsbyggnaden under 35 dagar och krävde en ny ”enhetsregering”. Den ordinarie, väststödda regeringen består nu bara av 17 ministrar på grund av att sex shiitiska ministrar avgått och att politikern Gemayel mördades i november.
Oppositionen anklagar regeringen för att sakna legitimitet och inte längre representera det libanesiska folket. Men Sinioras regering fortsätter att bedriva en kapitalistisk politik, och påstår att en ökad investeringsgrad kräver sociala och ekonomiska reformer. Dessa reformer inkluderar en momshöjning, till 12 procent från dagens 10, till 15 procent före 2010, privatiseringar av mobiltelefonin och elsektorn. Sinioras regering siktar på att sälja sina andelar i Mellanösterns flygbolag och i det stora investeringsbolaget Intra Invest Company. Dessutom vill man privatisera vatten- och avloppssystemet och den internationella flygplatsen.
Arbetare säger nej till nyliberal politik
Fackföreningen GLC:s program omfattar att bekämpa arbetslösheten, vilket är helt avgörande för att förhindra den ”brain-drain” som pågår just nu, då välutbildade och unga tvingas söka sig utomlands för få jobb. För att häva den ekonomiska stagnationen måste produktionskapaciteten inom såväl industri som jordbruk och servicesektor höjas. Istället för den ekonomiska nyliberala politik som bara kommer öka landets skulder, påpekar GLC vikten av att istället satsa på att genast etablera ett socialt trygghetssystem. GLC:s ordförande, Ghassan Ghosn, betonade behovet av att reformera också administrationen genom att försäkra oberoendet för de institutioner som ska granska och bekämpa korruptionen och stölderna ur den offentliga kassan.Ghosn uppmanade alla partier och fackförbund att delta i den fredliga demonstrationen och begärde en sund finanspolitik: första steget borde bli att se över skattesystemet, så att det inte längre belastar arbetare och grupper med små inkomster. Ghosn sade att syftet med protesten var att ”hindra att Libanon blir en öppen konsumtionsmarkand som styrs av en globaliseringspolitik som missgynnar den nationella produktionen.”
Facket hävdar att regeringen avsiktligt misskött de statliga företagen fö ratt skapa opinion för en utförsäljning. Regeringen försvarar sig med att intäkterna kommer att användas för att minska statsskulden. Facket påpekar att de regeringar som suttit vid makten de senaste fjorton åren har misslyckats med att lösa problemen med höga priser och dålig infrastruktur, särskilt vad gäller elektricitet, olja och transport. Administrationerna har också misslyckats med att upprätta en nationell socialförsäkringsfond.
Oppositionen säger att man nu ska öka pressen gentemot regeringen genom att rösta mot Pariskonferensen och stödja de fackliga aktionerna. Både oppositionen och facket lovar fortsatta sittstrejker och demonstrationer, och att man kan komma att överväga att utlysa en generalstrejk om man inte får gehör.
Affärsvärldens talesmän påstår att ”uppoffringar” är nödvändiga om landets djupa ekonomiska och sociala problem ska kunna lösas. Men de menar inte att det är kapitalistklassen som ska göra uppoffringarna. Som vanligt är det istället arbetarklassen och de fattiga som kommer att ombes betala priset genom att exploateras och alieneras ytterligare. Den redan mycket begränsade statliga servicen kommer att skäras ner och privatiseras och som konsumenter kommer arbetare att bli än mer lurade! När regeringens talespersoner pratar om Libanons ekonomi – och särskilt om turistnäringen – glömmer de att nämna att majoriteten av Libanons arbetare inte ens har råd att åka in till Beiruts stadskärna och ta en kopp kaffe!
Imperialism och kapitalism: två sidor av samma mynt
Med en 29-sidig ”reform-PM” vill Siniora närma sig de utländska biståndsgivarna. Löftena om pengar som Libanon fått, är inte tillräckligt för att ta itu med landets alla ekonomiska och sociala problem. Och biståndet kommer inte att ges utan vidare. ”Givarländerna” inkluderar väst- och arabländer som kommer att kräva en nyliberal politik, så som privatiseringar i utbyte. Qatar har varnat för att privatiseringsprogrammet kanske inte kommer att generera tillräckligt med överskott om den politiska situationen förblir spänd.Siniora och hans regering har undvikit att svara på hur mycket pengar konferensen kommer att generera, men vissa källor uppger att man hoppas på mellan sex och åtta miljarder dollar i bidrag och förmånliga lån.
Västs plan för Libanon är att pressa fram ett införande av FN:s resolution 1701 och begär att också de som bryter mot nationell lag ska ställas inför en internationell domstol.
Demonstranterna som tältat i centrala Beirut sedan 1 december, kräver nu inte bara mer makt åt oppositionen, utan har lanserat en andra protestfas för att störta Sinioras regering. Exakt vad det här betyder är oklart, men Hizbollah, FPM och deras allierade säger att man planerar ”fler protester och störande aktioner för att försöka avsätta regeringen genom att paralysera landet.” Onsdag den 10 januari hölls en andra sittstrejk utanför energi- och vattenministeriet. Ett par hundra deltog, vilket var färre än väntat, å andra sidan deltog överraskande många studenter. Demonstrationen ringades in av armén och internationella säkerhetsstyrkor. Den tredje sittstrejken ägde rum i måndags, den här gången utanför telebolagets huvudkontor. ”Vi kommer att fortsätta protestera tills regeringen lyssnar på oss” löd texten på en av banderollerna och i sitt tal påpekade fackordförande Ghosn:
– Facket motsätter sig Världsbankens krav på ännu fler privatiseringar. Vi motsätter oss att man säljer ut folkets och statens egendom.
För ett självständigt arbetaralternativ
I april förra året deltog 300 000 studenter och lärare från den statligt finansierade skolan i en strejk i protest mot en regeringsreform som lärarfacket (LDBT) beskrev som ”ett hot mot alla tjänstemäns levnadsnivå”. Reformen syftade till att skapa kontraktsanställningar – med andra ord att ersätta fasta anställningar med lägre betalda jobb. Den massiva strejken tvingade regeringen att dra tillbaka ”reformen”.Det här är bara ett exempel på vad som är möjligt att åstadkomma om arbetare slår tillbaka som en enad och organiserad klass. När arbetare kämpar blir de mer medvetna om sin makt och om behovet av att stå enade, varför risken för religiösa och etniska splittringar minskar.
Tidigare underminerades varje försök till enad arbetaropposition i Libanon av sekteristiska ledare och högerpartier och konservativa fackföreningsledare. Men arbetare behöver en självständig och organiserad arbetarrörelse som styrs demokratiskt. Det betyder att demokratiskt valda styrelser ska hållas ansvariga inför dem de representerar. För att möta den nuvarande vågen av nerskärningar borde fackliga möten hållas lokalt och dagligen. Fackliga aktivister behöver, tillsammans med hela arbetarklassen, ett kampprogram mot storföretagens offensiv som backas upp av imperialismen. En massiv arbetarrörelse är vad som kan ena resten av regionens arbetare bakom det mest effektiva motståndet: det klassbaserade.
Socialister och marxister stödjer den libanesiska arbetarklassens kamp. Masskamp är vad som måste ställas mot det system som skapat fattigdom, krig och förtryck – masskamp för ett socialistiskt Libanon och en socialistisk federation i Mellanöstern. Först när regionens rika naturtillgångar får komma majoriteten till del kommer det vara möjligt att lösa arbetares och fattigas dagliga problem:
- Bygg en enad arbetarrörelse
- Bostäder, arbeten och social trygghet åt alla
- Avskaffa kapitalismen, avskaffa krig
- Ut med alla imperialistiska intressen ur Mellanöstern
- För socialistisk kamp – för ett arbetaralternativ
- För en libanesisk arbetarregering som agerar i alla arbetares och fattigas intresse
