Att arbetsmarknaden har blivit mer ”flexibel”- anställningsvillkor, löner och arbetstider sätts på företagens villkor – har fått allvarliga följder för arbetarklassen, särskilt unga arbetare och arbetarkvinnor.
Av Gunilla Leijon
Allt fler anställda tvingas stå till arbetsgivarens förfogande
dygnet runt utan att vara garanterade jobb eller ens den minsta jourersättning.
Det är framförallt ungdomar, kvinnor och invandrare som tvingas
ta jobben som ”ring-och-springvikarier”, timanställda
osv. De har blivit den moderna kapitalismens daglönare. Värst
har medlemmar i Hotell- och restaurangfacket drabbats, där mer än
var fjärde är visstidsanställd och det är speciellt
ungdomar som hänvisas till de tillfälliga jobben med ”McDonaldsvillkor”.
130 000 av de drygt 600 000 fasta jobb som försvann under första
halvan av 1990-talet har ersatts av tillfälliganställda och
idag har mer än en halv miljon människor endast en tidsbegränsad
anställning. Bara mellan 2002 och 2003 försvann 20 000 fasta
jobb medan de tidsbegränsade ökade med ungefär 15 000.
Den osäkraste varianten – behovsanställning – har
ökat stadigt från att 1990 varit ungefär 40 000 till drygt
125 000 förra året.
Det är en borgerlig myt att ungdomar vill ha lösa anställningsformer
för att prova olika yrken eller att välutbildade vill ha projektanställningar
där de kan få utlopp för sina kreativa idéer. Högst
upp på dagordningen hos det stora flertalet står fasta, trygga
jobb (96 procent enligt tidningen Arbetsmiljö). Ändå tvingas
nästan hälften av LO-kvinnorna under 25 år och var tredje
mellan 25 och 30 år ta tillfälliga jobb. Enligt Ams var mer
än hälften av de lediga jobben i Sverige förra året
tillfälliga.
Under trycket från konkurrensen i den globala kapitalismen och för
att öka vinsterna satsar företagen på ”just-in-time-produktion”
och andra typer av slimmade organisationer. De kringgår den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Lagen om anställningsskydd och kollektivavtal har
mer och mer blivit uddlösa verktyg i den fackliga kampen. EU:s förslag
till tjänstedirektiv, där arbetare ska kunna arbeta i ett annat
EU-land tillfälligt med samma villkor som i hemlandet, ifrågasätts
med rätta i fackliga kretsar. Går det igenom luckras den inhemska
lagstiftningen och kollektivavtal upp ännu mer med dumpning av löner
och villkor som följd.
Sjukpenning
De som har tillfälliga jobb har betydligt sämre villkor än
fast anställda. De utestängs ofta från personalmöten
och har inget inflytande över arbetstidens förläggning.
De får, enligt intervjuer i Dagens Arbete, sämre skyddsutrustning
och inga möjligheter till vidareutbildning. De får inte heller
rabatterad friskvård och hälsokontroller, trots att det finns
en lag som förbjuder diskriminering av visstidsanställda. Allvarligast
är att de inte heller vågar påtala brister i arbetsmiljön
med rädsla för att inte få nytt jobb.
De riskerar också att komma i kläm mellan arbetsgivaren och
Försäkringskassan när det gäller sjuklön och
sjukpenning. Just nu pågår en rättstvist med Försäkringskassan
om en timanställd vårdare som varken fick sjuklön eller
sjukpenning de första 14 dagarna under sin sjukskrivning i samband
med en operation. Vårdaren hade arbetat kontinuerligt sedan 1998
som timanställd vårdare på ett servicehus i Bromma i
Stockholm. I samband med en operation blev han sjukskriven och eftersom
han visste om operationen skrev han inte upp sig för några
jobb och han blev därför utan sjuklön från arbetsgivaren.
Men Försäkringskassan ville inte heller betala ut sjukpenning,
eftersom arbetsgivaren tidigare betalat sjuklön till honom, trots
att tillfälligt anställda enligt lagen har rätt till sjukpenning
om det kan antas att de skulle ha jobbat. Vårdaren skulle enligt
länsrätten få sjukpenning, medan kammarrätten gick
på Försäkringskassans linje och nu ska regeringsrätten
pröva frågan.
Tillfälliganställda får inte heller samma rätt till
semester och speciellt inte under sommaren. Journalistförbundet rapporterade
om en av deras medlemmar som inte fått mer än två veckors
sammanhängande semester under de senaste fem åren. En annan
har under fem år tvingats byta arbetsplats 13 gånger. Journalistförbundet
menar i en rapport att mediearbetsgivarna systematiskt kringgår
Lagen om anställningsskydd genom att endast ge vikariat i 11 månader.
De undviker därigenom att de anställda ska få företrädesrätt
till nya jobb, vilket de får efter 12 månaders arbete.
Tvärtom vad företag och borgerliga politiker ofta påstår
så leder vikariat, projekt- och behovsanställningar sällan
till något varaktigt jobb. Sannolikheten att en vikarie har fast
jobb efter två år är knappt 20 procent, och för
behovs- och projektanställda ungefär 15 procent, visar en avhandling
som nationalekonomen Mårten Wallette vid Lunds universitet gjort,
och minst chans har utlandsfödda. Det har blivit vanligare att fast
anställda sägs upp och återanställs som tillfälliga.
Saab Automotive i Trollhättan har vid två tillfällen sedan
personalstyrkan minskades återanställt 50 anställda på
viss tid för att klara produktionen. Företagen har då
kunnat välja och vraka mellan de uppsagda som har företrädesrätt.
FAKTA • Uppemot 1,5 miljoner människor i Sverige är strukturellt
arbetslösa, enligt professor Lars Magnusson på Arbetslivsinstitutet,
om man räknar in alla som har tillfälliga anställningar,
studerar för att de saknar jobb, långtidssjukskrivna,
daglönare samt andra lösa grupper. |
”Slaveri”
Att ungdomar drabbas speciellt hårt av de dåliga villkoren
märks tydligast nu under sommaren. I SVT:s Uppdrag granskning visades
hur arbetare från Polen utnyttjas på kringresande tivolin.
De anställda talade om en ”outhärdlig situation”,
om ”slaveri” och vittnade om löner på 1 300 kronor
i veckan, som dessutom ofta frös inne. De berättade om arbetspass
på uppåt 40 timmar och en veckoarbetstid tre gånger
så lång som den svenska 40-timmarsveckan. Det framkom också
att Hotell- och Restaurangfacket inte hade någon som helst koll
på det här. HR har sedan de tog över tivolibranschen från
Musikerförbundet 2001 inte tecknat ett enda kollektivavtal.
LO:s hjälptelefon för ungdomar har redan innan sommaren fått
samtal från nästan 600 sommarjobbare, många av dem inom
hotell och restaurangbranschen. De sommarjobb kommunerna erbjuder har
enormt låga löner. Värst är Uddevalla, Lund, Motala,
Åmål och Alvesta som bara betalar ut 23-25 kronor per timme.
I sju av tio kommuner har facket godkänt de extremt låga lönerna.
En annan konsekvens av de osäkra villkoren för unga är
att de tvingas bo kvar hemma allt längre. Idag bor nästan tre
av fyra i åldern 19-20 år hemma, mot varannan för tjugo
år sedan. Det blir också vanligare att arbetarfamiljer som
inte har råd att försörja ytterligare en vuxen tvingas
slänga ut sina ungdomar trots att de ännu inte kan försörja
sig. LO menar också att de osäkra jobben ligger bakom det rekordlåga
barnafödandet.
Marknadsanpassningen av löner och arbetsvillkor har underlättats
av politikernas beslut om avreglering och privatisering. I samband med
varje upphandling har företagen, speciellt i de personalintensiva
verksamheterna inom vården och kollektivtrafiken, konkurrerat med
arbetsvillkor och löner. Anbudet har gått till det bolag som
bjudit lägst och alltså har sämst anställningsvillkor.
Sedan Swebus tog över busstrafiken i Södertälje från
SL, Storstockholms lokaltrafik, har de slimmat organisationen så
hårt att busstrafiken skulle falla direkt om de inte kunde ta in
timanställda. Arbetstiderna är så ”flexibla”
att 8-timmarsdagen har förlorat sin betydelse. Ofta är det 13-timmars
arbetsdag, där bussföraren bara får köra under de
intensivaste timmarna och de får därigenom bara 5-8 timmars
lön.
Även utbildningssystemet har blivit mer uppkopplat till att utbilda
arbetskraft till den flexibla arbetsmarknaden, vilket några kommuner
tagit fasta på och profilerat gymnasieskolorna på det temat.
Visst är det bra med en bred utbildning som kan öppna dörrarna
till många yrken, men det motverkas av att företagen samtidigt
får ett ökat inflytande över utformningen av gymnasieskolorna.
Till exempel drivs Industrigymnasiet i Södertälje av Scania,
och då blir utbildningen snarare skräddarsydd för just
de specifika företagen.
Man kan med rätta fråga sig, vad har facket gjort under den
här perioden? Försämringarna har kunnat genomföras
utan större fackligt motstånd.
Kommunalstrejk
Förra årets Kommunalstrejk var ett viktigt trendbrott vad gäller
strejker. Strejken utlystes på grund av trycket från medlemmarna
och kunde ha nått mycket längre vad gäller löner
och arbetsvillkor, men sveks avledningen. Frånvaron, förutom
elstrejken, av större strejkerunder årets avtalsrörelse
visar att fackledningarna inte är beredda på att utmana arbetsgivarna.
Företagen kunde genom det nästan obefintliga fackliga motståndet
få igenom, förutom låga procentpåslag, ännu
mer av lokal lönesättning, vilket underlättar för
företagen att anpassa lönerna till företagets ekonomi,
och mer flexibla arbetstider.
LO har med ledningens högervridning, som hänger samman med socialdemokratins
utveckling till ett borgerligt parti, gått från kollektiva
krav till att acceptera individuella villkor. Från kamp till försäkringslösningar
– vilket inte minst omställningsavtalet som slöts i våras
mellan LO och Svenskt Näringsliv visar. Avtalet handlar inte om att
rädda jobben utan är istället en försäkring som
kan ge individuellt stöd till uppsagda när ett företag
läggs ned, så att de kan ”ställa om” till
de arbeten arbetsgivarna efterfrågar.
Fackföreningsrörelsen har blivit mer uppknuten till kapitalet
genom att de placerar en ökande andel av medlemmarnas pengar i fastigheter,
aktier och andra värdepapper. Metall fick förra året in
309 miljoner kronor på sina placeringar, men det kan vid börsras
och felplaceringar mycket väl handla om det motsatta. Genom att facket
placerar pengar i aktier ges arbetsgivarna ett större inflytande
över t ex konfliktfonder, något de kan komma att utnyttja under
framtida strejker. Att Metall får en minskande del av sina inkomster
från medlemmar beror också på att man genom företagsnedläggningarna
och en ökad andel tillfälliganställda tappat medlemmar.
Metall har trots medlemstappet 4,7 miljarder kronor i eget kapital –
pengar som skulle kunna användas till öppen kamp för att
rädda jobben och stoppa marknadsanpassningen av löner och arbetsvillkor.
Under LO-kongressen behandlades ett dokument, ”Bättre byten”,
som är ett försök att skapa en ny samförståndsanda.
”Utmaningarna som Sverige ställs inför är många
och svåra. Lösningar som är både socialt och ekonomiskt
långsiktigt hållbara kan bara nås i breda överenskommelser
mellan flera parter i Sverige”, skriver LO i presentationen. De
pekar helt riktigt på att konflikten mellan arbetsgivarens krav
på flexibilitet och de anställdas krav på att ha rimliga
förutsättningar för att kunna kombinera familj och arbete
kommer att skärpas. Men de tar inte upp ett ord om att LO-ledningen
stött s-regeringen i den här utvecklingen inklusive stöd
till företagens dramatiska förändringar med jobbslakt och
flytt utomlands.
Facklig mobilisering
LO påstår att de vill begränsa arbetsgivarens möjligheter
till inhyrning av personal och upprepade tidsbegränsade anställningar
– krav som stöds av medlemmarna – men att tro att man
når dit med ett samhällskontrakt är helt taget ur luften.
Utvecklingen de senaste decennierna visar att ”samförståndsandan”
från det ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget är
förbi. Det är endast genom kollektiv klasskamp som facket kan
slå tillbaka arbetsgivarens krav på ökad flexibilitet.
För att klara det krävs att fackmedlemmarna mobiliseras.
Socialister ska vara de bästa kämparna för tillfälliganställdas
rättigheter och för att facket tar strid för fasta, trygga
jobb till vettiga löner. Unga arbetare måste se sig som spjutspetsar
på jobbet i försvaret av daglönarnas rättigheter.
Unga tillfälliganställda är ofta inte ens medlemmar i en
fackförening, så det handlar också om att bygga upp fackföreningen
från botten. Att få igång aktiva fackliga ungdomsgrupper
är ett viktigt steg i att bygga en opposition som kan utmana den
fackliga ledningen. Vi får inte låta oss hindras av att vi
själva endast är visstidsanställda, även om vi naturligtvis
samtidigt måste sköta jobbet så bra att vi kan ha en
rimlig chans till ett fast jobb.
De senaste årtiondenas försämringar på arbetsplatserna
hänger samman med urartningen av socialdemokratin, fackföreningsrörelsen
och vänsterpartiet kopplat till kapitalistklassens marknadsekonomiska
offensiv efter Sovjetunionens kollaps. För att vända utvecklingen
krävs revolutionära metoder, ett nytt arbetarparti och omfattande
facklig kamp både internationellt, nationellt och lokalt.
Den ökade flexibiliteten, och att fasta jobb ersätts av tillfälliga,
är en del av kapitalismen där företagens vinstintressen
styr produktionen. För att stoppa denna utveckling permanent krävs
ett helt nytt samhällssystem – där produktionen sker för
att tillgodose behov.
| Rättvisepartiet
Socialisterna står för: • Fasta jobb – inga moderna daglönarsystem. • Fackförbunden, LO och TCO måste ta kamp mot flexibilitet på arbetsgivarnas villkor. • Lika lön för lika arbete – bort med ungdomslönerna. • Nej till konjunkturanpassade och individuella löner. • Riv upp privatiseringarna och stoppa avregleringarna. Löner och arbetsvillkor ska inte vara konkurrensmedel. • För demokratiska och kämpande fackföreningar. Bort med pamplöner och fallskärmar – fackliga företrädare ska leva på samma villkor som sina medlemmar. • Bryt marknadens diktatur. Förstatliga storföretag och banker under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. • För en demokratisk planerad ekonomi för att tillgodose sociala, miljömässiga och arbetsmarknadsmässiga behov – i Sverige och resten av världen. |
