Redan innan jul skakades fackförbundet Sif av ett uppror mot att fackledningen ställt sig bakom den gemensamma avtalsplattformen från Facken inom industrin inför förhandlingar om Industriavtalet. Nu pressas fackledningen av teknikarbetsgivarnas urusla bud och medlemmarnas krav på rejäla lönelyft.Genom Facken inom industrin samverkar Sif, Sveriges Ingenjörer, IF Metall, Pappers, Livs, Grafiska och Skogs- och träfacket inför förhandlingarna med arbetsgivarna om det så kallade Industriavtalet.
När en plattform inför förhandlingarna skulle förhandlas fram ställde sig Sif-ledningen bakom förslaget utan någon demokratisk debatt inom förbundet. Tre av Sifs fem avtalsdelegationer protesterade.
”Man skulle ha vänt sig till branschdelegationerna innan man låste sig vid förslaget till plattform för Facken inom industrin”, säger Arne Kastö, ordförande i delegationen FI Teknik (Sif-tidningen nr 1-2007).
Kraven är för låga
Missnöjet riktar sig inte bara mot bristen på demokratisk process utan också mot att lönekraven är för låga. Facken inom industrin kräver låga 3,9 procent medan Sif:s teknikdelegation vill ha 5,9 procent.Efter att Sif-ledningen ställt delegationerna inför fullbordat faktum så böjde sig de upproriska delegationerna, som dock skickat en erinran till Sifs förbundsstyrelse.
I Sif-tidningen (nr 1-2007) tvingas förbundets jurist, Ulf Åkesson, i en krönika försvara Industriavtalet. ”Industriavtalet har varit verksamt under tre avtalsrörelser 1998, 2001 och 2004. Under hela perioden har medlemmarna i de samverkande förbunden fått reallöneökningar.”
För ett kämpande fack
Vad Ulf Åkesson glömmer att säga är att under denna tid har produktiviteten (produktion per anställd under viss tid) i industrin ökat dramatiskt. De senaste åren har produktivitetsökningen i svensk tillverkningsindustri varit sju procent per år! Eftersom lönerna inte har varit i närheten av att följa produktivitetsutvecklingen så har istället företagens vinster skjutit i höjden. Mer har alltså gått till kapitalisterna, på löntagarnas bekostnad.Detta är något Sif-delegationen FI Teknik vill ändra på.
”En fackförening med självaktning borde inte gå med på att kapitalägarnas andel av produktionsresultatet på löntagarnas bekostnad ökar varje år” skrev t ex Kenneth Lundgren, ordförande i Sif Mellannorrland och ledamot av förhandlingsdelegationen FI-Teknik i Sif-tidningen.
Även om kravet på 3,9 procents löneökningar på ett år är alldeles för lågt, så är kravet på höjda lägstalöner med 1 400 kr mer rimligt. Helt säkert är att arbetsgivarna vägrar att gå med på båda. Teknikarbetsgivarnas förslag som nyss presenterats innebär lönehöjningar på totalt 5,7 procent på tre år, alltså under två procent per år, och inget extra till de med lägst löner.
Rusta för strid
Teknikarbetsgivarna vill ha mer flexibla arbetstidsregler och redan i somras gjorde Teknikarbetsgivarna utspelet om att ”öppningsklausuler” av tysk typ bör införas på svensk arbetsmarknad. Bakom det positivt laddade ordet ”öppning” döljer sig en möjlighet att sänka lönerna i företag lokalt.Innan bläcket ens hunnit torka på det centrala avtalet vill arbetsgivarna alltså kunna förhandla om sänkta löner lokalt, förhandlingar som dessutom ska ske under fredsplikt (utan strejkrätt).
Nu behövs maximal mobilisering från medlemmarna inför avtalsrörelsen. Varje arbetsplats/ort borde bilda en avtalskommitté som skriver insändare, skickar uttalanden till fackledning, arbetsgivare och media och som förbereder kamp och verkliga strejker i avtalsrörelsen.
Det är dags att rusta för strid. Facken måste mobilisera till stora demonstrationer i mars, innan avtalen löper ut. Dels för att sätta tonen inför avtalsrörelsen och slå tillbaka arbetsgivarnas offensiv. Dels för att besvara regeringens attacker och skapande av en låglönemarknad.
Jonas Brännberg
