Det potentiella genombrottet i Peking under samtalen om Nordkoreas kärnvapenprogram innehåller betydande eftergifter från USA-imperialismens sida. Avtalet ”utgör en grundläggande förändring för Bushadministrationen”, enligt Los Angeles Times.Enligt överenskommelsen som mödosamt utformats vid ”sexnationssamtalen” under Kinas värdskap, där även Nord- och Sydkorea, USA, Ryssland och Japan deltagit, kommer den nordkoreanska regimen att få vad de flesta kommentatorer kallar ”generös” energikompensation – en miljon ton tung eldningsolja – plus andra ekonomiska och diplomatiska eftergifter. I gengäld har Kim Jong Ils regim accepterat att till en början stänga av och därefter – under internationella inspektioner – montera ner sitt kärnvapenprogram.
Ny överenskommelse
Efter att en tidigare överenskommelse framförhandlad av Clintonregeringen kollapsat 2002 tros Nordkorea ha byggt upp till 12 kärnvapenbomber. För 4 månader sedan genomförde man ett underjordiskt kärnvapenprov, även om den begränsade explosionen ledde till intensiva spekulationer om hur framgångsrikt provet var.I pengar räknat är den nya överenskommelsen värd omkring 2,1 miljarder kronor för den krisdrabbade nordkoreanska regimen. Bushadministrationen har även gått med på att ta bort Nordkorea från listan över ”stater som stöder terrorism” och inleda enskilda överläggningar om ”normaliserade” diplomatiska förbindelser – ett centralt mål för Kim Jong Ils regim, då Koreakriget 1950-53 avslutades utan ett formellt fredsavtal.
Bakgrunden till kärnvapenkrisen är den ”förebyggande” militärdoktrin som president George W Bush presenterade, pådriven av Washingtons nykonservativa, efter den 11 september 2001. I sitt ökända ”tal till nationen” omedelbart före den olycksaliga invasionen av Irak, brännmärkte Bush Nordkorea, Iran och Saddam Husseins Irak, som”ondskans axelmakter”, och anklagade dem för att tillverka och exportera massförstörelsevapen.
Sedan dess har, i och med att USA:s krigsmaskin kört fast i Irak (där det, som alla vet, inte fanns några massförstörelsevapen), den nordkoreanska regimen ökat trycket i syfte att få till stånd ett avtal för att kunna klara av sina tvingande ekonomiska och säkerhetsrelaterade problem.
Givet den viktigare konflikten med Iran, tycks det som om Bushadministrationen har valt att sluta ett avtal med Nordkorea som varande den ”mindre onda”, för att kunna öka det diplomatiska, ekonomiska och möjligen även militära trycket på Teheran. Irans regionala makt i Mellanöstern har stärkts enormt, mycket tack vare den katastrof som Bush skapat i Irak.
Washingtons nykonservativa, som fortfarande har presidentens öra (vilket Bushs avslag av rapporten från Iraq Study Group och beslutet att öka antalet soldater i Irak visar), har reagerat våldsamt mot överenskommelsen i Peking. De nykonservativa är upprörda över att USA:s förhandlare gick med på bilaterala samtal, något de tidigare har vägrat, och att de lovat att ta bort spärren av nordkoreanska konton i en bank i Macau.
Betydande USA-reträtt
Den sista punkten var ett av den nordkoreanska regimens viktigaste krav. John Bolton, en av de främsta nykonservativa och nyligen avskedad FN-ambassadör för USA, uppmanade Bush att förkasta avtalet.Hur mycket Washingtons opinionsbildare än försöker maskera detta som en ”seger” innebär avtalet – om det håller – en betydande reträtt från USA-imperialismens sida, nu tuktad av vad som kan kallas ”Iraksyndromet”, en modern variant av ”Vietnamsyndromet” som påverkade USA:s utrikespolitik under två årtionden. Som Newsweeks slutsats säger: Bush ”anpassar sig till diplomatins hårda verklighet – och söker sig allt längre från ideologin om regimförändring.”
Kim Jong Ils regim är en egendomlig, starkt militariserad form av stalinism (en åttondel av den vuxna befolkningen är i armén). Den har, med växlande energi, försökt styra en övergång till kapitalism sedan den främsta handelspartnern och stalinistiska medlöparen Sovjetunionen kollapsade 1991. USA:s politik har hela tiden – felaktigt – satsat på att Kims regim stått inför en omedelbar kollaps. Helt klart befinner sig regimen i en akut kris med en industriell tillbakagång, massfattigdom, återkommande svältkatastrofer och – fram till helt nyligen – en explosiv framväxt av en svart ekonomi baserad på insmugglade kinesiska varor. De amerikanska strategernas främsta felberäkning har varit att undervärdera den koreanska nationalismens roll, vilken fungerar som den nordkoreanska regimens livsnerv.
Under hela den senaste, fem år långa krisen har Bush konsekvent slagit Kim Jong Il i opinionsundersökningar bland sydkoreanerna som ”det största hotet mot freden”. I september förra året, när den nordkoreanska regimen genomförde sitt kärnvapenprov, ansåg 43 procent av sydkoreanerna att Bush var ansvarig – att jämföra med de 37 procent som skyllde på Kim Jong Il. I norr, i den mån det är möjligt för utomstående att bedöma detta, tycks USA:s vapenskrammel ha ökat stödet för regimen.
Sydkoreas kapitalistklass vill till nästan vilket pris som helst undvika en okontrollerbar kollaps av den nordliga staten och har därför blivit allt mer vaksam mot USA:s politik. Seoulregeringen, som räds de astronomiska kostnaderna en återförening skulle innebära, föredrar en gradvis ”urfasning” av den nordliga staten under flera år och till och med årtionden. Detta genom en serie av handels-, investerings- och diplomatiska överenskommelser som gradvis skulle öka Sydkoreas kontrollen över Nordkorea.
Stort investeringsbehov
Enligt denna plan kommer Nord att behålla sina gränser – och gränsvakter – för att förhindra massflykt av nödlidande till det relativt sett välmående Syd. Här finns också grunddragen till en framtida överenskommelse med Nords militära ledare, som inte längre står för ”socialism” – något de i realiteten aldrig har gjort – och som är i desperat behov av investeringar och kapital ifrån söder.Knäckfrågan för regimen i norr är dess eget öde som härskande grupp. Ett arrangemang som tillåter den att behålla sina titlar och privilegier, till och med inom en nordlig ”stat” som domineras ekonomiskt av södern, skulle tillfredställa deras viktigaste anspråk – självbevarelsedrift. Deras i detalj utformade och tidvis skickligt ”oförutsägbara” diplomati, inklusive användandet av kärnvapenbalans, har som mål att säkra garantier för den härskande gruppens överlevnad.
Attityden hos regimen i Peking gentemot Nordkorea har inget att göra med solidaritet mellan två skenbart ”kommunistiska” styrande partier. Trots Pekings växande irritation över den nordkoreanska regimens upptåg, utgör den en ”buffert” mot ett förenat Korea under USA:s hegemoni, vilket skulle utgöra ett stort strategiskt hot emot Kina.
Påverkar Kina
Det finns även, som alltid när det gäller kinesisk utrikespolitik, en viktig inrikespolitisk dimension. Ett förenat kapitalistiskt Korea skulle, efter en period av ekonomisk oreda, kunna utgöra en betydande ekonomisk utmanare, speciellt för Kinas nordöstra provinser som gränsar till Korea.Arbetare och ungdomar i Asien kan inte förlita sig på att regionens regeringar och kapitalister ska lösa krisen eller garantera fred.
CWl fördömer utan förbehåll Bushs och USA:s provokativa politik, som skapat den nuvarande krisen. Samtidigt vore det ett misstag för arbetarorganisationer och socialister att stödja Nordkoreas diktatoriska regim som inte har något gemensamt med verklig socialism.
Laurence Coates
Socialister står för:
EN KÄRNVAPENFRI koreansk halvö och en kärnvapenfri värld.UT MED IMPERIALISMEN Ut med imperialismen från den koreanska halvön – låt det koreanska folket bestämma över sin egen framtid.
KAMP FÖR ETT ENAT KOREA och ett slut på imperialistisk dominans är oupplösligt kopplad till kamp för att avskaffa kapitalism och diktatur, och etablera demokratisk socialism över hela världen.
