Löne- och inkomstklyftorna växer allt snabbare. Tidigare i år konstaterade LO att inkomstskillnaderna har blivit historiskt stora. Maktelitens – direktörer, chefer, politiker och facktoppar – genomsnittliga inkomster motsvarade 18,3 industriarbetarlöner 2014, den största skillnaden hittills, enligt LO-rapporten ”Makteliten – klyftorna större än någonsin”, 2016.
Toppdirektörerna tjänar mest, år 2014 var deras snittlöner 54 gånger större än industriarbetarnas.
Arbetarna förlorar inte bara till samhällets alla toppar, utan även till tjänstemännen. Medellönen är nästan 50 procent högre för tjänstemän än för arbetare. Lönegapet mellan arbetare och tjänstemän är nu tillbaka på samma nivå som under 1930-talet, “Medellönen är nästan 50 procent högre för tjänstemän än för arbetare. Även löneskillnaderna mellan män och kvinnor är stora då medellönen för män var 15 procent högre än för kvinnor 2015” (LO:s ”Lönerapport 2016”).
Särskilt arbetarkvinnorna halkar efter. Arbetarkvinnor tjänar idag hälften av vad män i tjänstemannayrken tjänar och dessutom ökar lönegapet inom LO. Det senaste avtalet var för magert för att vända den trenden.
Inför nästa års stora avtalsrörelse har LO:s förbund enats bakom en minsta gemensamma nämnare i form av ett övergripande krav på på totalt 2,8 procent i lönehöjning och minst 672 kronor i påslag till alla heltidsanställda som tjänar under 24 000 kronor i månaden.
Dessa krav är på tok för låga och dessutom saknas en jämställdhetssatsning. Precis som tidigare kommer industrins avtal att sätta “normen” för övriga avtal, vilket betyder att lönegapet fortsätter att växa.
En verklig låglönesatsning kräver ett lyft som är nästan dubbelt så stort som det LO föreslår plus en jämställdhetssatsning.
Ett generellt lönelyft på 2,8 procent är på tok för lågt med tanke på de förutsättningar som finns för en offensiv lönekamp. Det råder högkonjunktur och arbetslösheten sjunker samtidigt som vinsterna ökar och de offentliga finanserna går med plus.
Istället för en blygsam så kallad låglönesatsning krävs en ny låglönerevolt – nu är det vår tur.
LO-toppens ovilja att ta kamp för rejäla lönelyft och mest till de lågavlönade märks i de växande inkomst- och löneklyftorna. I fjol gick det så långt att LO-ledningen gjorde ett gemensamt uttalande med Svenskt Näringsliv mot de förbund och medlemmarna som var beredda att utmana det så kallade märket, industrins avtal. ”Vi gör det för konkurrenskraftens skull”, sa LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson efter det historiska svekuttalandet i april i år.
När utgångspunkten är att ”värna konkurrenskraften” istället för medlemmarnas löner och villkor blir resultatet ökade orättvisor. Om detta vittnar de senaste decenniernas utveckling och inte minst 2000-talet. Om avtalsrörelsen 2017 ska bli början till ett trendbrott krävs strejkberedda fack som tar fajten fullt ut och som vägrar att acceptera ett ”märke” som gör facken till lönepoliser mot arbetarna. ■
