Kampen för klimatet kräver socialism

av Arne Johansson

Den svenska så kallade rödgröna regeringen har ofta berömt sig för att vara världsledande i kampen för klimatet, men tvingas nu åse hur kurvorna för utsläpp av koldioxid åter pekar uppåt. Så steg trots alla larmrapporter från forskarna återigen de totala utsläppen från vägtrafiken med tre procent, en acceleration med ytterligare 0,5 procent jämfört med förra året. Huvudorsaken är ett kapitalistiskt ekonomiskt system, där miljökraven systematiskt får vika undan för kapitalintressena.

Det hittills mest spektakulära exemplet på detta var att Vattenfall tilläts sälja sina tyska brunkolsgruvor till en tjeckisk miljardär istället för att stänga ned dem, trots att de ensamt stod för större utsläpp än Sveriges inom landet. Ett nytt och lika nattsvart exempel är att den saudiske oljemiljardären som är huvudägare till oljeraffinaderiet Preemraff i Lysekil trots ett hundratal överklaganden ser ut att få tillstånd till en utbyggnad som dubblerar anläggningens utsläpp – till en nivå som gör att Preemraff då slår SSAB:s stålverk som landets största utsläppskälla. 
Anledningen påstås vara att varken Mark- och miljööverdomstolen, regeringen eller riksdagen har laglig rätt att neka en industri som omfattas av EU:s handel med utsläppsrätter att släppa ut mer koldioxid. I detta fall trots att Preemraff i Lysekil jämfört med andra oljeraffinaderier bedöms vara så ”rent” att det inte ens behöver köpa några utsläppsrätter för att öka sin produktion.
– Skälet till att industrin gick med på begränsningarna med utsläppsrätter var just att man samtidigt fick ett beslut på att nationella parlament inte fick lägga sig i hur deras utsläpp utvecklades, kommenterar Tomas Kåberger i Klimatpolitiska rådet, som enligt SVT Nyheter den 26 februari ansåg detta vara ett demokratiskt problem.

Under tiden växer den globala paniken i klimatfrågan efter 2018 års rasande bränder, värmeböljor och förödande stormar, samtidigt som nya alarmerande rapporter från FN:s klimatpanel och världens klimatforskare har publicerats som tydligt visar att tiden för att undvika ohejdbara tippunkter håller på att rinna ut. Allt detta gav också under höstens klimatmöte i Katowice en rejäl blixtbelysning av den livshotande handlingsförlamning som samtidigt präglar världens makthavare.
Mitt i detta mörker skapades ändå en strimma av hopp av den ökande medvetenhet och aktivitet som detta har triggat till bland både forskare, klimataktivister och andra. Spektakulära aktioner mot det tyska kolet som Ende Geländes och Extinction Rebellions gatublockader är två exempel. Men det i särklass allra mest lysande exemplet var givetvis hur den bara 15-åriga Greta Thunbergs i början nästan ensamma fredagsstrejker för klimatet under hösten blev den gnista som tände en ny och världsomspännande ungdomsrörelse, som i sin tur ger en helt ny energi till hela världens klimatprotester.
Som den fackliga världsfederationen Public Services International har applåderat har detta till på köpet skett med metoder som knyter an till de skarpaste av arbetarrörelsens fackliga kampmetoder, med en öppen och utmanande inbjudan till de vuxna och facken att haka på och visa sig ”stå på rätt sida i historien”. 

”Det här förändrar allt, kapitalismen kontra klimatet”, förklarade Naomi Klein med en bok redan innan klimattoppmötet i Paris 2015 som i denna redovisade hur de rika i den globaliserade fossil- och finanskapitalismens tid bara blir rikare medan jorden töms och blir ett skal av halvdöd industriskog, stora öknar, döda jordar och växande klimatkatastrofer. I boken förklarade hon att detta, i en tid när de internationella klimatförhandlingarna ända sedan början av 1990-talet har fått vika ner sig för kapitalismens samtidiga globaliseringsprocess och frihandelsavtal, där frågan om statliga regleringar blivit helt anatema, kräver ett svar i form av en antikapitalistisk rörelse av rörelser. 
Tre år senare har de illusioner som ändå skapades av Parisavtalet till sist gett vika, samtidigt som kapitalismens handel med utsläppsrätter, ökade bränsleskatter och utopiska idéer om att kombinera fossila bränslen med att i stor skala fånga upp och begrava koldioxiden igen uppvisar sin otillräcklighet. 
I en skarp rapport som sommaren 2018 publicerades i Proceedings of National Academy of Sciences förklarade den svenske klimatgurun Johan Rockström och 15 andra av världens ledande Earth System-forskare att ”stegvisa linjära förändringar av det nuvarande socioekonomiska systemet inte räcker till för att stabilisera jordsystemet (…) [som snart] kan närma sig en planetär tröskel som kan låsa fast en fortlöpande snabb väg mot mycket hetare förhållanden – Hothouse Earth.” 
Utan att ta vare sig ord som kapitalism eller socialism i sin mun menade de att vad som nu krävs är ”massiva och snabba förändringar av ekonomiska institutioner, styrformer, teknik, beteende och värderingar”. 

Att det inte räcker med individuella livsstilsval är i varje fall ställt utom allt tvivel. Detta har även den unga Greta Thunberg förstått, trots att hon själv vill leva som hon lär och till exempel valt att inte flyga. I ett modigt tal inför den kapitalistiska världens elit som flugit till Davos i januari i en armada av privata jetplan förklarade hon utan att darra att: ”Vissa människor, vissa bolag, vissa beslutsfattare i synnerhet har vetat exakt vilka ovärderliga värden de har offrat för att kunna fortsätta tjäna ofattbara pengar. Och jag tror att många av er här idag tillhör den gruppen av människor.”
Även tidigare liberala miljödebattörer som engelsmannen George Monbiot, som liksom forskarvärlden varmt hyllar den unga rörelsen för klimatstrejker, instämmer i The Guardian i vad som börjar likna en alltmer antikapitalistisk kör: 
”Vi har tillåtit ett litet antal fenomenalt rika människor, och de destruktiva politikerna de finansierar, att förstöra de system som våra liv hänger på. Medan vissa bär mer skuld än andra, är vårt misslyckande med att utmana de oligarker som sabbar jorden och att störta deras illegitima makt ett kollektivt misslyckande. Tillsammans har vi överlämnat er en värld som – utan drastiska och avgörande handlingar – snart kan bli obeboelig.”

”En annan värld är möjlig” förklarade redan den globaliseringskritiska rörelsen i slutet av 1990-talet, utan att heller de rent ut säga att denna måste vara socialistisk. Men är en annan, demokratiskt och drastiskt reglerad kapitalism möjlig?
I USA ställs denna fråga nu på sin spets inför presidentvalet om två år. Den nya kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez, som kallar sig demokratisk socialist, har med visst stöd av 60 demokratiska kongressledamöter och nio senatorer lanserat ett förslag om en radikal Green New Deal, med det radikala målet att uppnå noll i nettoutsläpp och generera all elkraft från förnybara energikällor redan inom tio år – dock utan att tydligt utlova ett slut för kol och olja.
Förslaget står hur som helst i skarp kontrast till tidigare förslag från Demokraterna om handel med utsläppsrätter med krav på massiva investeringar för en massiv förändring av samhället med miljontals nya och gröna jobb, som finansieras av både höjda skatter på de rika och nya nätverk av samhällsägda banker. 
Octasio-Cortez förslag knyter också an till Bernie Sanders idéer om allmän hälsovård, avgiftsfria högskolor och jobbgarantier. Förslagen, som utarbetats tillsammans med fackföreningar, miljö- och rättviserörelser och unga i Sunrise-­rörelsen, säger sig också syfta till ”rättvisa och jämlikhet som reparerar det nuvarande, framtida och historiska förtrycket av ursprungsfolk, svarta, invandrare, avindustrialiserade samhällen, fattiga, låginkomsttagare, kvinnor, gamla, bostadslösa, funktionshindrade och unga”. 
Att sådana förslag, till vänster om allt som Vänsterpartiet vågat lägga fram i Sverige, läggs av nya vänsterpolitiker i USA måste så klart välkomnas. Som den marxistiske sociologiprofessorn John Bellamy Foster förklarar skulle en seriös masskampanj för ett sådant program kunna bli upptakten till en revolutionär rörelse, ett program som dock snabbt skulle visa sig omöjligt att förverkliga enbart på basis av statliga regleringar och stimulanser, utan makt och ägande av de kol- och oljebolag som inte har råd att låta värden för biljoner av dollar stanna i marken. Det har knappast heller de banker som investerat så tungt i dessa.

Vad som krävs är en ännu mer genomgripande och revolutionär förändring, menar också Socialist Alternative i en kommentar (Rättvisepartiet Socialisternas systerorganisation): ”Vi borde kombinera förslaget till ett program för gröna jobb med en uppmaning om att ta över ägandet av de fossila bolagen och demokratiskt styra om dem till en hållbar produktion i arbetarnas och miljöns intresse som en del av en nödvändig socialistisk omvandling av samhället.”
Enligt en ny opinionsundersökning stöds en Green New Deal av 80 procent av de registrerade väljarna, inklusive 92 procent av demokraternas och 64 procent av republikanernas. Men detta motarbetas inte bara av Trump och republikanska politiker. Även demokraternas etablissemang försvarar i grunden bolagens vinstintressen. Artt Nancy Pelosi i spetsen för dessa bara kallar Green New Deal ”ett av många förslag”, reser enligt Socialist Alternative åter frågan om behovet av ett nytt parti.

Även i Sverige liksom världen runt måste debatten inledas om behovet av en arbetarledd rörelse av rörelser för massiva investeringar i en rödgrön och jämlik samhällsomvandling. Kanske kan det gemensamma stormöte för fack, hyresgäst-, välfärds- och klimatrörelser som Välfärdsalliansen i Stockholm planerar för den 30 mars bli en upptakt? Lika litet som i Frankrike kan klimatkrisen här lösas med skattehöjningar på fossila bränslen som slår mot glesbygden och vanligt folk, samtidigt som de rika får sänkta skatter och bolagen fribrev för fortsatta utsläpp mot köp av billiga utsläppsrätter. 
Illusionen om att den svenska kapitalismen skulle kunna frikoppla sin ökade produktion från utsläpp av växthusgaser med hjälp av energieffektivisering spricker nu inför våra ögon. Den har bara nödtorftigt kunnat upprätthållas av den rödgröna regeringen genom att ”glömma” utsläppen från den produktion som outsourcats och de utsläpp som gjorts under produktionen av de varor som importeras, liksom utsläppen från flyg till utlandet och från fartyg utanför landet. Som Arne Müller visar i sin nya bok om elbilar är inte heller dessa någon generallösning utan att samhället förändras i grunden.

Vad som krävs är ett rödgrönt och socialistiskt övergångsprogram för en grundläggande, jämlik och snabb omställning av hela samhället. Vi behöver som en tung del av detta demokratiskt styrd industripolitik, som sätter stopp för Preem­raff och ställer om till exempel stål- och cementindustrin till fossilfri produktion. 
Vi behöver utveckla ett ekologiskt jord- och skogsbruk. Vi behöver investera massivt i transportsystem som bygger på avgiftsfri kollektivtrafik och styr om från privatbilism och inrikesflyg till spårtrafik liksom i en politik för allas rätt till goda och billiga bostäder i nollhus och en konsumtion där de rikas överkonsumtion begränsas till förmån för en kraftig utbyggnad av en skola, vård, omsorg och kultur utan vinstintressen. 
För att förverkliga detta krävs också att de stora bankerna, nyckelindustrierna, och naturtillgångarna, liksom transport-, bygg- och bostadsbolagen tas över i gemensam ägo, vilket blir nödvändigt för en snabb och demokratisk omställning av samhället.

Kapitalismen har än en gång, liksom vid tiden för det förra århundradets världskrig, visat sig vara ett så existentiellt hot mot både mänskligheten och annat liv att den återigen med Rosa Luxemburgs ord ställs inför valet mellan socialism eller barbari. Bara fantasin sätter gränser för den katastrofala och våldsamma misär som kan följa av flera meter höga havsnivåhöjningar, liksom av hetta, torka och stormar som kan göra stora delar av jorden obeboelig.
Det kapitalistiska samhällets anhängare har alltför länge stått oemotsagda i sin hyllning av systemets effektivitet eller i varje fall ”destruktiva kreativitet”, ett uttryck som en gång myntades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter. Kapitalismen har nu visat sig leda till en så slösaktig vanskötsel av både människor och naturresurser att det inom loppet av 10-20 år hotar leda till tippunkter som underminerade förutsättningar för allt civiliserat liv.

Ingen fråga kommer att ha en större betydelse för att revolutionera de unga generationernas politiska medvetenhet och förmå dem att inse socialismens nödvändighet än klimatfrågan. 
Liksom Karl Marx formulerade det i Kapitalet kommer de i ett framtida socialistiskt samhälle att uppfatta ”det privata ägandet av världen av enskilda individer som lika absurt som det privata ägandet av en människa av en annan. Inte heller ett helt samhälle, en nation, eller till och med alla befintliga samhällen tillsammans, kan vara jordens ägare. De är bara dess brukare, dess förvaltare som, liksom Boni Patres Familias, måste lämna den till efterföljande generationer i ett förbättrat skick”.