”Äntligen action”. Så löd Svenska Dagbladets hyllning till den franska regeringens högerpolitik i lördags. Den nya franska regeringen under president Nicolas Sarkozys ledning vill såväl begränsa invandringen som ”tämja facket och försämra pensionerna”.Men inte bara i Frankrike utan även i andra länder tar regeringarna ytterligare ett steg högerut. Det spelar heller inte så stor roll vilka som styr eller vad regeringarna kallar sig – politiken förblir ungefär densamma och attackerna mot arbetare och ungdomar avlöser varandra.
Det är kampen mot högerpolitiken som är fröet till arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse och ett annat socialistiskt Europa.
Det är inte bara högerpolitiken som förenar Europas regeringar. Dessa är i regel svaga och splittrade regeringar. Det är ett skäl till varför de behöver EU som ett gemensamt vapen mot arbetarna och som ett verktyg för nyliberala försämringar, som exempelvis avregleringar och privatiseringar.
EU har i flera år varit kraftigt försvagat som politiskt instrument och stått i skymundan. Ändå görs det försök att samordna EU:s nyliberala politik. Inte minst har både EU och EMU fortsatt sin utvidgning, helt i linje med kapitalet och dess lobbyister. Parallellt fortsätter EU:s militarisering.
EU är i grunden djupt splittrat, men regeringarna förenas i sin strävan att pressa ned arbetarnas löner och villkor. Ett nytt fördrag är en del i denna strävan.
Till exempel har Rumäniens och Bulgariens möjliga EU-anslutning samlat gamarna till middagsbordet. Dessa länder ses som ett närmare alternativ till Kina, eftersom de har extremt låga arbetskraftskostnader.
I år har har EU dessutom tagit nya steg mot avregleringar inom post- och teleområdet. Snart är också målet nått om en gemensam inre marknad inom el- och gasområdet. För att stärka motståndskraften till det rivaliserande ryska energimonopolet Gazprom bildas nya energijättar i Europa.
När gasbolaget Gaz de France, GDF, fusionerades med det fransk-belgiska atomenergikonsortiet Suez skedde alla förhandlingar direkt med Sarkozy.
Enligt tidningen Libération planerar presidenten även att driva på andra sammanslagningar i syfte att stärka den franska kapitalismen.
Sarkozys politik är en kombination av nationalism och nyliberalism. Under valrörelsen i maj återupprepade han ständigt att han vill skydda Frankrikes kapitalism mot global konkurrens.
Krigshökar
På det utrikespolitiska planet låter den franska regeringen idag som ett eko av USA:s. Nyligen sa den franske utrikesministern, Bernard Kouchner, att världen bör vara redo för ett krig mot Iran. Frankrike kräver också att EU ska införa egna, hårdare ekonomiska sanktioner mot Iran, och i augusti sa Sarkozy att omvärlden kan ställas inför ett katastrofalt val mellan en iransk bomb och ett bombat Iran.Med hjälp av drastiska försämringar hoppas Sarkozy på att den franska kapitalismens konkurrenskraft ska kunna förbättras. Därför attackerar han bland annat facken och pensionerna, i likhet med exempelvis Blairs och Browns socialdemokratiska labourregering i Storbritannien.
Ett smakprov kom med inskränkningen av strejkrätten inom kollektivtrafiken, främst genom komplicerande procedurer och att arbetsgivaren med det nya förslaget kan ta sig rätten att anordna partiska omröstningar över huvudet på facket om en konflikt pågår längre än sju dagar.
Sarkozys piskrapp
I förra veckan presenterade den franska regeringen en lång lista på nya försämringar:- Avskaffad förtidspensionering.
- Höjd pensionsålder.
- Indragen ersättning om en arbetslös nekar till fler än två erbjudanden om jobb/utbildning.
- En översyn över fackförbundens finansiering.
- Inskränkt strejkrätt, bland annat förlängda varseltider.
”Nu viner piskan över fransmännen. Igår annonserade Frankrikes president Nicolas Sarkozy det mest omfattande reformpaketet landet sett på årtionden. Vård, pensioner och arbetslöshetsersättning skall stöpas om”, sammanfattade Sydsvenskan den 19 september.
För tolv år sen brände sig dåvarande premiärministern Alain Juppé på fingrarna när han försökte attackera pensionerna. Under tre veckor 1995 stod Frankrike stilla efter massiva strejker inom just kollektivtrafiken. Juppé återhämtade sig aldrig. Nu ska pensionerna attackeras på nytt.
Sarkozy vill genomföra vad masskampen stoppade 1995. Detta är en provokation. Utgången av den strid som nu väntar om pensionerna blir vägledande för framtiden.
Över miljonen offentliganställda har speciella pensionsvillkor: järnvägarna i SNCF, tunnelbane- och bussförarna i RATP samt el- och gasarbetarna i EDF och GDF.
Hur svarar facken?
Ända sedan andra världskrigets slut 1945 har förarna för tunnel- och busstrafik kunnat gå i pension redan vid 50 och för järnvägarna vid 55 års ålder. De betalar in för 37,5 år för full pension jämfört med 40 år för privatanställda och andra delar av offentliga sektorn. Där förlängs snart tiden till 41 och sedan vidare till 42 år.De speciella villkoren infördes på grund av de särskilt hårda och ansvarsfulla områden som chaufförerna ansågs arbeta inom, men framför allt ser många arbetare dem som en kompensation för att de under ett helt yrkesliv har gått med på lägre löner.
Upprördheten över attackerna är stora, men Sarkozy tror uppenbarligen på framgång. Hittills har facken varit förvånansvärt tysta om regeringens angrepp. Exempelvis gjorde facken ingenting åt slakten av 11 000 lärarjobb.
Nu höjs dock insatserna. Missnöjet kommer att slå tillbaka mot den fackliga byråkratin om den inte gör något. En protestdag har utlysts till den 13 oktober, vilket kan vara början på en proteströrelse som får större betydelse och spridning än vad fackledningarna själva kan kontrollera. Ett scenario som en stundande studentkamp kan bidra till.
Först genomfördes en så kallad högskolereform som innebär att universiteten blir egna enheter och öppnas upp för privat finansiering. En förändring som EU och de inhemska arbetsgivarna välkomnade. Universiteten konkurrerar, hette det, vilket driver upp studieavgifterna och klämmer åt studenter från främst arbetarhem. Nu ska det också bli gammaldags ”ordning och reda i skolorna” med särskilda internat för problembarn och betyg i uppförande.
Svaga och splittrade
I likhet med många av Europas högerregeringar, vilka dras med interna strider och splittringar, syns emellertid redan nu sprickor i Sarkozys regeringsbygge samtidigt som presidenten ser sig som allsmäktig.Allt fler, även i de egna leden, pekar på att Sarkozy personligen håller i alla trådar, att regeringen fungerar som hans sekretariat och att parlamentet bara är en utsmyckning. Oproportionerligt stor makt har däremot medarbetarstaben vid presidentens Elyséepalats fått, särskilt generalsekreteraren och prefekten Claude Guéant, med smeknamnet ”kardinalen”.
Vad gäller ministrarna rekommenderar en del franska tidningsskribenter att man borde gå tillbaka till ordets latinska ursprungsbetydelse: tjänare.
Många av de viktigaste ministrarna har läxats upp offentligt. Det tydligaste exemplet är den nye ministern för miljö och hållbar utveckling, Jean-Louis Borloo, som i ett kritiskt skede läckte om regeringens planer på att höja momsen som en delfinansiering av underskottet i socialförsäkringskassorna och samtidigt sänka arbetsgivaravgifterna. Borloo fick lämna finansministerposten och flyttades till miljöministeriet, varefter den impopulära momsreformen sköts upp på obestämd tid.
Den nya finansministern, Christine Lagarde, har också blivit öppet politiskt örfilad av chefen Sarkozy. Hon bekräftade regeringens nedbantningsplan för statstjänstemännen, där man planerar att avskaffa var tredje tjänst 2008. Detta fick inte sägas rakt ut, utan skulle ju förklaras senare på ett bättre sätt.
Detta visar om något vilket bräckligt bygge det är, som nu väljer att gå i öppen konfrontation med medlemmarna i facken.
Kollapsande regeringar, svaghet och snabb förlust av folkligt stöd har blivit lite av en allmän bild av högerpolitikens Europakarta. I Polen bygger sjuksköterskorna och gruvarbetarna upp ett motstånd mot den sönderfallande krisregeringen under bröderna Kaczynski.
Politisk kris i Italien
I Italien har den politiska krisen efter Berlusconi växt likt en cancersvulst under 2007.Även om det inte fanns några större illusioner om Prodiregeringen, hoppades många arbetare på att den åtminstone skulle avbryta de attacker man fått utstå under Berlusconi. Det tog dock bara några månader innan de förhoppningarna slogs i spillror i och med att regeringen godkände den arbetarfientliga ”finanziariabudgeten”.
Tiotusentals arbetare, pensionärer, studenter och människor ur medelklassen intog gatorna.
När premiärminister Prodi sedan gav grönt ljus för att fördubbla den amerikanska basen i Vicenza, blev det startskottet för den lokala revolten som kulminerade i nationella demonstrationer i februari.
Idag är regeringen paralyserad och maktlös. Och svikarna i PRC -toppen (PRC är partiet för kommunismens återfödelse), som gick i koalition med borgarna, vill nu lägga ned partiet.
Thatcher, Blair och Brown
I Storbritannien hoppades kanske några att bytet från Blair till Brown som premiärminister skulle öka Labours stöd, men smekmånaden blev kort. Gordon Browns tal till offentligfacken att iaktta ”lönekravsdisciplin” – lönestopp – har väckt stort motstånd.Flera offentligfack har redan strejkat mot regeringens lönetak och nedskärningar. Andra fack förbereder sig för strejk.
Den föreslagna ökningen av lönerna på två procent inom den offentliga sektorn, samtidigt som priser, räntor på lån och kommunalskatter skjuter i höjden, är i praktiken en lönesänkning.
Den nya premiärministern hade knappt installerat sig förrän han bjöd in Margaret Thatcher, för att markera ett politiskt arv och kontinuitet. Thatcher blev under sin tid som premiärminister 1979-90 ökänd för sin högerpolitik och för sina attacker mot facken.
I Österrike är regeringen nu den mest hatade sedan 1945 – och den har bara suttit vid makten sedan förra året.
Socialdemokraterna – som blev valets stora segrare – byggde hela sin valkampanj på två frågor: att slopa skolavgifterna och att inga Eurofighterplan (stridsflygplan som Östterike köpt och som började levereras i år) skulle landa i Österrike.
Istället för att bryta med den tidigare högerregeringens nyliberala kurs, vilket många hade hoppats på, bildade socialdemokraterna regering med det konservativa folkpartiet (motsvarande moderaterna). Ingen försämring har tagits tillbaka; skolavgifterna kvarstår och Eurofighterflygplanen har döpts om till ”neutralitetsflygplan”.
Exemplet Österrike
Lärlingar i Österrike kan numera avskedas när som helst under de första två åren som de arbetar för ett företag. Trycket på arbetslösa att ta vilket jobb som helst ökar.För första gången i Österrike sedan 1945 kan en arbetslös ställas inför situationen där han eller hon inte får några pengar alls. Regeringen såg också till att förlänga sin mandatperiod från fyra till fem år.
Fackföreningarnas ledare vägrar att organisera motstånd, men situationen är faktiskt värre än så, och kan närmast beskrivas som en återgång till 1990-talets ”sociala partnerskap”, då de fackliga ledarna samarbetade med kapitalisterna och själva var med om att organisera de värsta attackerna mot arbetarklassen och de unga.
I juni skrev arbetsgivarna och de fackliga ledningarna under på ett nytt arbetstidsavtal. För att minska kostnaderna för övertidsersättning förlängde de arbetstiden så att man numera kan arbeta 12 timmar per dygn och 60 timmar i veckan.
Likheterna mellan Europas högerregeringar är många, men det finns också skillnader.
Sarkozy använder exempelvis mer än andra nationalismen som en dimridå för den beska nyliberala politiken. Även andra regeringar kan komma att göra detsamma, samtidigt som man än mer försöker spela ut det rasistiska kortet för att dels försöka splittra motståndet och dels för att muta in ett högerextremt territorium.
Det är mot just den inrikespolitiska realiteten man ska se till exempel det franska motståndet mot en framtida EU-utvidgning mot Turkiet.
För borgerligheten är jakt på flyktingar med massutvisningar å ena sidan och mer arbetskraftsinvandring å den andra två sidor av samma mynt.
Arbetarklassens lönekapplöpning mot botten och uppsplittringen mellan olika skikt av arbetarklassen till a-, b- och c-lag, kräver en politik som piskar upp vad Sarkozy kallade ”den civiliserade arbetarklassen” som ”kräver lag och ordning” mot de svagare skikten under dem; de arbetslösa, ”fuskarna” och flyktingarna.
På de spanska vinplantagerna arbetar tusentals romer från Bulgarien för svältlöner. Den här formen av utnyttjande finns över hela EU – men nu måste det gå snabbare och smidigare, tycker storföretagen.
Brutal EU-politik
Därför presenterar EU-kommissionen nu i oktober sitt förslag till ett blåkort, motsvarande USA:s ”green card”, för att locka arbetskraft till unionen. Arbetsförmedlingar i Afrika är redan i gång.Det nuvarande EU-ordförandelandet Portugal har gjort migrationspolitiken till en prioriterad fråga, och den svenska regeringen hakar gärna på:
– Det är Sveriges avsikt att vara i frontlinjen i unionen när det gäller arbetskraftsinvandring, säger Tobias Billström.
Effekterna kan bli långtgående för bland annat asylsystemen. I vinter ska regeringen skriva en lag som öppnar upp för arbetssökarvisum, säger han.
Det arbetskraftsvisum som den svenska högerregeringen förbereder för, ska enligt planerna kunna förnyas utan återresa till hemlandet, under förutsättning att den sökande fortfarande har jobb efter en period på kanske 24 månader.
Parallellt med detta sker en brutalisering av asylpolitiken. Sveriges toppnoteringar vad gäller fula metoder och utvisningar till tortyr kan snart komma att bräckas av den franska Sarkozyregeringen.
25 000 ”illegala” flyktingar ska kastas ut före årsskiftet, lovar presidenten. Något som väcker protester till och med inom polisen.
– En identitetskontroll utförs ju bara när någon misstänks ha begått ett brott. Ska vi börja kontrollera människor bara för att de är mörkhyade? Det är förbjudet i lagen, säger Pierre Willem, talesperson för polisförbundet UNSA Police, enligt TT:s korrespondent.
Den här veckan debatteras också ett nytt lagändringsförslag som ska tillåta DNA-tester i fall av familjeåterföreningar. Detta är ytterligare en fråga som orsakat en stor spricka inom regeringen. Fastighets- och statsministern Fadela Amara, som själv har algeriskt ursprung, och utrikesministern Bernard Kouchner, som grundade Läkare utan gränser, är kritiska.
Samtidigt visar opinionsmätningar, som OpinionWay i Le Figaro, att nästan två tredjedelar av fransmännen vill att invandringen begränsas genom kvotering, och att lika många tycker att endast de som kan förstå franska ska få flytta in.
Dagens situation skriar efter ett genuint politiskt återuppbyggande av arbetarklassens organ. Det politiska tomrummet till vänster växer i alla länder, och därmed blir det än mer akut att bygga nya arbetarpartier och skapa demokratiska och kämpande fack som kan svara på högerns offensiv genom en kamp för ett demokratiskt och socialistiskt Europa.
Mattias Bernhardsson
