Ola Larsmo har skrivit en bok om det svenska hatets historia. Så heter undertiteln till Djävulssonaten. Man får följa den ”svenska linjen” från dagens moderater och centerpartister till 1930-talets nazistinfluerade studentrörelse. En bok som borde in där högerns skolböcker mot socialism borde kastas ut.Tyvärr är den långdraget skriven med långa citat från nästan varje talare vid Bollhusmötet. Det är detta möte i Uppsala universitets tennishall den 12 februari 1939 som undersöks utifrån alla aspekter, förspel och efterföljder. Larsmo, som bor i Uppsala, berättar att de flesta där har hört talas om Bollhusmötet. Men vad var det? Det duger inte att försöka komma undan med ett ”Vi visste inte vad som hände”. Nog visste de. Det är vår plikt att veta. Och det händer fortfarande.
1 500 av Uppsalas 4 000 studenter hade samlats till stormöte i Bollhuset denna dag i slutet av 1930-talet på uppmaning av studentkåren. Det var mycket ovanligt att kåren kallade till stormöten, men det gjorde den nu för att behandla frågan om judisk arbetskraft. Debatten stod mellan två resolutionsförslag ställda till kungen.
Resolutionstexterna var identiska med varandra och uttryckte den djupaste oro för att ”svenska män och kvinnor” skulle trängas undan på arbetsmarknaden av intellektuella flyktingar. Skillnaden mellan de två förslagen var denna mening; ”Väl förstå vi flyktingarnas svåra läge och anse, att Sverige ej bör undandraga sig sin andel i hjälparbetet”. Klockan halv ett på natten röstade 548 mot att denna mening skulle ingå i resolutionen, 349 röstade för, resten hade redan gått hem.
Sedan användes studentmötet i Uppsala som referens i en riksdagsdebatt där bland annat bondeförbundaren (centerpartisten) Otto Wallén ville ”hålla det svenska blodet rent”.
Antisemitism
Förevändningen för kårens AU till att sammankalla mötet var att medicinalstyrelsen hade föreslagit uppehålls- och arbetstillstånd för judiska läkare. Rörde det sig om de hundratals läkare som fanns bland de 30 000 judar som arresterats under Kristallnatten några månader tidigare? Nej, det var bara tio enstaka judiska läkare som väckte en sådan uppståndelse.Larsmo vill visa att Uppsalastudenterna inte var nazister rakt av. Dels fanns ett starkt motstånd från den socialdemokratiska studentklubben Verdandi och från kristna föreningar, ett motstånd så pass framgångsrikt att man lyckades uppvakta statsminister Per Albin Hansson. Dels kom Bollhusresolutionen till under kuppartade former från nazistgrupper som länge haft en strategi för manipulation.
Moderaterna hette då AVF, Allmänna valmansförbundet. År 1915 bildades ungdomsförbundet SNU, Sveriges nationella ungdomsförbund, muf:s föregångare.
På 1930-talet hyllade SNU utvecklingen i Tyskland. Man kallade demokratin för dekadent och hade en extremt reaktionär ordförande, Elmo Lindholm. Larsmo beskriver SNU som närstående nazismen med antisemitisk och antidemokratisk agitation. Studentföreningen i Uppsala, Heimdal, tyckte att det gick för långt och bröt sig ur SNU 1933. SNU å sin sida bröt med AVF året därpå. Man hade då tre riksdagsmän, men de kastades ut ur riksdagen 1936.
I Uppsala startade SNU ett ny studentförening, som bland annat hade seminariekvällar tillsammans med öppna nazister som NSAP, Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Genom en kupp såg SNU:arna till att kontrollera även Heimdal.
En nyckelperson i SNU var TH Åke Leissner. Han skötte en ”utredning” om judefrågan som konstaterade att judar har mindre god fysisk konstitution och skadliga rasegenskaper. En annan var kassören Arvid Fredborg. Han blev 1940 utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet, i Berlin! Tjänsten är att likna vid en belöning. Det värsta med Bollhusmötet var att det utgjorde en språngbräda i karriären för personerna bakom mötet. De blev landshövdingar, chefredaktörer, riksdagsmän, professorer…
”Sund raspolitik”
År 1940 skrev dessa män en bok, Den svenska linjen, där man ville befästa de svensk-tyska förbindelserna. Östersjön och Norden kallas Sveriges ”livsrum”. Man varnade för ”avskräckande exempel” från utlandet och därför borde man inte förneka behovet av en ”sund raspolitik”. Svenska Dagbladets chefredaktör såg till att Den svenska linjen förmedlades till Högerpartiet (tidigare AVF). Högern, som inte hade lyckats organisera ett nytt ungdomsförbund, tog nu emot Uppsalarasisterna med öppna armar.År 1942 blev TH Åke Leissner Fria moderata studentförbundets första ordförande (senare stadshusfullmäktigeledamot för Högern) och startade tidskriften Svensk Linje, som fortfarande existerar.
Under alla år hölls Bollhusmännens nätverk intakt, de gjorde aldrig upp med sitt förflutna och de var hela tiden uppburna av stora bidrag från svenska kapitalister, som till exempel Axel Ax:son Johnson.
Resonemanget då ljöd ”Vi har ingen antisemitism här, för vi har inga judar. Låt oss inte ta emot judar för de för med sig antisemitismen”. Vilket ju i sig är antisemitiskt. Larsmo drar parallellerna till 1990-talets ny demokrati, men hade lika gärna kunnat använda sig av sverigedemokraterna eller för den delen folkpartiet, som menar att rasismen är invandrarnas fel.
Djävulsonaten innehåller även historien om hur svenska myndigheter fick Tyskland att införa J:et i de judiska passen, vilket innebar döden för så många.
Boken avslutas med den halsbrytande berättelsen om vad som hände en av alla norska judar som möttes av gränsvakternas kalla hand under sitt flyktförsök mot Värmlands skogar. Först med denna verkliga flyktings verkliga öde känns det på riktigt, tidigare var det bara torra ord, protokoll och paragrafer. Nu börjar blodet pulsera mot huvudet, gråten klumpa sig i halsen och illamåendet röra om i magen.
Det var ingen mardröm. Det hände på riktigt och det händer fortfarande.
Elin Gauffin
