Denna artikel om Latinamerika är ett utdrag av den inledning som André Ferrari (CWI Brasilien) gav på CWI:s möte den 2-8 december. Ingenstans i världen blåser det så starka vänstervindar som i dagens Latinamerika, som går i bräschen i kampen mot nyliberalism och kapitalism.– Den andiska vulkanen är fortfarande aktiv. Venezuela och Bolivia präglas av extrem polarisering och situationen är väldigt laddad i två andra länder – Ecuador och Peru.
I andra länder, som Argentina och Brasilien, har den ekonomiska högkonjunkturen gett regeringarna ett visst andrum, men bara tillfälligt.
– Krisen för den kapitalistiska maktordningen är särskilt djup i Venezuela, Bolivia och Ecuador. Den massrörelse som störtade Ecuadors president Mahuad år 2000, revolten mot kuppmakarna i Venezuela 2002 och gaskriget i Bolivia år 2003, är kamprörelser som åtminstone delvis haft revolutionär karaktär.
– I dessa länder har striden under senare tid fokuserats på frågan om innehållet i den framtida författningen och bildandet av en ny konstituerande församling.
Bolivia
– I Bolivia har president Evo Morales och vicepresidenten Alvaro Garcia Linera hyst förhoppningen om att en ny konstituerande församling och grundlag ska öppna vägen för en ny nationell pakt mellan regeringen och delar av borgerligheten, och skapa en grund för stabilitet. Trots de eftergifter som regeringen har gått med på har högern fortsatt sitt motstånd. Det visar att en sådan pakt inte är möjlig.– Högern har genomfört våldsamma demonstrationer och arbetsgivarstrejker (lockouter). Regeringen har gjort allt för att sabotera den nya författningen och högerpartiets ledare har gjort klart att man inte accepterar parlamentets beslut om den nya konstituerande församlingen. Högern kräver vetorätt och menar att en ny konstituerande församlingen bara kan bli verklighet om en majoritet i Bolivias samtliga nio delstater säger ja till en sådan förändring. Högern hotar till och med att splittra landet och det skulle i sin tur elda på utvecklingen mot inbördeskrig.
– Morales och MAS-regeringens vacklan har tyvärr skapat förvirring bland de sociala rörelserna, och den nya författning som har antagits bekräftar bara regeringens reformism.
Ecuador
– Än så länge är läget i Ecuador inte så spänt som i Bolivia. I dagsläget saknar högern kraft att utmana president Rafael Correa. Ingen president i Latinamerika har så starkt stöd i opinionsundersökningarna som Correa.I en nyligen gjord opinionsundersökning fick han stöd av 74 procent av de tillfrågade och 80 procent av befolkningen stödde hans förslag till författningsändringar i en folkomröstning.
Landets kapitalistiska elit i maskopi med imperialismen kommer dock inte att passivt iaktta den fortsatta utvecklingen i Ecuador, utan de reaktionära krafterna bidar sin tid.
– Framtiden i Bolivia och Ecuador är intimt sammankopplad med utvecklingen i Venezuela. I samband med presidentvalet 2006 kunde högern på nytt samla sina krafter efter att under flera år ha varit tillbakapressad och isolerad. En seger i folkomröstningen skulle kunna ge reaktionen än mer styrka (högerns nej fick knapp majoritet i folkomröstningen, se Offensiv nr 778).
Venezuela
– Splittringar inom regeringen har också spelat högern i händerna. Inte minst att Chavez förre försvarsminister Baduel har bytt sida har fått högern att jubla. I folkomröstningen drev Baduel kampanj för en nejröst [mot Chavez].– Den nya författningen, som röstades ned, innehöll en del bra förslag, som högre pensionsålder och andra sociala förbättringar, men i huvudsak så var det fråga om en konstitution ämnad att konsolidera Chavez presidentmakt och projekt.
– CWI måste undvika att hamna i två fällor när det gäller Venezuela. Den första är att likt en del latinamerikanska vänstergrupper bara avfärda Chavez regim som kapitalistisk och den andra är att okritiskt hylla samma regim.
– Vi behöver konkret visa på de oundvikliga begränsningar som Chavez reformistiska politik sätter. Högern kan inte stoppas enbart genom författningsförändringar, utan det viktigaste är att arbetarklassen organiserar sig som självständig politisk kraft.
– På tröskeln till en ny period av stagnation och tilltagande problem för världskapitalismen finns det anledning att påminna om effekterna av den ekonomiska krisen under åren 1989-99. Den ekonomiska nedgången 1989-99 gav en enorm skjuts åt radikaliseringen.
– De latinamerikanska ekonomierna baseras framför allt på export av råvaror, och faller exempelvis oljepriset kommer det snabbt att ändra situationen i Venezuela, Bolivia och Ecuador. Det höga oljepriset har gett regeringarna i dessa länder ett manöverutrymme, men rasar oljepriserna rasar ekonomierna samman och därmed finns inte längre något ekonomiskt utrymme för inomkapitalistiska reformer.
Argentina
– Den 28 oktober valdes Christina Kirchner med stor majoritet till ny president i Argentina. Hon efterträdde sin man Nestor Kirchner. Valrörelsen var dock lam och intresset svalt. Antalet blankröster och valskolkare var rekordstort. Bara 65,9 procent av rösterna var giltiga, och det i ett land där det är obligatoriskt att rösta.Christina Kirchners valseger var en seger för regeringen och en röst för en fortsatt ekonomisk uppgång. Kirchner kommer dock att få svårigheter med att få fackföreningarna att sluta ett socialt kontrakt med arbetsgivarna. Vårens strejker visar att stämningarna håller på att förändras. Arbetarna kräver kompensation för de ökade priserna och en större del av tillväxtens frukter.
– När Lula (socialdemokrat) återvaldes som Brasiliens president hösten 2006 fanns förhoppningar om att nu skulle kanske regeringen börja bedriva en vänsterpolitik. Men den nyliberala politiken har fortsatt. Visserligen har högkonjunkturen och en del satsningar – som familjestöd – gett regeringen stöd, men Lula och PT (socialdemokraterna) har långtifrån det stöd man hade i början av sin första presidentperiod.
Brasilien
– Under 2007 har flera stora mobiliseringar ägt rum. Den internationella kvinnodagen den 8 mars blev till en jättelik protest mot George Bushs besök i Brasilien för att teckna nya order för leverans av etanol till USA. Brasiliens etanolproduktion är en del av den nyliberala politiken och kan beskrivas som nykolonialism; miljön förstörs och etanolproduktionen baseras på slavarbete. En arbetare som jobbar på sockerrörsplantager för framställning av etanol lever inte längre än de afrikanska slavar som arbetade på sockerplantagerna under Portugals kolonisering av Brasilien, men enligt Lula är ”plantageägarna nationens hjältar”.– I april och maj samt senare i år har nya massmobiliseringar genomförts och i en folkomröstning, organiserad av olika gräsrotsorganisationer, sa fyra miljoner nej till utförsäljning av Brasiliens viktigaste gruva och till regeringens så kallade pensionsreform.
– Även i andra latinamerikanska länder sker ett uppvaknande, inte minst i Chile där både ungdomarna och arbetarna har börjat gå ut på gatorna efter flera årtionden av ebb i kampen.
– Att bygga CWI i Latinamerika är en strategisk uppgift för CWI, som nu har partier och grupper i en handfull länder samt möjligheter att påbörja ett arbete i flera andra viktiga länder i regionen.
I februari nästa år kommer CWI att genomföra en kontinental politisk skola, den första i Latinamerika sedan början av 1990-talet. Med sikte mot Latinamerika har CWI kraftigt ökat antalet spanskspråkiga artiklar på sin hemsida och i Brasilien har vårt parti, Socialismo Revolucionário, inlett diskussioner med en rad andra grupper som kan leda till ett samgående.
Per Olsson
