De senaste opinionsundersökningarna har alla redovisat sviktande stöd för högeralliansen.
Centern har tappat nästan var tredje väljare sedan valet i fjol och Kristdemokraterna ligger stadigt under 4-procentspärren.
I Sifos junimätning är Centern nere på 4,5 procent, vilket är samma låga siffror som när Olofsson tog över efter Lennart Daléus för drygt tio år sedan.
Ett tag drömde Maud Olofsson om att komma över 15 procent och i valet hoppades man att kunna få stöd av var tionde väljare. Men i riksdagsvalet fick Centern bara 6,6 procent och sedan har partiet bara rasat utför.
Under Olofssons tid vid Centerrodret har partiet, i hård konkurrens, blivit riksdagens mest nyliberala och antifackliga parti. Samtidigt har partiet övergett sitt motstånd mot kärnkraft och dessutom öppnat för ett svenskt inträde i eurozonen (i folkomröstningen om euron 2003 var Centern på nejsidan).
När Olofsson avgår i höst lämnar hon efter sig sitt parti som är i en djupare kris än det parti hon tog över 2001. Både medlemmar och väljare har flytt partiet. Centern förlorade drygt en tredjedel av sina medlemmar under 2000-talets första decennium.
”Men det är inte bara Centern som har stora problem inom alliansen. Även KD kämpar för sin existens i riksdagen och för tredje månaden på raken ligger KD under spärren med 3,6 procent” (Svenska Dagbladet den 19 juni).
Kristdemokraterna befinner sig närmast i fritt fall. Hägglund sitter bara kvar i brist på alternativ och någon som vill ta över det sjunkande skeppet.
Utan borgerliga stödröster, främst från de som sannolikt hade tänkt sig rösta på Moderaterna, skulle Kristdemokraterna inte ha tagit sig in i riksdagen 2010. Det var dessa stödröster som gjorde att Reinfeldt på nytt kunde bilda regering. Till namnet var det en alliansregering, men i realiteten en Moderatregering.
Moderaternas valframgång 2010 fördjupade krisen för övriga allianspartier som reducerades till småpartier utan tunga ministerposter.
Men nu backar även Moderaterna samtidigt som Centerns och Kristdemokraternas fria fall inte bromsats upp. Det leder oundvikligen till fördjupade motsättningar inom regeringen och ännu mer av att desperata allianspartier försöker hitta egna ”profilfrågor”, samtidigt som regeringen är beroende av stöd från ett eller flera oppositionspartier.
I flera frågor har regeringen inte fått majoritet i riksdagen och än så länge har man inte majoritet för sin höstbudget och dess femte jobbskatteavdrag.
Skulle riksdagen rösta ned höstbudgeten är regeringskrisen ett faktum. Inför hotet av regeringskris och nyval är det ”upplagt för kohandel med Miljöpartiet. En rejäl klimatsatsning till de gröna mot sänkta inkomstskatter till alliansen”, menar Aftonbladets Lena Mellin.
Det är möjligt att så sker. Det rödgröna samarbetet är över och Miljöpartiet har med vårens olika uppgörelser med regeringen – om flyktingpolitiken och Libyeninsatsen –och de nya språkrörens uttalanden gjort klart att man gärna gör upp med regering-en.
Även om regeringen får majoritet i riksdagen för sin budget väntar nya kriser och fortsatt inre sönderfall, vilket i slutändan kan leda till att regeringen spricker.
Lyckas regeringen sitta mandatperioden ut är det inte av egen styrka utan en följd av oppositionens svaghet och facktopparnas passivitet.
Aldrig har väl behovet av en kämpande socialistisk arbetarrörelse – arbetarparti och fack som står upp för medlemmarna – stått så klart som nu.