I mitten av september blev det klart att en ny samlingsregering skulle bildas med undertecknandet av Mugabes Zanu-PF och MDC:s båda fraktioner på ett avtal om att bilda en ge- mensam regering med MDC-ledaren Morgan Tsvangirai som ny premiärminister.
Trots att Mugabe och Tsvangirai skakade hand och kommer att styra tillsammans så kommer det inte att vara möjligt att överbrygga det gap som skiljer dem åt. De delar båda samma problem: Hur de ska handskas med förväntningarna inom styrkorna på vilka deras makt vilar.
Efter att förlorat parlamentsvalet i mars i år installerade Mugabe sig själv som president för sjätte gången, genom att ”vinna” en ny 5-årig mandatperiod i presidentvalets ”slutspurt” den 27 juni. Presidentvalet var en fars och hade föregåtts av blodig valkampanj från Zanu-PF.
Veckorna innan fängslades MDC:s generalsekretare Tendai Biti och anklagades för förräderi och Tsvangirai, som nekades tillträde till tre fjärdedelar av landet, arresterades fem gånger och förhindrades med våld att hålla ett valmöte i huvudstaden Harare.
Några dagar innan ”valet” drog Tsvangirai tillbaka sin kandidatur.
Mugabes ”val” till presidentposten var endast den slutliga akten i en strategi för att hålla sig kvar vid makten genom militär styrka, som sattes in omedelbart efter Zanu-PF:s nederlag i parlamentsvalet den 29 mars.
De imperialistiska makterna, med USA och Storbritannien i spetsen, har med ett häpnadsväckande mått av hyckleri vältrat sig i en orgie av självrättfärdig indignation över Mugabes respektlöshet inför den parlamentariska demokratins spelregler.
USA:s och den brittiska imperialismens händer dryper av blodet från miljontals människor i Irak och Afghanistan, där de stöttar upp marionettregimer. De utnyttjar Mugabes brutalitet för sina egna syften – att skydda sina intressen i Zimbabwe och i södra Afrika.
Förtrycket av de zimbabwiska massorna är det minsta av EU:s, FN:s, USA:s och Storbritanniens, eller Afrikanska unionens, bekymmer. Under en stor del av Zimbabwes självständighetsperiod (efter år 1980) har USA- och den brittiska imperialismen varit nöjda med Mugabes styre.
Gukurahundimassakern 1983, då 20 000-30 000 människor slaktades i Matabeleland av den zimbabwiska armén, diskvalificerade inte Mugabe ifrån att adlas av drottningen eller motta en hedersdoktorstitel från ett USA-universitet i Massachusetts.
År 1987 uttryckte Världsbanken uppskattning för Mugabes ”höggradigt konservativa” kapitalistiska ekonomiska politik. Den nyliberala politiken som har kastat in den zimbabwiska ekonomin i sin nuvarande nedåtgående spiral infördes 1990 under rådgivning ifrån IMF och Världsbanken, som år 1995 strödde de största lovord över Mugabes regim.
Blodiga massakrer på den svarta arbetarklassen och de fattiga eller ödeläggelsen av deras liv genom den folkmordsmässiga nyliberala kapitalistiska ekonomiska politiken, sponsrad av IMF och Världsbanken, är en sak. Att röra de vita kommersiella jordägarnas egendom, som Mugabe började göra under år 2000, är dock en annan. Som den amerikanska medborgarrättskämpen Malcolm X en gång sa, så finns det ingen kapitalism utan rasism.
Mugabe har utmålats som djävulen själv trots att hans låtsasradikala politik inte utgör något direkt hot mot privategendomen eller det kapitalistiska systemet i Zimbabwe. De fördömanden som nu haglar över Mugabe och Zanu-PF återspeglar Västs och Afrikas styrande eliters rädsla inför möjligheten av att instabiliteten i Zimbabwe kan sprida sig över hela regionen.
Det skulle emellertid vara ett allvarligt misstag för socialister att låta sina attityder gentemot Mugabe bestämmas på grundval av imperialismens hycklande kampanj mot ho- nom. ”Min fiendes fiende är min vän”, som en del inom vänstern tycks tro, är en fatalt felaktig politisk hållning.
Ett gemensamt tema i mediabevakningen av händelserna i Zimbabwe är den ytterligt felaktiga föreställ- ningen om att den ekonomiska härdsmälta som nu slukar landet är en enda mans verk: Mugabes, den galne diktatorn. Undertexten är att det kapitalistiska systemet är fullt kapabelt att tillgodose befolkningens behov, bara det sköts ”ordentligt”. Tsvangirai och MDC var, vilket USA och Stor-britannien öppet har sagt, det val som föredrogs.
Mugabe har för sin del cyniskt exploaterat de antiimperialistiska stämningarna bland massorna för att ge ett intryck av att landets kris uteslutande beror på Bush och Blair/ Brown.
Zimbabwes kris är en kris för det kapitalistiska systemet. Om Mugabe är skyldig till något så är det att under hela Zimbabwes självständighetshistoria ha dansat efter imperialismens pipa ifråga om sin ekonomiska politik. Även om den vansinniga politiken att helt enkelt trycka upp mer papperspengar är en viktig förvärrande faktor ifråga om den ekonomiska krisens bredd och djup så är den inte dess grundläggande orsak. Den zimbabwiska ekonomins okontrollerbara nedåtgående spiralrörelse sattes igång av antagandet år 1990 av den nyliberala ekonomiska politiken (ESAP, Economic Structural Adjustment Programme). Detta var Zimbabwes motsvarighet till den nyliberala politik som IMF trakasserade regeringar överallt i de nykoloniala delarna av världen att genomföra, i synnerhet under 1980- och 90-talen.
Även om utgången av parlamentsvalet i våras officiellt är Zanu-PF:s första valnederlag sedan det kom till makten 1980, så förlorade Mugabes repressiva regim i själva verket sin legitimitet långt tidigare.
Sedan år 2000 har Mugabe hållit sig kvar vid makten genom en kombination av valfusk, mutor, trakasserier och våld.
Den 29 mars representerade dock en vändpunkt för Zimbabwe under självständigheten.
De zimbabwiska massorna måste hyllas för sitt magnifika uppvisande av mod.
Ställda inför repression och en ekonomisk kris av sant katastrofala proportioner har de skickat ut ett budskap om att massorna har en
rättighet att göra sig av med en befrielserörelse som vänder sig emot folket.
Detta har uppnåtts under de mest besvärliga politiska och ekonomiska omständigheter. Hyperinflationen har passerat de legendariska nivåer den uppnådde under Weimarrepubliken i Tyskland efter första världskriget och har blivit fullständigt omöjlig att få under kontroll.
Steve Hanks, en välkänd ekonom, beräknar den kumulativa hyperinflationen i Zimbabwe, sedan 1998, till 3,5 miljoner procent, som ett resultat av att Zimbabwes centralbank tryckt upp pengar ”i en takt som överskrider till och med Tysklands centralbanks från januari 1921 till maj 1923, upptrappningsperioden för den stora tyska hyperinflationen” (tidningen Business Day den 8 augusti 2008).
Snabbköp har tvingats skaffa penningräkningsmaskiner som normalt endast används av banker. ”Sabina Mlilo är änka och en stolt lärare sedan 22 år tillbaka, men hon har lite att skryta om med tanke på att hon nu tjänar 60 miljarder zimbabwiska dollar i månaden – något som grovt räknat motsvarar priset på 12 tomater. Hennes lön, som låter löjeväckande astronomiskt hög, blir ännu mer absurd om man betänker att hennes transporter till och från skolan kostar henne 40 miljarder zimbabwiska dollar om dagen. Hon går åtskilliga mil om dagen eftersom hon inte har råd med bussbiljetterna. Med 1 USA-dollar värd 12 miljarder zimbabwiska dollar, tjänar Mlilo (i praktiken) så lite som 4 USA-dollar i månaden” (Sunday Times den 13 juni 2008).
Arbetslösheten har ökat till 80 procent i en ekonomi som har genomgått 8 på varandra följande år av nedgång och som år 2007 hade ett finansiellt underskott på 40 procent av BNP. BNP har fallit med 35 procent fram till år 2007. Den humanitära krisen uttrycks på ett illustrativt sätt genom fallet i medellivslängd från 60 år under år 1980 till 34 år för kvinnor och 37 år för män under år 2008.
HIV/AIDS har också lett till en ökning av antalet föräldralösa barn till 1,8 miljoner idag. ”Barn har drabbats hårdast av den oavlåtliga stegringen av matbristen och de stigande världsmarknadspriserna har lett till att vart tionde barn dör innan fem års ålder”, enligt Rädda Barnen.
Uppskattningsvis 4,1 miljoner människor står inför matbrist i ett land som tidigare var regionens ”kornbod”. MDC:s generalsekreterare, Tendai Biti, rapporterar att 4 500 personer dör av svält varje vecka.
Förhållandena i Zimbabwe har tvingat många människor att riskera sina liv genom att fly till Sydafrika och andra grannländer i regionen, där 3 till 4 miljoner zimbabwier – över en fjärdedel av befolkningen – lever utanför hemlandet.
Zimbabwier tvingas också stå ut med förödmjukelser i form av främlingshat i grannländerna, särskilt i Sydafrika under de fruktansvärda pogromerna i maj i år. ANC-regeringens politiska stöd till Mugabe har lett till en vägran att klassificera de hundratusentals flyktingar som tar sig över gränsen till Sydafrika som politiska flyktingar. Den sydafrikanska regeringen upprättade ett speciellt deportationscenter, Lindela, i vilket ”illegala immigranter” förlades under omänskliga förhållanden innan de deporterades tillbaka tågvis.
Under 2008 har den så gott som fullständiga ekonomiska härdsmältan bränt bort alla kvardröjande illusioner om Zanu-PF. Tron på att landets befriare trots allt på något sätt skulle lösa den ekonomiska krisen dunstade bort även bland de som tidigare in i det sista satte sitt hopp till honom, de som mot bättre vetande hoppades att han skulle kunna göra något åt landets ekonomiska och politiska kris. Majsmissväxten och hungern som hemsöker landsbygden övertygade landsbygdsbefolkningen om att ta risken av att dra på sig de så kallade ”krigsveteranernas” brutalitet genom att bryta med Zanu-PF och istället ge sitt stöd till MDC.
Sex år efter Zanu-PF:s så kallade omfördelning av jord har jordbruket kollapsat. Den jord som har tagits från de vita jordägarna har inte lagts i händerna på landsbygdens fattiga, utan har gått till Mugabes kompisar: frihetskämpar som blivit affärsmän, ”krigsvetereraner” som är alltför unga för att ha deltagit i frihetskampen.
Även inom Zanu-PF ebbade Mugabes auktoritet ut och att han lyckades säkra nomineringen som Zanu- PF:s presidentkandidat hade ett pris. För första gången beslöt sig en ledande företrädare för partiet, den förra finansministern Simba Makoni, för att ställa upp mot Mugabe som en oberoende Zanu-PF-presidentkandidat.
Kommer MDC i regeringsställning att kunna lösa de gigantiska problem som finns?
MDC föddes 1999 ur massprotesterna mot det nyliberala ekonomiska strukturanpassningsprogram som antagits av Mugabe på inrådan av IMF och Världsbanken 1990. Dessa protester började anta en masskaraktär 1995, samma år som Världsbanken tillkännagav att Mugabes hantering av det ekonomiska strukturanpassningsprogrammet var ”högst tillfredsställande”. Det genomfördes fyra gene- ralstrejker mellan 1966 och 1998 (två under 1998).
Zimbabwe Congress of Trade Unions (ZCTU) växte i medlemstal från 200 000 år 1996 till 700 000 år 1998. År 1999 upprättades en ”National Working People’s Convention” (Nationella konventet för det arbetande folket). Tsvarangirai, som kallade sig ”socialist” under det sena 1990- talet, och ZCTU-ledningen fördröjde emelllertid bildandet av ett parti på konventet. MDC bildades senare det året, som ett kapitalistvänligt parti.
MDC växte fram ur den magnifika rörelsen inom den zimbabwiska arbetarklassen i mitten av 1990-talet, då den rörde sig ifrån arbetsplats- till det politiska planet. Eftersom det föddes mot den internationella bakgrunden av stalinismens kollaps i det forna Sovjetunionen, Berlinmurens fall, återupprättandet av kapitalismen och den internationella kapitalistklassens ideologiska triumfalism, nyliberalismen på uppgång världen över och socialismen på defensiven, så var de li- berala kapitalisternas inflytande i fokus inom MDC.
MDC kapades av det zimbabwiska kapitalet uppbackat av imperialismen.
Den förra kassören för arbetsgivarorganisationen Confederation of Zimbabwe Industries, Eddie Cross, blev MDC:s ekonomiska policychef.
Då världen står inför en kris som potentiellt är värre än 1930-talets stora depression, kommer MDC-regeringens försök att lösa krisen på kapi- talistisk grundval att tvinga den att attackera arbetarklassen. MDC kommer att inom en snar framtid ställas inför massomfattande missnöje och protester. Smekmånaden kommer att bli kortvarig.
Det nästintill uppror som ägde rum i mitten av 1990-talet representerade en avgörande brytning [av arbetarna] med Zanu-PF och början på ett återupplivande av en rik tradition av arbetarklasskamp i Zimbabwe, som sträcker en bra bit bakåt, in i Zimbabwes koloniala förflutna.
De katastrofala konsekvenserna av Zanu-PF:s nyliberala politik släppte loss det upplagrade missnöjet inom arbetarklassen och ledde till en kampvåg större än till och med den mycket större sydafrikanska arbetarklassens vid den tidpunkten. Studenter, som idag är organiserade i Zimbabwe National Students Union, spelade en mycket viktig roll i denna kamp.
Media har inte fokuserat på de trakasserier och förföljelser som riktas emot den organiserade arbetarklassen, i synnerhet mot lärarfacket PTUZ.
Den 4 juli i år rapporterade The Star om att 5 000 lärare har överfallits, 600 har tagits in på sjukhus och 230 har fått sina hem jämnade med marken. PTUZ:s generalsekretare Raymond Majongwe har två gånger fått utstå misshandel och eltortyr. Även lärarfackets strejk i slutet av september möttes av repression.
Repressionen har inte lyckats knäcka den organiserade arbetarklassens motstånd.
En ZCTU-aktivist, Vmbai, rapporterade om att Första maj i år firades framgångsrikt i 30 av dess 34 di- strikt, inklusive 7 000 arbetare i huvudstaden Harare. ”ZCTU är fortfarande en formidabel kraft och är och förblir det enda språkrör som kan förmedla information och genomföra offentliga sammankomster.”
Motståndet upprätthålls också av ungdomar som har organiserat sig själva i revolutionära ungdomsgrupper och etablerat ett nätverk som kämpar för social och ekonomisk rättvisa.
Zimbabwe National Students Union, Zinasu (Zimbabwes studentfack) trotsar också repressionen.
HSRC:s (Sydafrikas forskningsråd för humanvetenskaper) rapporter om att MDC-anhängare börjat beväpna sig sammanfaller med rapporter om stämningen bland de sörjande vid begravningen av en av MDC:s mest populära unga ledare, där krigsslagord ropades. MDC-ledningens fördömande av HSRC-rapporten bekräftar deras rädsla för att överflyglas av stämningarna på basplanet, mitt ibland ihärdig rapportering om växande frustration över bristen på ledarskap.
I likhet med arbetarklassen i Sydafrika behöver de zimbabwiska massorna ett eget språkrör – ett mass- arbetarparti på ett socialistiskt program.
Endast ett sådant program kan lösa problemen med fattigdom, arbetslöshet och utsugning.
Endast genom att ena oss mot vår gemensamma fiende – kapitalismen – och kämpa för en socialistisk samhällsomvandling i Sydafrika och Zimbabwe, på den afrikanska kontinenten och i världen, kan grunden läggas för ett samhälle baserat på överflöd och mänsklig solidaritet.
Weizmann Hamilton och Lind Ngcaba
Democratic Socialist Movement (CWI Sydafrika)