Den gångna helgen blev det klart att socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet ska bilda gemensam regering om man vinner riksdagsvalet 2010.I en gemensam programförklaring säger de tre partierna att ”jobbkrisen fick oss att gå ihop”. De tre partierna anger att politiken måste ta sikte mot full sysselsättning, samtidigt som man gång på gång hänvisar till att de godtyckliga kapitalistiska budgetmålen ska hållas.
Som första punkt i socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets programförklaring står att: ”I det fördjupade rödgröna politiska samarbetet är partierna överens om att gällande budgetregler accepteras; över- skottsmål, budgettak och hantering av investeringar liksom riksdagens penningpolitiska mål samt riksbankens självständiga ställning”. Grunden för ”vårt samarbete är sunda statsfinanser med gällande budgetregler som utgångspunkt”, skrev de tre partiledarna den 7 december. Man kunde lika väl ha skrivit att grunden är fortsatt högerpolitik.
I samma artikel hänvisar de tre partiledarna till 1990-talskrisen som man påstod löstes med ”stora uppoffringar. Alla hjälpte till – löntagare, pensionärer, studenter, arbetslösa och sjuka. Och det lyckades. Landets ekonomi räddades och vi gjorde det möjligt att bygga upp överskott igen, att spara i ladorna så att vi hade en trygghet för framtiden”. Inte ett ord om att 1990-talets kris sådde sår som ännu inte läkts – till exempel vad gäller sysselsättningsgrad, ersättningsnivåer i arbetslöshets- och sjukför- säkring och den offentliga sektorns andel av ekonomin – och att det man beskriver som ”spara i ladorna” innebar världsrekord i budgetsanering.
En politik som gör att dagens kapitalistiska kris får än mer förödande sociala effekter än 1990-talets stålbad.
Att vänsterpartiet lagt sig platt på marken inför dessa ”ekonomiska spelregler” (Mona Sahlin i oktober), betydde att det inte ens på papperet fanns några politiska hinder i vägen för ett samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet.
Vänsterpartiets ledning försvarar sin kapitulation med att ”vi har fått göra stora uppoffringar för att nå hit. Kompromissen har varit nödvändig för att nå det överordnade målet om att ena oppositionen. Många människor kräver av oss i oppositionen att vi ska enas …. Det har varit viktigt för oss att lyssna på dem ”, skrev Lars Ohly och Anki Ahlsten i ett brev till vänsterpartiets medlemmar den 7 december. Men vem har man lyssnat på?
Var det inte vänsterpartiet som skulle slåss mot Lissabonfördraget? Bara några veckor efter att s röstat för Lissabonfördraget är Ohly beredd att samregera med dem som kunde ha stoppat EU:s nya grundlag.
Högerregeringen i Sverige och den så kallade oppositionen är i hög grad ensamma om att plädera kapitalistisk ”budgetdisciplin” i en situation när krisen redan håller på att vända tidigare överskott till underskott. Statliga Riksgälden räknar med att de senaste årens överskott i statsfinanserna vänds till underskott 2009 som en följd av i bästa fall nolltillväxt, ökad arbetslöshet och minskade skatteinkomster.
Det de tre pläderar för är en fortsatt om än lite modifierad högerpolitik. Det finns inga krav om förstatligande av bilindustrin, inga löften om verkliga återställare i arbetslöshets- och sjukförsäkringen, rejäla offentliga satsningar för att rusta upp vård, omsorg, skola och infrastruktur samt för att få fart på byggande lyser med sin frånvaro, inget sägs om behovet av att riva upp privatiseringarna och kampen för att försvara kollektivavtalet mot EU:s lönedumpning o s v.
I sin iver att bli med i det politiska etablissemanget har vänsterpartiet blivit det andra socialdemokratiska partiet med endast ett mål i sikte: att få regeringsposter.
Det bara understryker vikten av att bygga en ny socialistisk vänster – ett nytt arbetarparti och kämpande demokratiska fackföreningar.
