Israels krig mot Gaza är inne på sin tredje vecka. Antalet dödsoffer har stigit till över 1 000 och antalet skadade har stigit till över 4 000. Närmare en tredjedel av de döda är barn och över hälften är civila.Samtidigt som det talas om förhandlingar om eldupphör har den israeliska militärmakten gått allt djupare in i Gaza. Israeliska reservister har mobiliserats som en förberedelse till vad den israeliska regeringen och höga of- ficerare benämnt som slutoffensiven, krigets tredje fas.
”Läget i Gaza är värre än i Beirut 1982”, menade de två norska läkarna Erik Fosse och Mads Gilbert vid sin hemkomst den 12 januari. De liknade massakern i Gaza med massmordet på palestinska flyktingar i Sabra och Shatila i Libanon 1982. ”Gaza ett levande helvete”, löd deras sammanfattning av krigets förödelse.
Gazas invånare är fångade utan chans att fly undan striderna.
Den humanitära katastrofen går inte att klä i ord. För varje minut blir krisen allt mer akut när bristen på vatten, mat, el och mediciner ständigt förvärras och risken att bli dödad tvingar människor att hålla sig inne.
I måndags vittnade flera om att Israel använder fosforbomber i kriget.
De två norska läkarna sa också vid sin hemkomst att de sett skador som orsakats av så kallade DIME-bomber, som misstänks ge cancer.
– Vi tror att vi har sett svåra skador av dessa sprängladdningar. Det är mycket allvarliga skador, eftersom bomberna har en våldsam sprängkraft. Ben slits av, de som är i närheten rivs itu, men det bildas inget split- ter eftersom explosionen blir så het. Metallerna smälter och blir till stoft, berättade de på en presskonferens den 12 januari.
Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden, 1,5 miljoner människor bor på ett område vars yta bara är en tredjedel av Ölands.
Med stöd av USA-imperialismen bedriver den härskande klassen i Isra-el krig mot Gaza och palestinierna. ”Israel har rätt att försvara sig”, sa den avgående presidenten George Bush på krigets sjuttonde dag. Med det gav han grönt ljus för fortsatt massaker och förödelse i Gaza.
Den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama har ännu inte brutit sin tystnad om kriget och har därmed visat att den ”förändring” (change) han utlovade i valet inte omfattar USA:s Mellanösternpolitik.
Över hela världen har terrorkriget i Gaza givit upphov till stora antikrigsdemonstrationer och massiv opinion för en omedelbar vapenvila som innebär ett slut på kriget och blockaden av Gaza.
Denna folkliga opinion står i bjärt kontrast till imperialismens och Mellanösterns reaktionära regimers hyckleri och försök att lägga ansvaret för kriget på palestinierna i Gaza.
Bakom fraserna om ett slut på striderna finns ett illa dolt hopp om att Israels krig ska försvaga Hamas och stärka det som finns kvar av Fatah och Palestinska myndigheten (PA). ”Det internationella samfundets uppfattning är extremt cynisk. Man vill se hur långt Israel är berett att gå samtidigt som man säger sig vara beredd att ge humanitärt stöd till de nödlidande”, säger en europeisk diplomat som citeras i en rapport från International Crisis Group den 5 januari.
Men krigets fasor och det faktum att Israels vapenmakt inte kan krossa Hamas gör det allt svårare att upprätthålla denna ”extrema cynism”.
Även i Israel kommer opinionen att vända om striderna fortsätter och fler israeliska soldater dör. I lördags (den 10 januari) genomfördes ytterligare en antikrigsprotest i Tel Aviv som samlade tusentals personer.
Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv stödjer inte Hamas politik och metoder. Raketattacker mot civila i Israel stärker inte palestiniernas befrielsekamp och bidrar inte till att försvaga den israeliska regimen och dess militärmakt. De ger istället Israel en ursäkt för krig och fortsatt ockupation av palestinska områden.
Hamas har stöd och förankring, mycket som en reaktion mot Fatahs och Palestinska myndighetens korruption och band till imperialismen. Det var därför som Hamas vann valet 2006, ett valresultat som imperialismen, Israel och makteliten i Mellanöstern samt Fatahs ledare vägrat att acceptera.
Kriget har försvagat Hamas möjligheter att styra Gaza, men varje försök att upprätta ett alternativt styre efter kriget saknar stöd och all form av legitimitet.
I brist på alternativ kommer Hamas att få fortsatt stöd på Gaza och i spåret av kriget har stödet för Hamas vuxit både på Västbanken och i hela arabvärlden. Det sistnämnda har helt kullkastat imperialismens förhoppningar om att stöd till PA på Västbanken skulle isolera Hamas och säkra en seger för Fatah i ett framtida val.
I tisdags rapporterade den brittiska tidningen Independent om att krigets fortsättning skapat en allt större splittring inom den israeliska regimen. Hökarna anförda av premiärminister Ehud Olmert uppges vilja trappa upp kriget medan exempelvis försvarsminister Ehud Barak vill få till stånd en uppgörelse om eldupphör.
Den härskande klassen i Israel vill helst inte se en återgång till en direkt militär ockupation av Gaza, utan det är möjligt att man försöker nå ett eld-upphör för att fortsätta kriget mot palestinierna med andra medel.
Men varje avtal om vapenstillestånd som inte inkluderar ett stopp på blockaden och en återuppbyggnad av Gaza under kontroll av de palestinska massorna och på deras villkor, får karaktären av en paus i kriget.
Den vapenvila som rådde juni-november 2008 lättade inte på Israels blockad, trots löfte och avtalstext. Inte bara den israeliska regimen utan även den egyptiska har sett till att stänga Gazas gränser ”på ett oemotsvarat sätt sedan Hamas tog makten 2007” (FN-organet UNWRA i november 2008).
Denna blockad och kollektiva bestraffning slog ut Gazas ekonomi och ledde till en fattigdom som saknar motstycke. Redan innan kriget plågades Gaza av en arbetslöshet som var en av världens högsta.
Israels militära angrepp kan bara slås tillbaka genom masskamp på de palestinska områdena, i Mellanöstern inklusive Israel och globalt.
FN, EU och andra imperialistiska organisationer och block agerar för att säkra sina intressen i regionen – inte för att garantera fred och palestiniernas nationella demokratiska rättigheter.
Detsamma gäller de reaktionära och korrupta regimerna i Mellanöstern, som kallar sig ”palestiniernas vänner” men som ständigt varit med om att påtvinga palestiniernas uppgörelser som slutits över deras huvuden samtidigt som man förtrycker arbetarna och de fattiga i sina egna länder.
En kamp mot kriget är ytterst en kamp för fred som garanterar såväl palestiniernas rätt till nationellt självbestämmande och egen stat som de israeliska judarnas rätt att leva ett liv i säkerhet.
De israeliska arbetarna och medel-klassen får också betala kriget med ytterligare nedskärningar och attacker på redan försämrade levnadsvillkor. De som ansvarar för kriget i Gaza förtrycker såväl arbetarna i Israel som de palestinska massorna, vars företrädare saknat program och metoder för att ta befrielsekampen framåt.
Arbetare och fattiga i regionen kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet, vilket betyder ta steg mot att forma självständiga massorganisationer på båda sidor av den nationella skiljelinjen.
Det finns ingen lösning så länge kapitalismen består. Lösningen ligger i att de palestinska och de israeliska massorna griper initiativet och bygger ett politiskt alternativ baserat på arbetarnas och de fattigas gemensamma intresse och behov av att förenas mot förtryck och krig.
I den kampen kan förutsättningar skapas för ett demokratiskt och socia-listiskt Palestina och ett socialistiskt Israel som en del i en frivillig demokratisk federation av socialistiska stater i Mellanöstern.
Alternativet är en uppskruvad våldsspiral omgärdad av förvärrade kriser och krig.
Per Olsson
