| BOK | Krisen |
| Författare | Paul Krugman |
| Förlag | Leopard förlag (2009) |
Till skillnad från många andra ekonomer varnade Krugman tidigt för en växande bo- stadsbubbla i USA som med nödvändighet skulle spricka.
Krugman är en skicklig skribent. På ett lättläst sätt skildrar han bakgrunden till dagens kris.
Krugmans slutsats är att de styrande inte dragit lärdom av tidigare kriser utan låtit sig förblindas av finanskapitalets globalisering, vilket i sin tur förklarar ”dagens depressionsekonomi” På ett annat ställe i boken betecknar han den nuvarande krisen som ”alla valutakrisers moder och en ny katastrof för världens finanssystem”.
Krugman har rätt när han säger att nyliberalismens alla avregleringar och berika de rika-politik gjort ont värre, men hans analys haltar ordentligt på grund av att han inte erkänner att den nuvarande krisen är en kapitalistisk strukturkris, det Karl Marx kallade organisk kris.
Orsakerna till dagens kris måste istället sökas i ”föråldrade doktriner som fjättrar människors sinnen”, menar Krugman.
Det recept Krugman skriver ut är mer regleringar och ”gamla goda keynesianska statsekonomiska stimulanser” för att tina upp kreditfrossan och för att få fart på den privata konsumtionen.
RS/Offensiv är inte emot åtgärder – stimulanser – för att öka efterfrågan, men under kapitalismen betyder dagens stimulanser morgondagens nedskärningar och skattehöjningar. Arbetarklassen får betala, samtidigt som åtgärderna inte löser krisen eftersom de inte angriper orsakerna utan försöker lindra symptomen.
”Den nuvarande krisen kräver betydligt mer långtgående åtgärder än de Obama hittills presenterat”, skrev Krugman i en kommentar till Obamas senaste stimulandspaket på 787 miljarder dollar (7 180 miljarder kronor, Rolling Stone den 3 mars).
Obama säger att de beslutade stimulanserna ska skapa 3,5 miljoner jobb i år och 2010, men sedan krisen inleddes i USA har över 4 miljoner jobb försvunnit. I år pekar prognoserna mot att 6 miljoner jobb för- svinner, enbart under de senaste fyra månaderna har 2,5 miljoner jobb gått förlorade och arbetslösheten ligger nu på historiskt höga 8,1 procent. Obamas ”paket är helt enkelt för litet för att sätta fart på ekonomin och slå igen det gap som existerar mellan vad som skulle kunna produceras och vad som faktiskt produceras”, för att citera Krugman i tidningen Rolling Stones.
Mer av offentliga satsningar och mindre av skattesänkningar för att få fart på konsumtionen i kombination med ett tillfälligt förstatligande av bankerna, är vad Krugman föreslår. Åtgärder som är långt ifrån tillräckliga och vars effekt begränsas av att de inte utgör en del av en kamp för att avskaffa kapitalismen.
Den svenska bankakuten i början av 1990-talet är en modell, som Krugman ser som ett föredöme.
Ett förstatligande för att hindra finanssystemets kollaps är dock en sak och ska inte ses som något annat är en temporär av nöden tvungen krisåtgärd, enligt Kurgman.
”För tydlighets skull: det är inget långsiktigt mål att ta kontroll över ekonomins kommandoposter. Finanssystemet måste återprivatiseras, så snart det är säkert möjligt att göra det, precis som Sverige återförde bankerna till den privata sektorn efter sin stora räddningsaktion i början av nittiotalet”, skriver han i sin bok. Han nämner dock inte att den svenska bankkrisen var ytterst kostsam och en del i 1990-talets kapitalistiska stålbad.
Ett stålbad som det svenska samhället aldrig återhämtade sig ifrån.
Krugman efterlyser progressiva åtgärder, men det inomkapitalistiska perspektivet sätter bestämda gränser för hur långt han är beredd att gå. Att han dessutom ofta tenderar att förklara processer och skeenden ur en väldig snäv ”ekonomisk” synvinkel istäl- let för att också väga in sociala och politiska orsaker gör att det ibland blir för mycket om valutakurser och för lite av analys utifrån ett samhälligt sammanhang.
Men man kan inte få allt, särskilt om man läser en bok som trots allt utgår från att det inte finns något alternativ till den kapitalistiska marknadsekonomin.
Per Olsson
