Sambandet mellan arbetslöshet och psykisk ohälsa är belagt i många studier. Ändå fo- kuserar man nästan alltid på inre orsaker hos individen när man söker orsakerna till den ökade psykiska ohälsan bland till exempel unga.Redan på 1930-talet genomfördes en studie av arbetslöshetens effekter på invånarna i byn Marienthal i Österrike. De slutsatser man drog var att arbetet hade en rad effekter förutom att ge människor en försörjning. Det strukturerade den tid man var vaken, gav dagliga sociala kontakter, delaktighet i kollektiva strävanden, status och identitet samt en regelbunden verksamhet. Andra studier av arbetslösa under 1980- och 90-talen har bekräftat dessa slutsatser.
När det gäller ungdomar pekar forskningen på ett tydligt samband mellan den kraftigt ökade psykiska ohälsan hos unga under de senaste decennierna och utvecklingen på arbets- marknaden.
År 1989 angav 9 procent av kvinnorna i åldern 16-24 år att de besvärades av ängslan, oro eller ångest. År 2005 hade den siffran ökat till 30 procent! Psykiska besvär som oro, nedstämdhet, sömnbesvär, trötthet, an- spänning och värk har ökat hos befolkningen i stort, men ökningen är tydligast i åldern 16-24 år. Fler ungdomar vårdas också idag på sjukhus för ångest och depression jämfört med i början på 1980-talet.
Den stora försämring som skett när det gäller ungdomars levnadsvillkor under de två senaste decennierna är att det blivit betydligt svårare för unga att få arbete. Från 1990-1999 steg etableringsåldern, alltså den tidpunkt då tre fjärdedelar av en ungdomskull har sysselsättning, från 21 till 30 år!
I en statlig utredning om ungdomars psykiska ohälsa (SOU 2006:77) drar man slutsatsen att den ökning av psykisk ohälsa bland unga som skett under de senaste decennierna främst beror på att ungdomar har svårare att få arbete.
I en jämförelse mellan elva europeiska länder visar det sig att psykiska symtom bland ungdomar löper parallellt med utvecklingen på arbetsmarknaden för ungdomar. När det gäller Sverige så har utvecklingen, både vad gäller psykisk hälsa och möjligheten att få förvärvsarbete, varit negativ under perioden 1986-2002. Sämre möjligheter på arbetsmarknaden har också gjort att ungdomar i allt högre utsträckning är fattiga. Andelen fattiga bland unga i 16-24-åråldern som flyttat hemifrån nästan har fördubblats mellan 1982 och 2003.
Det allvarligaste är kanske att ungdomar i åldern 16-24 år ännu inte har återhämtat sig från den ekonomiska krisen på 1990-talet.
I samband med den krisen försvann cirka 300 000 arbetstillfällen permanent. Effekten av detta har blivit bestående bland ungdomar, medan i åldrarna över 24 år så har en återhämtning skett. Andelen öppet arbetslösa bland unga har inte ökat påtagligt, men detta beror på att många ungdomar tvingats studera fast de egentligen skulle vilja arbeta.
De arbeten som ungdomar kunnat få har dessutom i stor utsträckning varit osäkra anställningar. Enligt en ny LO-rapport har 61 procent av kvinnorna i åldern 16-24 år idag en tidsbegränsad anställning. Motsvarande siffra för männen i samma åldersgrupp är 41 procent. Många av de till- fälliga jobben försvinner nu i snabb takt och utan att komma med i statistiken över antalet varsel.
Om inget görs kommer dagens kris att leda till en ny stor utslagning av människor från arbetsmarknaden. Många av dem som drabbas kommer att vara unga.
Kampen för jobben är därför också en kamp för en hel ungdomsgeneration som nu – precis som på 1990-talet – riskerar att slås ut från en arbetsmarknad som de aldrig ens har fått komma in på.
Ingrid Eriksson
