I söndags presenterades Sifos senaste väljarbarometer. Resultatet blev ett nytt bakslag för Socialdemokraterna och Mona Sahlin.Avståndet mellan de så kallade blocken har krympt till 3,3 procent, för drygt ett år sedan (februari 2008) var avståndet nästan 20 procent.
Sedan dess har Sverige drabbats av den djupaste krisen sedan 1920- och 30-talets mardrömsår och regeringens ”arbetslinje” har visat sig leda till en snabbt ökad arbetslöshet.
Trots regeringens passivitet har Socialdemokraterna med stödpartier inte lyckats inkasserat ökat stöd, utan tvärtom. Till skillnad från många andra europeiska länder där oppositionspartierna vunnit terräng, som en reak- tion mot krisen och den sittande regeringen.
På Irland har stödet till det styrande partiet Fianna Fáil rasat från 42 till 22 procent under de senaste sju månaderna. Under samma tid har stödet till irländska Labour (Socialdemokraterna) fördubblats och för första gången någonsin är Labour större än Fianna Fáil.
Den motsatta trenden i Sverige kan helt tillskrivas den så kallade oppositionens svaghet, den rödgröna koalitionen är varken röd eller grön och därför förlorar man i förhållande till högerregeringen.
I september i fjol var det ”Katastrofställning i halvtid” för högerregeringen enligt Sydsvenskan. Några månader tidigare hade Svenska Dagbladet i en ledare skrivit att regeringen förlorat alla sina vänner efter att ha trumfat igenom FRA-lagen. ”Regeringschefen har redan förlorat det mesta och de flesta i denna affär” (Svenska Dagbladet den 14 juli 2008). Ungefär samtidigt började den ekonomiska krisen slå igenom.
Allt var upplagt för fortsatt socialdemokratisk framryckning. Men det motsatta skedde på grund av flera politiska självmål, som inga entydiga löften om att riva upp högerregeringens alla försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Mona Sahlins velande om Vänsterpartiet skulle få ingå eller ej, oförmågan att ta något som helst initiativ under jobbkrisen och till detta en fundamentalistisk bekännelse till åtstramningspolitikens budgetprinciper – utgiftstak och överskottsmål – följt av unikt magra krisrecept.
Det i sin tur har öppnat vägen för finansminister Anders Borgs till intet förpliktande angrepp mot Svenskt Näringsliv samt direktörerslöner och bonusar.
I Socialdemokraternas högsta ledning finns facktoppar som IF Metalls ordförande Stefan Löfven och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. IF Metalls lönesänkningsavtal ger en bild av den socialdemokratiska krispolitiken, LO-ledningens flathet och vilja att sälja ut delar av strejkrätten en annan.
Den totala avsaknaden av alternativ eller ens ett uns av antikapitalis- tisk retorik hos den så kallade oppositionen är högerregeringens främsta tillgång och det enskilt största skälet till varför inte regeringen är i djup kris.
Samtidigt ökar antalet osäkra väljare (idag 14 procent) och deras antal kommer sannolikt att fortsätta öka jämsides med att missnöjet även kan slå mot regeringen.
Högeralliansen kan lika lite som S-MP och V tillgodoräkna sig något beständigt väljarstöd. Hela det politiska etablissemanget är i kris, men det speciella med Sverige är att den politiska krisen kanske märks tydligast i Socialdemokraternas & Co kräftgång och fackledningarnas tomhet.
Men mer än något annat visar ”oppositionens” svaghet att det behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti. Det är i avsaknad av verklig opposition från vänster och en kämpande demokratisk fackföreningsrörelse som högerregeringen kunnat hänga kvar vid makten och vinna ökat stöd i väljarundersökningarna.
Den verkliga oppositionen mot högerpolitiken finns utanför riksdagen i form av kampanjer och motstånd mot krisens härjningar.
Genom att ställa upp med ett antikapitalistiskt alternativ i EU-valet vill Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med andra knyta an till den oppositionen och samtidigt använda valet för att med förnyad kraft kampanja för ett nytt arbetarparti.
