Himmelska fridens torg under de massiva protesterna.
För precis 25 år var miljoner arbetare och unga ute på gatorna för att protestera mot dikaturen i Kina. Natten mellan den 3-4 juni 1989 krossades denna massrörelse i blod. Idag, 25 år efteråt, utmanas den kinesiska diktaturen av växande protester samtidigt som problemen hopar sig för landets säregna kapitalism och där en splittrad regim svarar den begynnande krisen med fler “marknadsreformer” samt ökad repression.
Denna artikeln publicerades för första gången i Offensiv år 2009.
Den 15 april 1989 dog Hu Yaobang, den tidigare generalsekreteraren för Kinas kommunistiska parti, av en hjärtattack.
Detta blev startskottet för en av den moderna historiens största massrörelser, en rörelse som snart kom att växa bortom dess initiativtagares vildaste förväntningar och som kom nära att störta det så kallade ”kommunistiska” partiets diktatoriska regim.
Det 17 april marscherade de första grupperna av studenter och lärare till Himmelska fridens torg i hjärtat av den kinesiska huvudstaden. De ropade ”Länge leve Hu Yaobang! Länge leve demokratin! Ner med korruptionen! Ned med autokratin!” Under de följande veckorna skulle dessa paroller komma att eka över världen.
Miljontals människor i över 100 kinesiska städer skulle komma att ansluta sig till vågen av regeringsfientliga protester. Under hela denna rörelse, ända fram till dess blodiga avslutning, sjöng demonstranterna Internationalen, vilket kontrade regeringslögnen om att detta var en borgerlig kontrarevolutionär rörelse.
Studenterna hade en lång lista på klagomål, men den centrala frågan var rädslan för att den ”demokratiserings”-process som de trodde skulle följa på ”marknadsreformerna” nu gick baklänges i Kina. Nyheterna om Hu Yaobangs död fick studenterna att tidigarelägga redan planerade protester.
Regeringens marknadspolitik hade lett till omfattande förändringar av det kinesiska samhället.Inflationen låg på dryga 31 procent, den högsta nivån sedan revolutionen 1949. Över en miljon fabriker stängdes under 1989 till följd av regimens åtstramningsåtgärder. På dagen för Hus begravning (den 22 april) drabbade arbetslösa ungdomar och landsbygdsmigranter i Xian och Changsha samman med polisen.
Månaden innan skakades Tibet av de allvarligaste kravallerna och gatuprotesterna på 30 år. Denna rörelse slogs ner med samma brutala metoder som senare användes i Peking.
Bara fem dagar efter den första blygsamma demonstrationen i april trotsade uppemot 200 000 personer ett regeringsförbud genom att ockupera Himmelska fridens torg på Hus begravningsdag. En obegränsad ”studentstrejk” utlystes på över 20 universitet och högskolor i Peking och bildandet av en ”autonom federation” tillkännagavs för att samordna rörelsen.
I mitten av maj började industriarbetarklassen också organisera sig och lägga grunden till en oberoende facklig rörelse.
Det var framförallt ”rädslan för en polsk utveckling” [framväxten av en oberoende massarbetarrörelse, som i Polen 1980-81] som skrämde Kinas ledare.
En revolution betecknas av att massorna, som Leo Trotskij uttryckte det, direkt griper in i händelserna och känner sin makt att göra det. Detta summerar situationen i Kina under denna tid.
Regimen under Deng Xiaoping, som prisades av västregeringarna som mannen som fört kapitalismen tillbaka till Kina, ”verkade förvirrad och impotent”, noterade historikern Maurice Meisner.
Regeringshierarkin och militären var djupt splittrade. Som Militant, som brittiska CWI:s tidning då hette, förklarade ”var alla villkoren för handen för ett fredligt störtande av byråkratin /…/ Den enda avgörande ingrediens som saknades var ett klart program, strategi och taktik” (Militant den 9 juni 1989).
Natten mellan den 3 och 4 juni 1989 vadade Deng Xiaoping och hans ”hårding”-anhängare inom den styrande gruppen fram genom tusentals arbetares och ungdomars blod för att återta kontrollen. Deng lät mobilisera 200 000 soldater för en fullskalig ”invasion” av den kinesiska huvudstaden.
Enligt Amnesty International dödades åtminstone tusen personer under stormningen av centrala Peking. Över 40 000 fångades in i samband med polisräderna under de följande veckorna och månaderna, men det var arbetare snarare än studenter som var de hårdast drabbade.
Arbetare som organiserade eller försökte organisera strejker under rörelsens sista dagar dömdes till långa fängelsestraff eller avrättades som ”kontrarevolutionärer”.
Den kortlivade Pekingarbetarnas autonoma federation, som utlyste en generalstrejk för att stoppa militärens slakt, anklagades för att planera ett väpnat uppror mot regeringen och dess aktivister och jagades och fångades in.
De som läser denna artikel bör veta att sådan information av den kinesiska staten anses vara ”uppviglande”.
I likhet med de flesta verkliga massrörelser var rörelsen på Himmelska fridens torg en extremt komplex och spretig sådan. Detta var oundvikligt, i synnerhet på grund av enpartidiktaturen och den fullständiga avsaknaden av någon oberonde organisering av arbetarklassen och andra förtryckta skikt.
Massrörelsens gemensamma nämnare var dock en explosion av krav på demokratiska rättigheter.
Det finns många lärdomar av vad som skedde 1989. I inledningsskedet försökte studenterna utestänga arbetare från 1989 års rörelse.
Författaren Minqi Li, som deltog i studentrörelsen 1989, gav följande skäl samtidigt som han erkände att den var felaktig: ”Å ena sidan ansåg vi [studenterna] att arbetare var passiva, lydiga, okunniga, lata och dumma. Inte desto mindre kom de nu för att stödja oss. Å andra sidan förspråkade vi, bara några veckor innan, entusiastiskt ’marknads’-program som skulle innebära nedläggandet av alla statliga industrier och ställa arbetare utan jobb” (The Rise of China and the Demise of the Capitalist World Economy).
Den 16 maj 1989 rapporterades en stor folksamling som kommit från alla kinesiska provinser ha genomfört en protest utanför högkvarteret för den regimkontrollerade Allkinesiska fackföreningsfederationen (ACFTU). Demonstranterna krävde oberoende fackföreningar, strejkrätt och sparken för fackbyråkraterna.
Två dagar senare tillkännagav en grupp unga arbetare på torget att man bildat ett eget självständigt fack. Och den 25 maj bildades den fackliga organisationen Pekingarbetarnas Autonoma Federation (PAAF) på Himmelska Fridens torg.Inom några få dagar arresterades de fackliga pionjärerna och organisationen som sådan förbjöds som en ”kontrarevolutionär” kraft.
Studentledarna trodde – och detta var ett fatalt misstag – att den kinesiska regimen av masstrycket kunde tvingas att acceptera deras program. För den kinesiska regimen skulle detta emellertid ha inneburit en maktdelning med en uppsjö av nyligen legaliserade medborgarorganisationer, studentfederationer och oberoende fackföreningar, som skulle åtnjuta ett enormt självförtroende efter att ha kuvat självhärskardömet.
I synnerhet för arbetarklassen skulle detta ha blivit signalen för en omedelbar arbetsplats- och politisk offensiv.
Deng Xiaopings regim hade inga som helst avsikter att låta detta hända. Den hade sett den stalinistiska statsapparatens begynnande sönderfall i Sovjetunionen, med delrepubliker och befolkningsgrupper som utmanade centralstyret, och drog slutsatsen att en liknande process i Kina skulle innebära regimens kollaps och landets möjliga uppsplittring.
Det fanns tragiskt nog inte någon organiserad arbetarklassbaserad politisk kraft som på grundval av orubblig opposition mot stalinism och kapitalism skulle ha kunnat kliva fram och ta på sig den ledande rollen i massrörelsen.
Vad skulle verkliga socialister göra i denna situation och vilket program skulle man ha fört fram? En genuint socialistisk rörelse skulle ha agiterat till stöd för studenternas demokratiska krav, samtidigt som den också skulle ha avslöjat de många myterna om kapitalismens påstådda koppling till demokratiska principer och varnat för att detta skulle ha varit att slå in på fel väg.
Kamp för demokratiska krav skulle ha behövt kombineras med opposition mot den kapitalistvänliga reformpolitiken och attackerna på de statsägda företagen. En socialistisk organisation skulle ha bedrivit en kraftfull kampanj inom massrörelsen för dessa krav, vilket i sin tur skulle ha rest frågan: Hur kan ett sådant program genomföras – genom vilken slags regering och vilket slags socialt system?
Vad situationen krävde var upprättandet av en genuin folkförsamling, en revolutionär folkförsamling, tillsatt genom fria val av hela befolkningen. En sådan församling skulle ha mandat att tackla den akuta sociala krisen, sänka de officiella företrädarnas löner och ställa korrupta officiella företrädare inför rätta, höja arbetar- och lärarlönerna (en viktig fråga år 1989), öka anslagen till utbildningsväsendet, införa priskontroll och återinföra matsubventioner, genomföra en grundlig granskning av ”reform”-programmet under överinseende av en vald arbetar- och fattigbondekommission, med mera.
Förutom dessa krav skulle socialister agitera för demokratiskt valda aktionskommittéer i varje grannskap och på varenda arbetsplats. Dessa kommittéer skulle förkroppsliga rörelsens demokratiska ideal.
Socialister skulle ha drivit kampanj bland studenterna och de oberoende arbetargrupperna för bildandet av sådana aktionskommittéer, med Himmelska Fridens torg som den självklara startpunkten.
Denna uppgift vore särskilt brådskande så fort undantagstillstånd utlystes, i syfte att samordna en riksomfattande strejk och massmobilisering mot ett militärt ingripande.
Arbetarklassen var sen med att göra ett inträde i massrörelsen, men när den väl gjorde det så gjorde den det på ett beslutsamt sätt.
Med krossandet av 1989 års rörelse slog den kinesiska regimen brutalt ned en begynnande politisk revolution för socialistisk demokrati. Nederlaget 1989 kom att bana väg för att marknadskrafterna utvecklades i långt större skala än tidigare.
Den förlorade revolutionen 1989 måste studeras av en ny generation i Kina för att garantera att proteströrelsen nästa gång samlas bakom målet: demokratisk socialism! ■
